Känner ni?

.

Något händer. Känner ni det också?

Något händer med den splittrade skolvärlden. Det slås små trådar av kommunikation, av möten. Det vävs stillsamt nätverk, det förs samtal. Det delas erfarenheter. En och annan klassrumsdörr lämnas välkomnande på glänt.

Något återupprättas. Något fogas samman igen.

Jag undviker medvetet metaforer som ‘växer fram’ eller ‘uppstår’, ty det som pågår sker inte av sig själv. Processerna må vara organiska och informella, men startas och hålls igång av människor som aktivt bidrar. Som kliver fram och tar plats. Som vänder och vrider på saker, som går runt och ser från den andra sidan. Som vågar riskera att kliva utanför koncesus. Och människor som nickar välkomnande åt den som försiktigt kikar in, som vinkar fram och visar att här finns plats för en till.

Det finns en prestigelöshet som jag upplever som ny. Rektorer, forskare, lärare, studenter och fackligt aktiva samtalar med varandra utan att någon ‘för ordet’ eller ‘sätter agendan’. Den som bara vill lyssna är lika välkommen som den som vill tala, och lika välkommen att ta sin plats som talare när tiden känns mogen för det.