Det finns människor… som… använder tre punkter… frekvent… när de skriver… särskilt… när de vill låta… eftertänksamma… eller… anmärkningsvärt kloka…

Det fungerar inte.

… låter inte som en tankepaus. Ett enstaka – låter som en tankepaus, men … använt på detta vis låter som ”öööööööööööööööööh”. Prova att läsa inledningsmeningen högt, och läs ”ööööööööööh” varje gång de tre punkterna dyker upp. Det gör det svårare att ta skribenten på allvar, visst gör det?  Få skulle få för sig att använda tankestreck så frekvent som … ibland används. Ersätter man varje … i meningen ovan med tankestreck ser den konstig ut:

Det finns människor – som – använder tre punkter – frekvent – när de skriver – särskilt – när de vill låta – eftertänksamma – eller – anmärkningsvärt kloka.

och läser man den högt hör man det tydligt. … fyller en funktion i skriftspråket. I citat kan det, särskilt i sällskap av hakparenteser […], användas för att markera att ett stycke text klippts ur citatet. I slutet av en text eller ett textsjok kan det användas antingen för att markera att resonemanget inte är avslutat men att slutet antingen kommer senare, och då inleds av … för att markera fortsättningen, eller överlämnas åt läsaren själv. Det fungerar också bra för att ge läsaren en känsla av drama, av att slutet på tankegången är så ödesdigert att man inte ens förmår skriva det i klartext.

Ja, var och en väljer själv hur man vill skriva. Men för att valet ska vara rättvist behöver man vara medveten om hur vissa texttics påverar den bild man ger av sig själv. Precis som ”kjamiz” eller frekventa ”hihihi” i texten påverkar ett överanvändande av … hur läsaren uppfattar texten, och ger ett intryck av skribenten som inte alltid överensstämmer med det intryck skribenten ville ge.

Helt enkelt – skriv hur du vill, men gör det medvetet.