Uppkäftig eller ifrågasättande?

Ibland blir man som lärare ombedd att fylla i formulär för att ge bakgrundsinformation till t ex kuratorer, läkare eller psykoterapeuter som står i begrepp att göra sin del i en utredning av en eller annan elevs situation och behov. Oftare när man arbetar med omyndiga elever, men det händer när eleverna är vuxna också. Somliga av frågorna är relativt enkla att svara på, andra lämnar onödigt gott om utrymme för tolkning.

En fråga som förekommer på de flesta formulär och som lämnar ödesdigert mycket tolkningsutrymme gäller attityden gentemot auktoriteter. Formuleringen är olika på olika formulär, givetvis, men kontentan är ungefär: Är NN uppkäftig eller hörsam mot auktoriteter?

Många gånger tvingas jag tänka länge och väl innan jag svarar. Skiljelinjen mellan sunt ifrågasättande och omogen uppkäftighet är ofta tunnare och svårare att urskilja än det svagaste blyertsstreck. Ändå finns den där, och den är väldigt betydelsefull.

Det är skrämmande lätt att avfärda den ifrågasättande som uppkäftig, kaxig, olydig, respektlös, jobbig. I synnerhet om frågorna som ställs är besvärliga att svara på, och blottar våra egna svaga punkter. Och det är inte alls ovanligt att frågorna bara är tom attityd, ett testande av gränserna, obstruerande, ett sätt att förhala, få tiden att gå, bättra på sin status i gruppen eller få ett skratt på sin sida. Men det är lika vanligt att det faktiskt handlar om ifrågasättande, klarsynta, konstruktiva funderingar över varför saker och ting görs och ser ut just som de gör, vilket syftet är och vad som skulle hända om…. Sådana ifrågasättanden som behöver tas på allvar, kultiveras och förfinas utan att förminskas eller tryckas ner.

Det är en balansakt av rang.

Ja, det gäller ju inte bara när man sitter där med ett formulär framför sig, såklart. Men då också.

.

Självreflektion

Om man, som lärare, gång efter annan upplever att övervägande del av flickorna i de grupper man undervisar gör vad de förväntas, de gör sina läxor, har med sig det de förväntas ha med sig i klassrummet, kommer i tid, tar ansvar för sin inlärning, arbetar om sina texter etc medan övervägande andel pojkar i de grupper där man undervisar gör stört tvärtom, kommer försent om de kommer alls, aldrig lämnar in läxor, inte klarar eller är intresserade av att arbeta i grupp, tråkar tjejerna när de gör det de ska och i största allmänhet uppför sig som pajaser istället för som välartade skolelever – borde man inte som lärare ägna en stund åt att reflektera över sitt eget arbetssätt då?

Eller är det faktiskt så att ungefär hälften av de svenska skolungdomarna är för omogna för att klara av skolan? Det förefaller osannolikt.

.