Konsertetikett

Sommar innebär konserter och festivaler. Konserter och festivaler innebär folksamlingar, trångt, intimt, svettig, rörelser, dans, med och intill och framför och bakom och under människor, kända och okända, gamla vänner, nya vänner, bekanta, bekantas bekanta, främlingar, blivande vänner.

Det ställer stora krav på samtliga individers förmåga att visa respekt för övriga närvarandes integritet. Det innebär bland annat att inte begå någon form av sexuella övergrepp: inte ta på kvinnors bröst, oavsett ålder på kvinnan, storleken på brösten och eventuella plagg som täcker eller inte täcker dessa, Det innebär att inte pressa sin erigerade penis mot bakdelen på andra människor, utan ta ett respektfullt steg bakåt. Inte lägga sin hand i någons skrev utan att vara inbjuden. Inte smeka över någon bak, hur välformad och lockande den än är, hur kläderna än framhåller den.

Etc

Visst borde detta borde vara så självklart att det överhuvudtaget inte behöver nämnast alls annat än som en pinsam anakronism, men människor gör förfärligt många förfärliga saker när de tror sig osedda. Och i en folkmassa där allas fokus ligger på scenen är känslan av anonymitet ofta stor nog att riva mångas spärrar.

Jag minns en konsert för några år sedan där den medelålders mannen som lyftes ut av vakterna var djupt upprörd över att dessa vakter inte ville garantera honom att han skulle ges en lika bra plats långt framme som den han nyss blivit plockad ifrån, och inte alls kunde förstå att det berodde på att han valt att ogeneread stå och krama unga flickors bröst bakifrån. Det fick de väl räkna med om de stod där?

Det han, och andra som tar sig samma frihet, trygga i sin känsla av anonymitet, glömmer är att även om så varenda en i publiken, förutom angriparen och offret, har sin fulla uppmärksamhet på scenen finns där ändå gott om människor med sitt fokus på publiken. Vakter, sjukvårdare, tekniker och inte minst artisterna på scenen:

 

Gränsdragningar

DN skriver om de sexuella övergrepp som är vardagsmat i svenska skolor:

Katja Gillander Gådin, docent i Folkhälsovetenskap vid Mittuniversitetet, har undersökt sextrakasserier under 15 års tid. Hon menar att sexuella trakasserier till skillnad från mobbning är ett osynliggjort område. Gränserna för vad som är okej har flyttats fram och trakasserierna har blivit vardag för såväl elever som skolpersonal.

Både pojkar och flickor drabbas. Katja Gillander Gådin visar i en kommande artikel i den välrenommerade vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence, att de sexuella trakasserierna går allt längre ned i åldrarna. Men elever i årskurserna 1–6 har svårt att bli tagna på allvar av vuxna och undviker därför att lyfta problemen, visar hennes djupintervjuer.

Allvarligt talat, det här är inte acceptabelt på någon nivå! Jag skäms, som vuxen och som lärare, när jag läser om lärare som viftar undan övergrepp med formuleringar som ”pojkarna ju bara är kära i flickorna”. Jag skäms över att ett skolväsende som å ena sidan gärna pratar stora ord om hur viktigt det är med trygghet i skolsituationen och rent av utan att blinka lyfter trivseln som viktigare än kunskapstillväxten å andra sidan väljer att blunda och bortse från de vuxnas ansvar att upprätta och vidmakthålla gränser för vad som är acceptabla ingrepp i andra människors integritet.

Hamid Pourassad och Matilda Hellström bekräftar bilden. De går andra året i gymnasiet och sitter i styrelsen för Svea, Sveriges elevråd, som arbetar centralt för att stärka elevråden på skolorna och kämpar mot sexuella trakasserier.

– Skällsord som äckliga hora och fitta har blivit accepterade. Det känns ofta som om skolan står utanför samhällets normala regler, säger Matilda Hellström.

Heja elevråden, ert arbete är oerhört värdefullt, utan er vet jag inte hur det skulle se ut! Men vuxna människor i skolor runt om i landet, det här är inte acceptabelt. Hur tänker ni? Skulle ni finna er i att någon tog sig friheten att klämma er på brösten? Skulle ni finna er i att någon körde upp en linjal mellan benen på er?

Jag finner mig inte i sånt, och jag finner det fullständigt orimligt att någon annan skall behöva göra det.

Barn och ungdomar som tillbringar dagarna i ständig rädsla för att få sin integritet kränkt kan inte samtidigt förväntas utveckla sin kunskap. Att vuxna i skolan tar tillbaka initivativet, tar kommandot, upprättar och vidmakthåller de gränser som gäller borde gjorts för länge sedan. Det har fått gå långt, och kommer att kosta blod, svett och tårar att få ordning på. Det kommer att ta tid, och det kommer att kräva samarbete över hela linjen, men det finns ingen annan väg att gå.