Om mobbning

Mobbning handlar mycket om hierarki, mobbaren vill klättra på bekostnad av den utsatte. Vanligt är att mobbaren uppfattar den utsatte som ett potentiellt hot mot mobbarens egen ställning, eller att den som utsätts uppfattas som ett enkelt sätt att visa sig stark och betydelsefull på. Mobbaren räknar kallt med omgivningens stöd i detta.

Det är ju så att det i en mobbningssituation finns minst tre inblandade – mobbaren, den utsatte och åskådaren. Ibland glömmer vi det.

Den som har makten att avgöra vem som stiger och vem som sjunker i rang är åskådaren. Antingen genom att aktivt stötta mobbaren, öppet eller i skymundan, eller genom att, som på bilden, ställa upp för den mobbade. Eller genom att passivt låta mobbningen fortgå, och därmed godkänna den. Det är varje enskild åskådares eget val.

Seth Godin beskriver i ett inlägg det han kallar mobbaren-offret-cykeln:

A bully acts up in a meeting or in an online forum. He gets called on it and chastised for his behavior.

The bully then calls out the person who cited their behavior in the first place. He twists their words, casts blame and becomes an aggrieved victim.

Often, members of the tribe then respond by backing off, by making amends, by giving the bully another chance.

And soon the cycle continues.

(Eftersom jag vet att det finns läsare som har lite svårt med engelskan följer här en snabb sammanfattning på svenska: En mobbare kränker öppet och blir tillrättavisad. Mobbaren siktar in sig på den som tillrättavisat eller avslöjat agerandet, vänder och vrider på situationen och framställer sig själv som det förfördelade offret. Ofta leder detta till att övriga i sammanhanget backar, slätar över, och ger mobbaren en chans till.)

Många förknippar mobbning med ungdomar, ofta med skola och/eller nätet, men den uppmärksamme konstaterar att Godin pratar om ett möte, utan att ange vare sig ålder på de inblandade eller sammanhang. Det här mönstret går igen i alla åldrar och alla sammanhang. En vanlig strategi är att mobbaren i cykelns andra steg kräver en konfrontation med den utsatte, med argument som att h*n har rätt att höra vad h*n anklagas för, att h*n bara vill ha en diskussion om saken eller att h*n bara varit ärlig, och vill förklara sig.

Många gånger uppfattar sig mobbaren själv som utsatt i det här läget. Det är inte alls konstigt, h*n har avslöjats och exponerats i en ofördelaktig dager och en enkel försvarsstrategi är att göra sig liten och svag, alternativt sårad och kränkt, och vädja till omgivningens medkänsla.

Det är lätt att falla till föga. Ofta är mobbaren en människa man uppfattar som trevlig och sympatisk och mobbningbeteendet tycks inte alls stämma överens med den bild man har av personen. Nog är väl den utsatte aningen överkänslig, är h*n inte? Det var egentligen inte så farligt, lite får man tåla, det var ju bara på skämt, och nog borde h*n ta diskussionen när…

Och cykeln rullar vidare.

Godin understryker i inlägget att det är ett val att vara mobbare. Det är ett val att släta över också.

Men låt oss samtidigt hålla i minnet att alternativet inte är att vända på steken, utesluta mobbaren eller utsätta denne för samma kränkning. Öga för öga slutar med att alla är blinda. Alternativet är i stället att stötta offret, som ofta känner sig både rädd och osäker i det här läget, och samtidigt tydligt påvisa för mobbaren vilket beteende som är oacceptabelt om denne vill förbli en del av gemenskapen.

från den för-digitala eran

Seth Godin reflekterar efter ett besök på akuten över den förändring i våra vardagsliv den digitala revolutionen innebär:

Imagine what this is like in a fully digital environment instead. Of course, they’d know everything about your medical history and payment ability from a quick ID scan at the entrance. And you’d know the doctor’s availability before you even walked in, and you would have been shuttled to the urgent care center down the street if there was an uneven load this early in the morning. No questions to guess at the answer (last tetanus shot? Allergies to medications?) because the answers would be known. The drive to the pharmacy might be eliminated, or perhaps the waiting time would be shortened. If this accident or illness is trending, effecting more of the population, we’d know that right away and be able to prevent more of it… Triage would be more efficient as well. The entire process might take ten minutes, with a far better outcome.

Den akutmottagning han beskriver tycks kanske lite SF när man föreställer sig den, men det han beskriver är ingen särskilt avancerad teknik. Det är inte där den stora skillnaden ligger, utan i hur genomgående och genomtänk tekniken används.

Uttrycket Godin använder, pre-digital, låter som vore det hämtat från en framtida historielektion där läraren fascinerar eleverna genom att berätta om hur otympligt och tidskrävande saker och ting var då, när saker som de ser som fullständigt naturligt digitala faktiskt gjordes för hand. Registreringar, tidsbokningar, kösystem, allmänna val, tidningar tryckta på papper, ibland inte ens gjort av återvunnet papper utan tillverkat enbart för detta slit-och-släng-system.

Vi som är föräldrageneration nu har upplevt den pre-digitala eran. Våra referensramar är pre-digitala och mycket av det som tillhör den tidig-digitala värld vi lever i nu skrämmer oss. Som det här med hur arbetsgivare kan kolla vad vi gör på Facebook och det faktiskt kan komma att påverka vår position på arbetmarknaden. Som det här med att Google sparar alla sökningar och länkningar och +1 och kommentarer och klick vi gör. Som att våra elektroniska kundkort i matvarubutiker används för att skapa en bild av våra köpvanor, så att vi kan få erbjudanden och reklam riktad direkt till oss. Som att köpcentrum ibland använder våra mobiltelefoner för att kartlägga hur vi rör oss, för att anpassa butiken efter det.

Vi som kommer från den pre-digitala eran kommer kanske aldrig att känna oss riktigt hemma i den digitala, men jag tror vi måste försöka lära oss att se förbi den olust vi ibland känner inför det nya, bara just för att det är nytt och vi inte känner oss hemma med det. Det kan vara så att livet blir lite roligare då, och en hel del smidigare och enklare när vi väl lärt oss hur det fungerar.

Tror jag. Vad tror ni?

Konceptet bok

En bok vet vi hur den ser ut, inte sant? Vi känner igen den vare sig den är stor eller liten, blank, styv hårdpärmutgåva eller smidigare pocketutgåva. Många hem ståtar med välfyllda bokhyllor, och i skolan pratar vi, trots att läromedelsförlagen strävar med att lansera begreppet ”läromedel”, glatt vidare om ”boken” – matteboken, svenskaboken, bänkboken etc. Boken är helt enkelt en självklar del av vår verklighet, vare sig vi räknar oss som passionerade läsare eller föredrar film.

Att tryckpressen med lösa typer var ett gigantiskt informationsteknologiskt utvecklingssteg kan ingen förneka, plötsligt blev det möjligt att massproducera böcker och trycksaker i kvantiteter ingen tidigare kunnat föreställa sig, men frågan är om inte steget från skriftrulle till det betydligt mer lätthanterliga, lättransporterade  bokformat var ännu mer betydelsefullt.

.

I dag tar vi ytterligare steg – ljudböcker som har funnits tillgängliga i många år, visserligen i en mycket begränsad utgåva till höga priser, har blivit lika självklart tillgängliga som andra böcker. Detta påverkar givetvis vårt konsumtionsmönster. Folkhögskolebibliotekens blogg belyser denna informationstekniska evolution :

På 1800-1900-talet kom teknik för att spara och återge ljud och röster, vilket gynnat lyssnandet. Den ljudtekniska utvecklingen med till exempel fonograf, mikrofon, högtalare, radio, bandspelare, tal- och ljudböcker samt talsyntes, artificiellt tal med hjälp av datorer, har gett oss nya sätt att ta del av berättelser. Nu lyssnas det på böcker överallt, i bilen, bussen och på tunnelbanan. Ljudboksförsäljningen ökar kraftigt och når också till grupper som annars inte läser så mycket. Nästan hälften av ljudbokslyssnarna är män. Man kan lyssna på en ljudbok samtidigt som man gör något annat menar förlagen i sin marknadsföring, som ett uttryck för den moderna livsstilen.

Och som om inte detta vore nog har vi fått e-böcker, elektroniska böcker som vi kan läsa på våra datorskärmar, mobiltelefoner eller läsplattor. Jag äger ingen läsplatta, och står inte i kö för den nya Kindle Fire (men visst är den lockande? Så lätt, så nätt, så läcker! Tomten, om du grubblar, nu vet du) men anar att det bara är en tidsfråga innan man som lärare använder elektroniska läromedel lika självklart som man idag använder pappersböcker i undervisningen.

Fördelarna är alltför många för att bortse ifrån – uppdaterade läromedel, tillgängliga från vilken dator, smartphone eller läsplatta som helst, omöjliga att glömma hemma. Fördjupningsmaterial och ytterligare material tillgängligt på ett ögonblick, och möjlighet för alla att anpassa texten efter sina egna behov, både vad gäller textstorlek och möjlighet att läsa med ögonen eller öronen.

Seth Godin funderar kring det här med prissättningen på elektronisk litteratur. Han förutspår att det, precis som när det gäller papperslitteratur, inom en snar framtid kommer att finnas tre tydliga prisgrupper:

$1.99 ebooks. This is the clearing price for virtually all ebooks going forward.

$5 ebooks. This is the price for bestsellers, hot titles and books you have no choice but to buy because they were assigned in school.

$10 ebooks. This is the price you will pay to get the book first, to get it fast, to get it before everyone else. There might even be a subset of books for $20 in this category.

Han tar biografin om Steve Jobs som exempel – det hade varit möjligt, argumenterar han, att erbjuda den i elektroniskt format tio dagar innan den fanns tillgänglig i pappersutgåva. Det hade då varit möjligt att ta extra mycket betalt för denna exklusiva elektroniska utgåva, eftersom många människor är villiga att betala mer för privilegiet att få vara först, för att sedan halvera (eller rent av sänka mer än så) priset när pappersutgåvan görs tillgänglig.

Jag tror han har rätt. Inom en snar framtid kommer förlagen att erbjuda oss möjlighet att köpa en elektronisk utgåva av en ännu inte utgiven bok till ett pris som får oss att känna oss exklusiva, i synnerhet eftersom de vet att tillräckligt många av oss kommer att vilja ha den signerade pappersutgåvan också, åtminstone i några år till.

Sen får vi ser. Kanske blir pappersboken en dag lika ovanlig och speciell som skriftrullar är idag?

Steg ett – tillred riset

Seth Godin beskriver hur sushikockar ofta inleder sina karriärer med månader, ibland rent av år, av riskokande:

Fledgling sushi chefs spend months (sometimes years) doing nothing but making the rice for the head chef.

If the rice isn’t right, it really doesn’t matter what else you do, you’re not going to be able to serve great sushi.

Godin pratar om hur många som bloggar och skriver om marknadsföring tar för givet att läsaren känner till och behärskar marknadsföringens motsvarighet till riskokning, han nämner grafisk desig och copywriting, erfarenhet av kundkontakter och väl utvecklad känsla för vad kunder vill ha.

Men bilden av hur viktigt det är att börja med att försäkra sig om att grunden är högkvalitativ rakt igenom är sann i de flesta aspekter av tillvaron. Jag kan på rak arm inte komma på någon där det gör detsamma om motsvarigheten till riset är vällagat, halvkokt eller vidbränt.

Själv har jag just nu anledning att fundera en del kring sociala media och dess betydelse och position i samhället. Jag har rent yrkesmässigt stor glädje och stort utbyte av det utvidgade lärarkollegiet, av alla de lärare, forskare och andra skolrelaterade människor jag möter online, på Twitter, via G+, via bloggosfären, ja, till och med via Facebook. Jag möter människor från olika organisationer, olika kulturer och olika delar av världen, jag får del av deras erfarenheter och de får del av mina, och vi får alla en inblick i varandras verklighet och vardag. Vi upptäcker och reflekterar tillsammans över likheter och skillnader, och åtminstone jag upplever att min horisont vidgas och min bild av världen blir nyansrikare och mer detaljerad än den var innan Internet blev en del av många människors vardagsliv.

Andra ser med större skepsis på den digitala delen av vår vardag. I DN beskriver Katarina Bjärvall utfrån den uppmärksammade boken Nedkopplad en bild av en slags verklighet där diditala media är mer än en del av vardagen:

Utgångsläget var att familjen levde med ryggarna mot varandra och ansiktena mot var sin skärm – döttrarna facebookande, sonen datorspelande och Maushart själv jobbande, internetshoppande eller allmänt surfande. Samtal förde de i enstaka stavelser, mat åt de vid respektive tangentbord och sov gjorde de i det flackande ljuset från skärmsläckaren och med mobilen spinnande under kudden.

Mausharts lösning kan tyckas drastisk:

Maushart skapar en annan kultur åt sig och sina barn. Sonen letar fram sin saxofon och spelar timme efter timme på den i stället för på datorn. Den äldsta dottern börjar laga trerättersmiddagar till sin familj. Och den yngsta sover – hon tar igen en sömnskuld som hon dragit på sig under flera års nattugglande framför datorn. Samtidigt börjar familjen äta tillsammans och, faktiskt, sitta kvar vid bordet för att tala med varandra efter att grillen har kallnat.

Är den upplevelse av livet med digital kommunikationsteknologi som Maushart beskriver det typiska så är det genuint problematiskt. Om man finner att man själv eller någon i ens närhet prioriterar den digitala verkligheten före allt annat finns all anledning att oroa sig, på samma sätt som man bör oroa sig om man finner att någon prioriterar shopping, eller poker, alkohol, TV-tittande, bantning eller vilken annan aktivitet som helst, rekreativ eller inte, framför allt annat här i livet.

Det Maushart beskriver är en helt annan verklighet än den där den saxofonspelande sonen via nätet kommer i kontakt med andra saxofonspelare, och vidgar och fördjupar sitt intresse genom att utbyta erfarenheter och rent av spela tillsammans med människor från geografiskt vitt skilda platser, eller den matlagningsintresserade dottern startar en matlagningsblogg och utvecklar sitt kulinariska intresse via de kontakter hon får genom denna. I den verklighet Maushart beskriver har barnen, och kanske hon själv också, tappat bort sina övriga intressen.

Om vi återvänder till Godins risexempel så beskriver Maushart, och Bjärvall, en situation där man nöjt sig med att läsa på baksidan av Uncle Ben-paketet om hur man kokar ris innan man gått vidare till fisken, och sedan förvånas över att gästerna uteblir från restaurangen. Mausharts lösning blir att stänga sitt etablissemang, och ge upp den digitala delen av verkligheten, och kanske gör hon rätt i det. Kanske är det för hennes del för sent för att lära om, kanske är hon inte villig att lägga de månader och år som behövs på att lära sig koka ris.

Det innebär inte att det är omöjligt och kört för någon annan att bli en skicklig sushikock. Det tar tid att lära sig koka ris, att balansera mängden okokt ris, mängden vatten, vinäger, koktid och värme och kokkärl och allt vad det är, och det tar ännu längre tid att sedan lära sig använda det kokta riset i samklang med övriga ingredienser. Och det tar tid att lära sig balansera och hantera den digitala delen av verkligheten tillsammans med allt annat som också är livet, vänner, familj, mat, skola, musik, böcker, jobb, brädspel, tavelmålande, trasmattsvävande, sällskapsdans och så vidare. Men precis som god sushi är mödan värd, så är det mödan värt att lära sig hantera den digitala delen av verkligheten i samklang med övriga delar av verkligheten.

.