SJ SJ gamle… Nej, vi kan inte vara vänner längre

Jag beklagar. Vi har varit vänner i många herrans år, och trots ditt många gånger, uppriktigt talat, jävla sätt har jag funnits här för dig. Det beror på miljöaspekten och fram till nyligen på grund av ombordpersonalens professionalitet och servicekänsla.

Men det finns en gräns, SJ, och den har du nått nu. Vår relation är framgent enbart av professionell art, och att den skärvan består beror på miljöaspekten. Jag har gjort allt vad jag kan, men du lyssnar inte utan tror dig kunna charma dig ur vilket uppförande som helst.

Torvald Svahn på SJ:s pressjour beklagar det som har hänt.

Hur kan man avvisa ett ensamt barn på det här sättet?
– Ja, det är en bra fråga. Det är naturligtvis fel.

Torvald Svahn berättar att tågpersonalen byttes ut i Hallsberg. När tåget kom till Alingsås ska elvaåringens storasyster ha kontaktat den nya personalen som hjälpte henne att larma polis.

– Alla som åker med våra tåg ska självklart ha biljett. Men man får inte avvisa en minderårig, utan att se vem det är som har hand om barnet. Jag kan bara beklaga personalen har varit övernitisk, säger Torvald Svahn.

Så här gör man inte, SJ. Man dumpar inte barn rätt ut i ingenting på det viset. Det räcker inte med att låta en pressansvarig tjänsteman ”beklaga”, du måste helt enkelt upphöra med dina evinnerliga ursäkter, skärpa dig och en gång för alla lära dig att du är till för kunden, kunden är inte till för dig.

Det här är inte anständigt uppförande, SJ.

Anne-Marie Körling och Hannastacia skriver också om detta.

Om SJ och service

Jag tog bussen in till centrum för att handla, men missade bussen hem. Skånetrafiken bekymrar sig inte så mycket om tidtabellen, fem minuter innan avgång eller fem minuter efter gör väl detsamma tycks de tänka, så bussen som skulle gått kvart över gick redan tio över, och på väg ut ur affären en minuts promenadväg från busshållsplatsen såg jag den rulla iväg.

Det är söndag. Det innebär att bussarna går en gång i timmen. Ungefär, sådär. Att stå och vänta en timme på nästa buss är inte jättekul, men det är ingen större katastrof heller, i synnerhet inte om vädret är så behagligt som det är idag. Förtretligt, på sin höjd. Och medan jag stod där på järnvägsstationen varifrån jag tar bussen kom förtvivlade norrmän förbi. Deras tåg var inställt.

Bara så. Ingen mer information, och stationen så stängd, nersläckt och obemannad som den är på södageftermiddagar, trots att tågen fortfarande går. Borde gå, menar jag. Den enda levande människan var killen i Pressbyrån. Han gjorde vad han kunde, visste att berätta att det inställda tåget hade med kraftigt regn uppåt landet att göra, kunde erbjuda biljetter till en nattbuss till Stockholm och förmedla ett rykte om att nästa tåg norrut eventuellt skulle komma att gå. Trots att han inte är SJ-anställd gjorde han SJs jobb.

Dessa förtvivlade människor behövde vara i Trondheim i morgon förmiddag, en kvinna behövdes på sin arbetsplats Nidarosdomen för att hjälpa till och bistå människorna som drabbats av katastrofen. SJ kunde inte bistå med alternativa färdmedel, var det kärva besked som gavs efter en smärre evighet i telefonkö.

SJ.

Nu måste vi prata allvar. Det här håller inte. Ni känner till terrorattacken i Norge, ni vet hur många människor, hur många barn och ungdomar som har dödats. Ert agerande, som i vanliga fall kan betraktas som slappt och oengagerat när det gäller förseningar, blir i det här fallet salt i öppna sår.

Nej, ni råder inte över vädret, men ni råder över att ingen enda SJ-anställd fanns på plats på stationen i Lund för att ge information och bistå de människor som plötsligt fann sig strandsatta i Skåne. Förstår ni överhuvudtaget vilken skillnad det hade gjort om där hade varit tänt, och det hade funnits en levande människa att vända sig till istället för ett telefonnummer med 33 personer före i telefonkön?

Om ni förväntar er att Pressbyrån skall sköta er informationstjänst så bör ni betala dem ersättning för detta. Att parasitera är inte snyggt.

Skärpning.

Jag skäms över er.

Sj Sj gamle vän. Del VII

Att kontakledningar rivs ner kan bero på olika saker

förtäljer Daniel Vidlund, pressinformatör på Trafikverket enligt DN. Det har han säkert rätt i, men det händer så väldigt ofta och får så omfattande konsekvenser att det förvånar mig att Trafikverket tar så lätt på det.

Tåget är viktigt för landet, och för framtiden, men såväl tåg som räls sköts och hanteras som vore det de sista skävlande dagarna innan konkurs och nedläggning och det får hålla så länge det håller. Att ett tåg står stilla ett stort antal timmar i solskenet en sommardag innebär INTE i första hand att ett antal turister lite förargligt blir försenade till sitt semestermål. Det är mycket värre än så.

Dels innebär värmen och de ickefungerande toaletterna en konkret och mycket verklig hälsorisk för de ombordvarande passagerarna. I dessa ehec-tider , när hygien i samband med toalettbesök kan vara rent livsavgörande, finns ytterligare en aspekt i detta.

Dels är inte alla passagerar obekymrade semesterresenärer. Många människor jobbar även på sommaren, och timmavisa förseningar får konsekvenser för företag, myndigheter, enskilda näringsidkare och kollegor, utöver för den enskilde individen.

Dessutom bidrar varje försening till att ytterligare minska förtroendet för företagen. Det kostar en del att åka tåg, och ersättningssystemet vid förseningar tar inte i någon mån hänsyn till t ex förlorad arbetsinkomst, affärer som gått i stöpet för att någon inte kom fram som överenskommet, att någon missar sitt första barnbarns vigsel och kanske hela bröllopsfesten etc.

Visst är det så som Daniel Vidlund säger, det kan finnas många orsaker, men orsaken bristande underhåll behöver man inte vara tekniker för att kunna peka ut. Jag har en känsla av att de tilldelade 800 miljonerna bara är en droppe i havet av investeringsbehov, men järnvägen är så viktig för landet att den bör prioriteras.

Tänk er ett rikstäckande, modernt snabbtågsnät med låga priser, dubbla spår, stationer med dygnetruntservice och fräscha toaletter, stabilt nätverk, arbetsplatser vid varje sittplats, bistro inriktad på pendlares och affärsresenärers behov av att kunna äta antingen vid arbetsplatsen eller vid små bord utan att spilla sås på kläderna. Det skulle göra det möjligt att bo kvar t ex i Trollhättan trots att man jobbade i en annan del av landet.

Tänk er det, Trafikverk, SJ och Jernhus. Tänk vilken status ni skulle få!

Sj Sj gamle vän

4 miljoner timmar motsvarar drygt 456 år och ett kvartal.

Om man lägger samman den arbetstid samtliga resenärer som satt, timme ut och timme in, på försenade tåg i vintras förlorade på dessa förseningar så blir det mer än 456 år och ett kvartal.

Det är en hel del tid.

För 456 år sedan var det år 1555. Tidig vår, om vi tar med kvartalet i beräkningen.

Gustav Vasa är kung i Sverige. Skåne tillhör Danmark. Norge likaså. Finland tillhör Sverige, något den ryske Tsaren i mars har försökt, men misslyckats med, att ändra på. Nostradamus publicerar sina profetior om framtiden detta år. Bloody Mary sitter på den engelska tronen.

Reformationen har satts igång även i Sverige, men upplysningen ligger ännu i framtiden, Galilei, Newton, Voltaire, Hume, Rousseau, Linné och alla de tänkare som bidragit till den världsbild vi lever med idag ligger i framtiden, år 1555.

Om ytterligare 456 år och ett kvartal är det tidig höst år 2467.  Vi kan föreställa oss, vi kan gissa, vi kan drömma om hur världen kommer att se ut då, men vi vet lite lika om saken som de bönder som såg Gustav Vasas knektar dundra fram på vägarna visste om hur världen ser ut idag.

Men det vi vet är att vi kan inte kasta bort ytterligare ett halvt millenium på taskigt järnvägsunderhåll. Trafikverket, banvallar, spår, växlar, kontaktledningar och allt vad det nu är – ut nu, när det är sommar och barmark och underhåll för allt vad ni är värda. Jag lovar er att det kommer ytterligare en vinter, med snö och is och vind.

Detsamma gäller tågen, SJ, underhåll för allt vad ni är värda. Hjulen måste vara runda och sprickfria, kontaktledningskontakterna (som säkert heter något fint på fackspråk) måste vara i perfekt skick, rullstolshissar och toaletter i toppskick.

Jernhusen, ni behöver göra er del, stationerna måste också vara bemannade och i gott skick, där måste finnas väktare även på kvällar och nätter och så länge tågen går bör stationen vara öppen, och möjlighet att inhandla mat och dryck finnas.

Ingen tövan, sträva på!

Uppdaterar:

Information och kommunikation är A och O.

Vidskeplig på tåg

Sitter på tåget norrut, omgiven av sovande människor. Den här gången rullar vi stadigt framåt, och jag känner att det är värt att nämna. De senaste gångerna jag rest med SJ har vi kommit ungefär halvvägs, och sedan har det hakat upp sig på ett eller annat vis. Nu rullar vi in mot Alvesta, och känslan (fullständigt ologisk, jag vet) jag har är att tar vi oss bara förbi Alvesta utan problem så kommer det att gå problemfritt resten av vägen också.

Uppdaterat:

Bortsett från att jag som vanligt tappade anslutningen i Alvesta (ligger stationen i en grop?) rullar vi nu vidare i god ordning.

I have a good feeling about this!

Uppdaterat efter framkomst:

Och kan ni tänka er, vi anlände Linköping precis på utsatt tid!

SJ och fd Banverket, vad de nu heter, hade en bra dag idag. Om nu bara Jernhusen kunde ta sitt förnuft till fånga vad gäller väktare i Lund så vore allt frid och fröjd.

SJ söderut

Solen sänker sig mot den östgötska horisonten, och vi rullar hemåt igen. Antingen har jag tappat bort mina hörlurar, i vilket fall jag blir förtvivlad, eller så glömde jag dem faktiskt hemma. Jag hoppas det. Jag saknar dem. Äppelätande är en väldigt högljudd aktivitet ibland, och i ett såpass begränsat utrymme som en tågsalong faktiskt innebär kan det blir väldigt tydligt. Det gäller chips också, för övrigt.

Claes Schmidt/Sara Lund avslutningstalade. Underhållande, drastisk, fruktansvärt fort, interagerande och reflektionsväckande. Det var intressant att höra kommentarerna efteråt, någon förklarade att det faktum att personens barn kommit ut som homosexuell gjorde att personen nu har kontakt med ‘sådana’ och hade upptäckt att de ju är helt vanliga människor. Någon annan tyckte det var helt fantastiskt att en person som jobbar som marknadschef på ett sånt manligt ställe som ett slakteri kan vara så öppen, och utbrast i ett förklarat ‘ahaaaaa’ när någon annan förklarade att det rör sig om en restaurang.

På det hela taget en synnerligen givande och rolig konferens, men min stackars överstimulerade hjärna skriker efter ro. Befinner ni er på tåget och funderar på varför det luktar rök så vet ni nu – det är min överhettade hjärna.

9a och SJ

Har anträtt andra etappen, och SJ och Trafikverket charmar mig än en gång med sina mest förförande sidor – tåget är i tid, personalen är trevlig, till och med gryningen utanför tågfönstret är mjukt dimmig. Tåget är nästan tomt, jag har fått precis den arbetsplats jag bokade och ser fram mot ett par timmars arbetsro. Vi har allt att vinna på att satsa på vårt järnvägsnät, det är ett fantastiskt sätt att resa när allt fungerar som det ska!

I går kväll sändes sista avsnittet av denna omgång med ”superpedagogerna” och den trasiga Örebroskolan, vad den nu heter. Jag är besviken, serien slutade i ett enda stort Jasså, lika dramaturgiskt strömlinjeformat och förutsägbart som en Hollywoodproduktion. Förutom det inledande avsnittets obehagliga Bad cop Good cop-upplägg och en och annan skärva av något som kan vara reflekterande samtal mellan ”superpedagogerna” och skolans ordinarie lärare och rektor har det mest varit mellanmjölk. Jag tvivlar inte på att ”superpedagogerna” gjort ett ypperligt jobb, och att alla inblandade har fått ut mycket av samarbetet, men som TV-tittare har det varit fasligt tunt.

En efterdebatt efter varje avsnitt hade inte varit fel, eller åtminstone ett studiosamtal mellan avsnittets huvudpersoner, ”superpedagogerna” och de vanliga lärarna som uppträtt i bild, ett samtal där man reflekterat över det som hänt i programmet, förtydligat och berättat om hur t ex Loucas ”supermattelektion” med en elev inte alls rörde sig om hela kursen, utan just om två enskilda avsnitt som eleven sedan gjorde en liten skrivning på.

Innan serien dundrade in i våra TV-apparater slogs det på trummor i både tv-soffor och debattprogram, och man sålde in ”superpedagogernas” superiositet med pukor och trumpeter. Jag hoppas de avser avsluta det hela med samma intensitet, annars lämnar jag denna säsongs 9a med en obehaglig känsla av att de där trummorna, de var nog egentligen rätt tomma tunnor om man tittar närmare.

Jag har valt att skriva ”superpedagoger” med citationstecken på grund av att jag vill understryka begreppets kuriositet. I detta sammanhang kan man uttala citationstecknen ‘så kallade’ om man vill förtydliga. Jag vet inte vem som gett tv-profilerna epitetet ”superpedagoger”, eller på vilka grunder, inte heller vad det faktiskt innebär mer än rätten att springa dramatiskt genom skolkorridorer på bästa sändningstid.

Järnvägars

Sitter just nu på tåget mot Linköping. Solen klättrar genom fluffiga moln upp mot den klara himlen, det är lite snö kvar på marken, tåget rullar stabilt och tryggt norrut. Sätet är bekvämt, jag har ström och (lite vinglig, men vi rör oss ju hela tiden trots allt) uppkoppling, och ett litet trevligt bord att ställa datorn på. Konduktören är vänlig och det är oväntat lite folk.

Tåg är ett väldigt bekvämt sätt att resa, restiden blir inte bara en transportsträcka utan tid till förfogande, tid till att läsa, blogga, sova eller prata.

Jag gillar det. Jag hoppas sannerligen Banverket (Trafikverket?) tar sig samman, tar sitt ansvar och ser till så att varenda meter av järnvägsrälsen, varenda växel och järnvägsövergång i landet är i topptrim. Det är det så värt.

Hemma!

Hemma igen. Tågresan var ett annat slags äventyr den här gången. Det tåg jag beställt biljett till ställdes in, jag fick byta till ett annat och det var jag helt klart inte ensam om! Det var hutlöst mycket folk, och strax bakom mig befann sig en eller ett par barnfamiljer (jag såg inte så noga, det var som sagt bakom mig) Det är inte ett dugg roligt att åka på ett smockfullt stökigt tåg när man är liten!

Det var mycket synd om de tappert kämpande föräldrarna, och det var mycket synd om de sunt och rimligt vilt protesterande barnen.

Jag hoppas de är hemma nu och slipper sitta så stilla så stilla. Jag fick den här som uppmuntran på hemresan, och jag ger dem vidare till dem:

.

Är vi nöjda så?

Trafikkaos, järnvägskaos. SJ har gjort sin läxa, förklarar de, Trafikverket har inte gjort sin. Ett såvitt jag vet obekräftat rykte om att Trafikverket hoppats komma undan underhåll och renoveringar helt fram till 2016 når mig. Människor dör i trafiken, fryser ihjäl och skadas för livet i trafikolyckor, sitter fast i timmar på enfiliga vägar, snöröjning och räddningsfordon kommer inte fram. Rälsen spricker, tåg spårar ur, överallt kaos och galenskap.

Ansvarig minister ”kan lida med alla”  och håller sig faktiskt inte undan media trots att julen står för dörren. Frågan är om hon kan göra något mer än lida med? Detta kaos som råder nu är ju faktiskt ingen naturlag, och det beror mindre på vädret än på politiska beslut. Ty det går att bygga både vägar och järnvägar som går att använda även vintertid, men det kostar pengar, därför har man låtit bli. Frågan är om inte de pengar man sparat på uteblivit underhåll gått åt, många gånger om, i detta kaos?

Handen på hjärtat, människor: Är vi nöjda som det är, eller är vi villiga att betala för en säkrare, effektivare, miljövänligare och lönsammare infrastruktur? Det går att genomföra.