Metagaming

I afton befinner jag mig på rekreationsresa. Världen vi besöker är jag inte hemma i ännu, men den påminner på många sätt om andra världar jag besökt. Det förvirrar mig lite, jag kämpar hela tiden mot min tendens att tolka världen utifrån erfarenheter av andra, snarlika världar. Dessa erfarenheter tycks ju stämma in här, miljöerna påminner i så hög grad om kända miljöer att jag rätt som det är tror mig veta vad som kommer möta mig om jag svänger till höger bakom hörnet… Och det gör jag ju inte.

Det är spännande, intressant, roligt och samtidigt kräver det så mycket fokus och energi bara att komma ihåg var jag inte befinner mig att jag missar stora delar av det som händer. Det kommer bli bättre när jag känner mig mer hemma i världen och kan lägga mer fokus på skeendet.

Hjärterum? Inte för den utanför kretsen!

Vi var på bio i afton, dott och jag. Filmen var inte alls dum, en saga om kampen mellan det goda och det onda, om vikten av att visa respekt även för dem som inte är perfekta och faran i att sträva efter perfektion. Dessutom måste jag säga att stolarna i salong 1 i filmstaden i Lund är oerhört bekväma, och 3D-formatet, när det inte används som en sensation och inte tillåts spela någon som helst huvudroll utan bara är, lyfter den visuella upplevelsen av filmen.

Innan bion gick vi och åt. Vi satte oss vid det som kommit att bli vårt favoritbord. Det står i ett hörn, ett i en grupp småbord med plats för två eller fyra och trevligt med utrymme mellan borden, trots att det är ett väldigt litet ställe. Vi gillar det i synnerhet för att man kan prata i lugn och ro medan man äter, och för att det står lite vid sidan av, man inte behöver oroa sig för att få en väska eller en bricka i huvudet när andra kommer och sätter sig.

Men idag var det inte alls så trevligt som det brukar vara. Ett par minuter efter att vi fått vår mat dök plötsligt ett par människor i medelåldern upp, började flytta runt bord och placera om stolar med högljudd frejdighet.

-Hoppsan, ja, nu kommer vi väldigt nära här, sa kvinnan till vårt bord (hon var noga med att varken titta på mig eller dott när hon sa det, så jag kan bara dra slutsatsen att det var själva bordet hon pratade med. Bordet svarade dock inte.) men lät inte det bekymra sig. Hur många är vi? fortsatte hon sedan till mannen, som svarade sju.

Och sju var de. Sju medelålders, frejdiga, högljudda människor som ogenerat slog sig ner i princip PÅ vårt bord. Den trivsamma stämningen som stendött när de började möblera om hamnade någonstans under den sibiriska tundran, så vi packade ihop oss, jag och dott, tog våra tallrikar och glas och började trassla oss ut för att hitta ett annat bord.

-Känner ni er lite instängda? frågade en av de andra i den medelålders horden. Eventuellt svar lyssnade hon inte på, denna kommentar var tydligen övre gräns för vad de hade att erbjuda i hövlighet. De tycktes uppskatta att få utöka sitt revir till att omfatta även det som varit vårt bord för att lägga jackor och saker och ting på, även om de inte sa något om den saken heller.

Jag var inte helt glad när horden en stund senare dessutom vällde in på Filmstaden, jag uppskattar dock att de valde en annan film än vi.

Allvarligt talat, deras hänsynslösa kalkylerande med att vi inte skulle ställa till bråk, och att vi skulle flytta oss, är arttypisk och rasande pinsamt. Hade jag sagt ifrån är sannolikheten stor att de hade ägnat lång tid åt att göra kvällen sur för oss, och att uppfostra medelålders fruntimmer av båda könen är inte vad jag har lust med när vi är ute för att fira att vi nu har jullov både jag och dott.

.