Jag lydde bara order…

En av Försäkringskassans omprövare beskriver i Aftonbladet hur han upplever sitt arbete:

Då min tjänsteutövning helt och hållet styrs av de lagar som vår riksdag och regering har stiftat och inte av vad jag personligen anser vara rimligt eller försvarbart, fanns det inte någon möjlighet för mig ändra det av Försäkringskassan fattade beslutet. Det var dock med tungt hjärta och med en mycket stark känsla av obehag som jag skickade i väg mitt beslut.

Men han skickade iväg det, och en liten tid senare hörde han mannens kanske sista steg i banvallens grus.

För den desperata mannen på banvallen i Markaryd var jag en bödel och ett svin vilket han också gav uttryck för. Det var jag som ”dödat honom”. Så drastiskt hade inte mannens åldrige far uttryckt sig då han tidigare ringde till mig i samband med att sonen fått mitt beslut. Gråtande hade han i stället frågat mig om jag inte hade så mycket civilt kurage att jag kunde gå emot det fattade beslutet, även om beslutet i sig var i överensstämmelse med gällande lag – för jag måste väl för Guds skull ha sett att beslutet var omänskligt och fel! Det civilkuraget hade jag, av de skäl jag nämnt ovan, inte haft. Däremot insåg jag att det var omänskligt och fel.

Han insåg att det var omänsklig och fel, men han skrev under beslutet och skickade iväg det. Jag vill inte på något vis antyda att just denne omprövare är någon osedvanligt kallsinnig och grym person, inte alls. Sannolikt är han en rätt vanlig människa, en sån som vi alla stöter på i snabbköpet då och då utan att vidare reflektera över den saken, en sån som vi småpratar lite med i hissen på väg upp. En sån vars blick vi möter i spegeln varje morgon, de flesta av oss.

Rätt som det är står vi där, i en situation där ordern vi fått kommer att innebära omänsklig smärta för människor. Vi kan följa den, eller vi kan vända oss om och gå därifrån. Vi har ännu valmöjligheten.

.

.

 

Sjukförsäkring

Lotta Gröning ställer frågan Kan vi ha en regering och riksdag som inte lyssnar på folket? Kan det överhuvudtaget kallas för demokrati? apropå de i princip enbart kosmetiska förändringarna i sjukförsäkringssystemet som presenterats. Och faktum är att med det politiska system som vi har så visst kan vi det.

Sjukförsäkringssystemet är en av de stora ideologiska vattendelarna i samhället – vi har gått från tanken att i ett anständigt samhälle tar vi hand om varandra, även när vi är trasiga och knasiga, oavsett om det är av övergående natur eller permanent, till tanken att i ett anständigt samhälle betalar var och en för sig själv. Allmän, skattefinansierad sjukförsäkring är en oundgänglig del av det första. För att det andra inte ska leda till den rätt horribla situation med utförsäkringar, utslagningar och fattigdomsexplosion som vi är på väg in i just nu behöver det finnas alternativ. Om vi strävar efter ett system liknande t ex det amerikanska kan vi inte bara stryka de delarna vi hade som de inte har, utan också bygga upp de delar de har som vi inte har.

Detta är inte ett inlägg där jag förespråkar den ena eller den andra ideologin, detta är ett inlägg där jag påtalar det faktum att om vi monterar ner den generella välfärden och pratar om att man själv ska betala så måste vi bygga upp ett system där så är möjligt. Nu. Genast. Det räcker inte med försäkringsbolagens små söta men väldigt begränsade inkomstförsäkringar, inte heller att en och annan klok arbetsgivare börjat ge sjukförsäkringar som lönebonus till sina anställda – ett lappverk håller inte.

Ty i ett samhälle där människor lever i ständig, realistisk rädsla för att förlora sin försörjning vågar ingen chansa och pröva något nytt, och vågar ingen chansa får vi ett stillastående samhälle, helt utan utveckling, och kommer inom en mycket snar framtid att finna att vi hamnar efter på alla fronter.

Och det var ju inte tanken i någon av ideologierna, eller hur?

Den ljusnande framtid är vår

Kan ni föreställa er att vi faktiskt vant oss vid att krossad extremitet inte räknas som tillräcklig orsak för sjukskrivning? Att människor som är dödssjuka nekas sjukpenning? Att kroniskt sjuka med konstant värk räknas som arbetsföra? Att försäkringskassan kräver dödsboet efter en trettonåring på 250 000 kronor?

Att vi, som samhälle, accepterar att det sociala skyddsnätet monteras bort bit för bit, och de svaga, sjuka faller som stenar rakt ner i ingenting.

Är vi nöjda med denna grad av grundtrygghet? Blundar vi och vänder ryggen till när de faller, och hoppas och ber att det inte är vår tur nästa gång? Det förefaller mig lite vanskligt.

Vad går härnäst? Pensionerna?

Omöjligt är det inte.

.