Det här med att gå med vinst

Statliga jättar klarar inte vinstkraven, skriver DN.

Konsekvensen blir dels att många människors anställningstrygghet plötsligt inte längre är självklar. Det är inte alls bra. Somliga av dessa, ofta de mest drivna och duktigaste, får rätt som det är korn på en möjlighet någon annanstans och vips flyttar de iväg. Med sina familjer, med sitt kontaktnät och inte helt sällan med andra duktiga branschkollegor, och deras respektive. De tar också med sig de skatteintäkter de inneburit för kommunen, de tar med sig den del av dagligvaruhandeln de bidragit med när de handlat sin mjölk och sina morötter i den lokala butiken. De tar med sig skolpengen för sina barn, vårdcentralsbesöken och sina dagliga pendlingsresor med lokaltrafiken. De köper inte längre tågbiljetter till och från orten, och handlar därför inte heller en tidning att läsa på tåget och en kaffe att dricka medan de väntar på Pressbyrån på ortens station. De tar med sig sina bidrag till kulturutbudet på orten, de frekventerar inte längre idrottsklubbar och deras besök på det lokala biblioteket är ett minne blott. Och när de flyttar, med sina familjer, stiger ofta medelåldern på orten.

Brain drain är ett fenomen som slår hårt mot avflyttningsorten.

Begreppet ”att gå med vinst” har många bottnar när vi pratar om ”statliga jättar”. På ytan ligger avkastningen och glänser, den som nu inte lever upp till förväntningarna. Men om vi lyfter lite på avkastningen och tittar vad som finns där under så kan kostnaderna för ”att gå med vinst” bli digra.

Ett låta företag som SJ och trafikverket gå med viss förlust för att man väljer att på allvar satsa på underhåll och service kan bli ren vinst för såväl kommuner som stat. Människor är bekväma varelser, och många vill kunna bo kvar där de bor, eller hitta sig en idyll med trädgård och gott om plats även om de jobbar i en helt annan miljö. Man vill ha barnomsorg och skola som både är trygg, nära och av hög kvalitet. Man vill kunna handla på bekvämt avstånd och slippa balansera matvarukassarna på överfyllda, sönderfallande bussar. Man vill ha smidiga resor till jobbet, och man vill ha dem så frekventa att väntetiden blir minimal.

Hänger ni med i hur jag tänker? Väl utbyggda och fungerande snabbtåg skulle gett människor större frihet att välja bostadsort i större frihet än idag, det skulle gett möjlighet att pendla många mil i båda riktningar utan bilköer, och det skulle gett de orter som idag kan se fram emot avflyttning och stigande medelålder med alla de konsekvenser det innebär en helt annan framtidsutsikt, där de kunnat satsa på att göra sig till attraktiva idyller med utbildning, service och bekvämlighet och lockat till sig även de som gärna vill leva och bo på en liten lugn och stillsam ort trots att jobbet befinner sig i andra änden av tåglinjen.

Det vore väl inte så dumt?

.

Om SJ och service

Jag tog bussen in till centrum för att handla, men missade bussen hem. Skånetrafiken bekymrar sig inte så mycket om tidtabellen, fem minuter innan avgång eller fem minuter efter gör väl detsamma tycks de tänka, så bussen som skulle gått kvart över gick redan tio över, och på väg ut ur affären en minuts promenadväg från busshållsplatsen såg jag den rulla iväg.

Det är söndag. Det innebär att bussarna går en gång i timmen. Ungefär, sådär. Att stå och vänta en timme på nästa buss är inte jättekul, men det är ingen större katastrof heller, i synnerhet inte om vädret är så behagligt som det är idag. Förtretligt, på sin höjd. Och medan jag stod där på järnvägsstationen varifrån jag tar bussen kom förtvivlade norrmän förbi. Deras tåg var inställt.

Bara så. Ingen mer information, och stationen så stängd, nersläckt och obemannad som den är på södageftermiddagar, trots att tågen fortfarande går. Borde gå, menar jag. Den enda levande människan var killen i Pressbyrån. Han gjorde vad han kunde, visste att berätta att det inställda tåget hade med kraftigt regn uppåt landet att göra, kunde erbjuda biljetter till en nattbuss till Stockholm och förmedla ett rykte om att nästa tåg norrut eventuellt skulle komma att gå. Trots att han inte är SJ-anställd gjorde han SJs jobb.

Dessa förtvivlade människor behövde vara i Trondheim i morgon förmiddag, en kvinna behövdes på sin arbetsplats Nidarosdomen för att hjälpa till och bistå människorna som drabbats av katastrofen. SJ kunde inte bistå med alternativa färdmedel, var det kärva besked som gavs efter en smärre evighet i telefonkö.

SJ.

Nu måste vi prata allvar. Det här håller inte. Ni känner till terrorattacken i Norge, ni vet hur många människor, hur många barn och ungdomar som har dödats. Ert agerande, som i vanliga fall kan betraktas som slappt och oengagerat när det gäller förseningar, blir i det här fallet salt i öppna sår.

Nej, ni råder inte över vädret, men ni råder över att ingen enda SJ-anställd fanns på plats på stationen i Lund för att ge information och bistå de människor som plötsligt fann sig strandsatta i Skåne. Förstår ni överhuvudtaget vilken skillnad det hade gjort om där hade varit tänt, och det hade funnits en levande människa att vända sig till istället för ett telefonnummer med 33 personer före i telefonkön?

Om ni förväntar er att Pressbyrån skall sköta er informationstjänst så bör ni betala dem ersättning för detta. Att parasitera är inte snyggt.

Skärpning.

Jag skäms över er.

Den döda linjen

I DN skriver Lotta Edholm och Ulf Lindberg i en lite osammanhängande och rätt svamlig debattartikel om sin syn på skolans uppdrag:

Skolans huvuduppgift är att förmedla kunskap. Tjänsteföretagens höga ranking av kunskaper i svenska språket visar på behovet av tydligt fokus på kunskapsuppdraget, där svenskämnet är själva kärnan. Det finns emellertid ingen motsättning mellan en skola för kunskap och en skola som bibringar eleverna nödvändiga handlingskompetenser för yrkeslivet genom att ställa tydliga krav.

De ”handlingskompetenser” som åsyftas är ”servicemedvetenhet, ansvarstagande, initiativförmåga och affärsmässighet” och dessa bör unga svenska skolelever bibringas genom t ex ”åtgärder som kvarsittning efter skoldagen eller försittning på morgonen, i syfte att minska exempelvis sena ankomster”. Hur man kopplar detta till vare sig servicemedvetenhet, ansvarstagande, initiativförmåga eller affärsmässighet framgår inte, möjligen beroende på att dessa åtgärder faktiskt inte verkar fungera riktigt som de tänkt:

Uppenbarligen är dessa insatser inte nog. Vi menar att gymnasieskolan måste ställa högre krav på att elever att ta ansvar, exempelvis genom att skolarbeten lämnas in i tid. I många yrken innebär en passerad deadline att loppet är kört – någon andra chans ges inte.

Det kan vara värt att fundera över om ”nog” är rätt ord i sammanhanget. Det kan vara värt att fundera över om de insatser Edholm och Lindberg beskriver överhuvudtaget är effektiva, adekvata, rationella eller genomtänkta, i synnerhet om man är ute efter att främja ansvarstagande och initiativförmåga. Det kan vara så att det rör sig om slentrianåtgärder som tas till för att klämma till de sturska ungarna som inte uppför sig tillräckligt respektfullt, och att den uppnådda effekten inte alls blir den avsedda, även om det känns gott att kunna utdöma straffsittning.

Helena von Schantz har läst och reagerat, liksom Metabolism, Inga Magnusson och Ordklyverier bland andra. Läsvärt.

Det händer då och då att jag har anledning att diskutera detta med deadlines med elever, ibland för att de drabbats av att deadlinen plötsligt hoppat fram bakom en buske och bitit dem i näsan, ibland för att de ifrågasätter en deadline, vanligen för att de uppfattar den som för snäv, ibland för att de ifrågasätter deadlines som fenomen.

Jag använder deadlines som ett planeringshjälpmedel för eleverna, om de håller dessa blir deras arbetsbörda under året rimligt jämn, och de slipper de uppleva att de plötsligt står inför ett oöverstigligt berg av uppgifter, stora som små, mot slutet av läsåret och antingen preseterar långt under sin nivå eller helt enkelt inte hinner.

Jag använder också deadlines som ett hjälpmedel för att eleverna ska göra uppgifterna i rätt ordning. Läsåret är upplagt så att det ena leder till det andra, och gör de då den femte uppgiften först blir det många gånger svårare än om de gjort de föregående fyra uppgifterna innan.

I många fall lär de sig på kuppen att det har sina fördelar att ta ansvar, och visa initiativ. Det har de nytta av många gånger i livet.

Jag använder inte deadlines för att lära eleverna att ge god service. Det funkar inte så.