Att tipsa om kultur

Vi är många som gläds åt den möjlighet att snubbla på nya oväntade kulturupplevelser tips från andra människor innebär. Ni vet den där boken någon läst och skrivit upp på Personalen Rekommenderar-tavlan, den där filmen som berörde någon så djupt att hen inte kan låta bli att prata om den, utställningen på ett litet udda galleri som knappt hade råd med annonser etc. Nya perspektiv, nya genrer, nya författare, konstnärer och artister vi inte hade någon aning om att de ens existerade dyker upp på vår horisont.

Ibland passerar dock en liten tanke genom mitt huvud, när jag tittar närmare på det som tipsats om, en liten tanke som frågar sig (eller mig, eller oss båda) huruvida tipsaren tipsade om något som gav hen glädje och förtjusning, eller om tipsaren tipsade om något som hen hoppades skulle ge hen lite kulturcred. I synnerhet dansar den omkring, den där lilla odågan till tanke, när jag frågar tipsaren om vad det är som gör verket så underbart och får ett sånt där generellt, svävande svar som antingen brukar innebära att personen i fråga läst Wikipedia-artikeln i ämnet och inte mer, eller att det är ett tag sedan personen läste/såg/hörde verket och inte riktigt minns, men minns känslan.

Men låt inte min snobbiga vanvördighet stoppa er, tipsa mer! Tipsa mig, och tipsa andra. Tipsa alla, vet ja! Jag vet hur mycket jag själv uppskattar det, oavsett varför tipset ges, jag älskar nya perspektiv och nya infallsvinklar på saker och ting, obskyra, smala, subversiva, populärkulturella, lättsamma, högkulturellt kritikerhyllat och allt därtill.

 

Charmfaktorn #ind14

Jag befinner mig för stunden på en av mina svenska favoritkonferenser se. InternetdagarnaStockholm Waterfront. Det är ett ställe för nätverkande, för återknytande av kontakter, för inspiration, information och ifrågasättande. Det är ett tillfälle att besöka, betrakta och beakta mekanismerna bakom kulisserna, att tala om och reflektera över de underliggande strukturerna, att få del av andras perspektiv och synvinklar på den digitala delen av vår verklighet.

En aspekt som kommer upp, gång på gång på gång, i olika vinklar och olika känslotillstånd, är integritetsaspekten. I går var det ett bekymrat Twitterflöde som diskuterade hur stor andel av våra aktiviteter på nätet det är rimligt att ”de” kommer åt, lagrar, systematiserar, korsrefererar och nyttjar; och hur obehagligt det är att ”de” faktiskt samlar in och lagrar utan att vi godkänt och accepterat det.

Jag frågade flera gånger vilka ”de” är. Svaren varierade, men hade hela tiden det faktum att de var tämligen odefinierade gemensamt. Det finns, tycks det mig, ett tydlig obehag, en krypande känsla av läskiga, rätt anonyma figurer som smyger i buskarna och spanar in genom våra vardagsrumsfönster, tittar på våra privata skärmar och samlar på sig information att använda för att komma åt oss och styra oss.

Och det kan jag ha förståelse för att det är en obehaglig känsla. Såklart.

Men nu behöver vi stanna upp och tänka till. Var befinner vi oss egentligen när vi går ut på nätet? Var lägger vi de saker vi lägger ut på nätet? Nyckeln är grammatisk: Internet är inte, överhuvudtaget, inte i något enskilt avskilt hörn med få besökare, en avskild arena. Vi går ut på nätet, inte in. Allt är ute, allt är öppet, allt är tillgängligt för den som önskar använda det. Allt. Utan undantag. Att röra sig på nätet är som att röra sig på ett populärt och välbesökt torg. Allt sker öppet, även om det i de flesta fall är så mycket folk och de flesta är rätt ointresserade av vad andra gör mer i detalj så finns det alltid de som iakttar, som noterar, som avbildar, för vidare eller sparar. Ibland befinner de sig inom synhåll, ibland sitter de i ett fönster, osynligt iakttagande, kanske rent av genom en mer eller mindre diskret skvallerspegel.

I dag är det andra dagen av konferensen, och morgonens första keynotspeaker, Harper Reed, avväpnande charmig, inledde med att dansa in till Eye of the Tiger och genast förklara hur han gör framträdanden som dessa för att öka sitt antal följare på Twitter. Det är väldigt svårt att inte fatta omedelbar sympati. Han pratade om hur han skapar starka, ändamålsenliga team, på vilket sätt en uppdragsgivares lojalitet gentemot anställda kan vara en belastning för teamet, och berättade ingående hur han, som CTO i Obamas banbrytande kampanjhögkvarter använt sig av bland annat Facebook för att t ex göra kampanjmail personliga. Med självklar attityd berättade han hur de nyttjat likes, vem som klickat like och kommenterat på många av målets, den utvalda personens, statusuppdateringar, och sedan gått igenom uppladdade foton för att se om de två förekom i varandras fotoalbum, om de gjorde personliga saker tillsammans eller snarare tycktes vara mer ytligt bekanta. På det viset kunde de formulera sig på ett sätt som gav ett väldigt personligt intryck.

Hey, you should tell Joe to go vote

Tonen i reaktionen från publiken var helt annorlunda än den varit i går. Det var skratt, instämmanden, applåder, förtjusning omkring mig. Plötsligt fick den där mannen i svart ett ansikte, och det var ett rätt charmigt ansikte, inte hotfull alls på något sätt. Och de våldsamma svallvågorna från rädslan, paranoian, från dagen innan, la sig.

Och det fascinerar mig. Internet är en fullständigt underbar plats, lika fyllt av möten, samtal, relationer, nätverkande, kontakter, människors perspektiv, synvinklar, känslor, reaktioner som vilken lyckad konferens, vilket populärt torg, vilken fest, vilken mötesplats som helst här i världen. Det är inte farligt så länge vi kommer ihåg att vi befinner oss i offentligheten. Men om vi känner oss så hemma, så avslappnade, så trygga att vi rätt som det är glömmer var vi befinner oss, ja, då kommer vi bli förskräckta när någon som inte var där fått veta om, och sett ett filmklipp, av den dagen vi gick rakt över torget i urtvättad morgonrock eller mindre ändå.

Det är nog min sammanfattning av årets Internetdagar, tror jag.

Vi ses nästa år!

Att ge och få

Ni som läser här då och då vet att jag älskar TED, inte sant? En och annan har säkert också uppfattat att jag är rätt förtjust i Amanda Palmer. Så när hon för en tid sedan via Twitter berättade för oss att hon blivit inbjuden att tala på just TED tjöt jag tillsammans med många många runt om i världen högt av förtjusning. Via Twitter, hennes och Mr. Palmers blogg har vi fått glimtar av hur hon arbetat fram sitt talk, och häromdagen var det äntligen dags:

Det hon talar om handlar om konst. Om kultur och musik, om levande statyer och om den svåra konsten att ge, och få, och att se andra få möjlighet att de, att se andra ge, och få, och glädjas däråt.

Det är inte så lätt. Det väcker känslor. Palmer berättar om hur hon, när hon arbetade som levande staty, fick glåpord och hånfulla uppmaningar om att skaffa sig ett jobb slängda mot sig från människor i förbirullande bilar. Och hon berättar om hur hon känner igen tonfallet, och känslan det väcker i henne, känslan av att det hon gör är så fel, i tonfallet hos människor som högljutt ger uttryck för sin åsikt att det inte är rimligt att hon t ex använder Kickstarter för att be om hjälp att finansiera projekt i dag, när hon är framgångsrik artist gift med framgånsrik författare.

Sharing is caring. Det innebär att ge, och få. Inte att ta, men att få. Att ta emot, acceptera, och minnas att det inte alls är säkert att man behöver eller ens förväntas betala igen med samma mynt. Det innebär att inse att tacksamhet och tacksamhetsskuld inte är samma sak.

Och det kan vara en konstart i sig.

Jag har tid

Jag delar gärna med mig av den. Jag delar den gärna med andra. Jag använder den hellre än bara låter den rinna bort. Jag ger av den med glädje, det ger mig glädje att faktiskt kunna ge av den. Det är inte alla förunnat, det är en ynnest och en lyx.



Men jag tycker inte om när någon tar för sig av min tid som vore det hens egen, när någon låter mig vänta bara för att låta mig vänta, av nonchalans eller som en markering; när någon är generös med min tid men njuggt bevakar sin egen blir jag irriterad, drar en gräns och – inte så charmigt och generöst, men – höjer ibland utan att kommentera på ögonbrynet när hen står förvirrad och sårad och undrar varför jag plötsligt är så otrevlig.

Det är inte alltid så lätt att själv märka när man kliver över den där gränsen mellan generositet och att utnyttja, jag vet det, och i de allra flesta fall sker det av misstag. Jag tar inte illa upp. Jag bara förtydligar den gräns som måste hållas för att jag ska kunna fortsätta vara generös med min tid.

Att kunna vara det är ett privilegium jag är rädd om, nämligen.

Om läsande lärare

Lärarnas Nyheters artikel om lärares läsvanor har väckt reaktioner och känslor. Frågan om huruvida en läsande lärare faktiskt är en bättre lärare, och en ickeläsande således sämre har ställts. Många har känt sig manade att försvara ickeläsande lärares ickeläsande, ofta med hänvisning till tidsbrist. Molloys uttalande i artikeln om att lärare bör använda en del av förtroendetiden till att läsa in sig på aktuell litteratur har bemötts med hänvisning dels till att förtroendetiden redan som det är inte räcker till, dels till att förtroendetid inte längre är en självklar del av lärarvardagen. Semestertjänsterna med reglerad arbetstid vinner mark, och att få utrymme att läsa på arbetsplatsförlagd arbetstid är sällsynt.

Formuleringen har uppfattats som kritik mot lärares ambitionsnivå, som om där funnes ett outtalat ‘lärare är lata’ dolt bakom funderingen över vad lärare som inte läser i stället använder sin förtroendetid till, och det framhålls att lärare i dag redan utan läsning upplever sig behöva lägga mer än stipulerade 45 timmar i veckan på jobbet för att kunna hålla den standard som krävs, att böcker är kostbara och att lärares arbetsbelastning gör att man inte har tid att besöka bibliotek för att låna böcker.

Avvikelse från ämnet: har biblioteken runt om i landet så skrala öppettider bör man planera om. Det är inte alls konstigt om utlåningen sjunker om folk inte har möjlighet att faktiskt besöka biblioteken i lugn och ro på tider när de inte jobbar eller behöver stressa iväg till dagis eller skolor. Det gäller inte bara lärare.

Åter till ämnet. Själv tillhör jag helt i enlighet med statistiken den grupp människor som läser mer än 25 skönlitterära böcker per år. Jag läser oftast omkring en bok per vecka, i perioder mer, sällan mindre, och kan överhuvudtaget inte minnas en tid i mitt liv då jag inte läste. Jag har alltid flera olika böcker jag läser parallellt, jag har bussböcker i rockfickan och väskböcker i väskan. Jag läser när jag väntar i telefonkö, jag läser, om vädret tillåter, när jag väntar på bussen, jag läser när jag väntar på att avtalade möten skall börja. Jag läser pocketböcker, jag läser ljudböcker, jag läser e-böcker. Jag läser när jag dricker kaffe eller äter ensam. Jag läser för att låta min ständigt spinnande hjärna koppla av, jag läser för att lära mig saker, för att vidga min horisont, göra min världsbild mer nyanserad, och för att det roar mig och berikar mig.

Jag beskriver inte mitt läsande för att skryta, utan för att understryka hur illa rustad jag är för att sätta mig in i de ickeläsande lärarnas verklighet. Att rekreationsläsa är en färdighet som andra färdigheter, det tar tid och kraft att lära sig och kräver att man ägnar sig åt det med viss frekvens för att förmågan skall utvecklas och bli något man gör nästan utan att tänka på att det är något man en gång lärde sig och inget man fötts med.

Jag funderar över om jag som rätt driven läsare kan göra något för att göra vägen in i böckernas värld mer lättvandrade för de som känner att de borde, att de skulle vilja, men upplever det mer som en börda än något lockande? För det är mödan värt att öva upp sin litteraturläsarförmåga. Det kostar tid och möda, men det betalar sig väl.

I Skolvärlden skrev härförleden den klassikerkramande (ljuvlig formulering!) professorn Ebba Witt-Brattström en artikel om poängen med att läsa skönlitteratur. Hon pratar om elevers läsande, men det hon säger  gäller oss alla i lika hög grad:

människor utan träning i att läsa mer komplexa texter med skiftande mänskliga perspektiv uppfattar alla yttranden som bokstavliga. De tror att man förespråkar det man i själva verket diskuterar, ja till och med argumenterar emot.

Elever som genom att läsa skönlitteratur har lärt sig att tänka i bilder, metaforer och liknelser, uppfatta och identifiera ambivalenser, metadrag, retorik, ironier och andra stilmedel, faller inte offer för nätets skadliga påståendekultur och åsiktsterror. För dem handlar inte mänsklig kommunikation om det enkla tyckandet: för eller emot, gilla – inte gilla.

Kalla det demokratifostran eller bildning, det kvittar. Men snälla, lär ungarna läsa!

Om vi hjälps åt, om vi gamla storläsande tanter delar med oss av våra erfarenheter, håller upp dörren in till böckernas värld, visar vägen och välkomnar, och den som inte är lika hemmastadd faktiskt upphäver sin röst och ber om tips, så tror jag vi löser det här också. Vad tror ni?

Sex i #skolchatt

Många av de saker man förväntas lära sig i skolan tycks, för eleven, ibland för föräldrar och många andra vuxna omkring skolan, ibland, till och med för läraren, abstrakt och ogripbart. När kommer eleven att ha användning för kunskapen? När kommer eleven ha glädje av den?  Ofta rör det sig om något som kommer att tjäna som grund för något annat som i sin tur tillsammans med annan ungefär lika abstrakt och svårgreppbar kunskap kommer att göra det möjligt för eleven att lära sig något helt annat, något som kan tyckas fullständigt orelaterat, i en avlägsen framtid, flera årskurser senare.

Ikväll på Twitter under hastagen #skolchatt klockan 20.00 pratar vi om ett av de mer påtagliga, hangripliga kunskapsområdena där kopplingen till elevens faktiska verklighet är tydlig och konkret. Sex och samlevnad är ett sådant område. De allra flesta av eleverna i svenska skolor, oavsett om vi pratar om kommunala skolor eller friskolor, grundskolor, gymnasieskolor eller någon annan form av skolor, kommer att engagera sig i någon form av sexuell relation och, under längre eller kortare perioder, dela hushåll med någon annan människa.

Att momentet som går under rubriken sex och samlevnad är viktigt tror jag få förnekar, och de flesta i skolan är nog så medvetna om hur ämnesövergripande och omfattande momentet är. Det inbegriper och tangerar superviktiga och påtagliga aspekter som preventivmedel, ekonomi, juridik, statistik, bostadspolitik och utbildning. Dessutom inbegriper och tangerar momentet lika viktiga men mindre konkreta och djupt personliga aspekter som kärlek, vänskap, identitet, HBTQ, aborter, Instagramupplopp, skolskjutningar, värderingar, heder, status, etik och moral.

Hur arbetar vi med momentet sex och samlevnad i skolan? Räcker det med en temadag, eller kanske en temadag, per läsår? Ser en film? Bjuder vi in representanter från RFSU som kommer och berättar och svarar på elevernas frågor?

Eller arbetar vi på ett mer genomgripande sätt, drar nytta av alla de olika erfarenheter och kunskaper som finns i skolan? Samarbetar och samverkar med varandra och hjälps åt? Vem tar det övergripande ansvaret? Biologiläraren? Samhällskunskapsläraren? Skolsköterskan? Idrottsläraren? Fritidsledaren? Rektor? En arbetsgrupp?

Välkomna!

Första advent

med allt vad det innebär av förväntningar och förhoppningar och pynt och ljus och mys och allt vad det nu kan vara man har för traditioner.

En liten tradition jag har är att någon gång under advent visa den här filmen här i bloggen. Jag vill inte på något vis dämpa stämningen, bara påminna om att det finns barn som har det på annat sätt här i världen. Och man kan göra något för att ge dem också en julklapp.

Det var bara det.

Glad advent på er