Om det utbildningsvetenskapliga rådet och #skolchatt

Skärtorsdag är också en torsdag, och torsdagar på Twitter innebär #skolchatt. I går kväll pratade vi om det nyinstiftade utbildningsvetenskapliga rådet. En artikel i Lärarnas Nyheter om en av ledamöterna, Lundaprofessorn Jonas Frykman, har i veckan väckt viss uppmärksamhet. Alla är inte positiva, givetvis, det är aldrig roligt att få kritik och professor Frykman är inte nådig mot svenska skolan:

Det är lättare att tillgodogöra sig formell undervisning än diffusa mål om personlig utveckling. Skolan har fått en mycket oklarare roll. Den har tappat sin kunskapsförmedlan­de funktion och i tagit över delar av de vårdande sysslorna, den primära socialisationen, från föräldrarna. Skolan varken kan eller ska ge eleverna kärlek och omsorg, det är familjens uppgift.

Det var ett intressant samtal. Eftersom rådet är så nytt vet vi ännu inte tillräckligt mycket om det för att kunna uttrycka mer än förhoppningar och farhågor, och vad de här råden egentligen har för funktion var inte helt självklart. Ska de bestämma allt, ner till detaljnivå? Skall de styra forskningen? Skall de berätta för oss vad forskningen säger och vilka delar vi ska lyssna på och vilka vi ska strunta i? Vilka är de här individerna som sitter i rådet?

Det tycks som många gläds åt att rådet nu finns, och medlemmarna uppskattas av dem som känner till dem. Somliga kanske inte är så TV-mässiga, antyddes försynt, men är kloka och roliga och trevliga ändå.

I have a good feeling about this.

Skolan och forskningen

Sydsvenskan bjuder än en gång på en serie artiklar med fokus riktat mot skolan. Fokuset i artikelserien har lagts på lärarna, och lärarnas betydelse för elevernas kunskapsutveckling:

John Hattie heter en man. Han är professor på Nya Zeeland och har ägnat femton år av sitt liv åt att göra den största forskningsgenomgången någonsin om vad som gör att elever lär sig. Han har studerat forskningsrapporter från hela världen som tillsammans täcker tiotals miljoner elever, och ställt sig frågan: vad är det som faktiskt fungerar i skolan?

Låt inte sagoboksspråket avskräcka er, tanken med artikelserien tycks ändå vara att lärare faktiskt bör tas på allvar:

Därför är det rätt att debatten kring skolan handlar om lärarna och deras förutsättningar för att göra sitt jobb. Många andra förslag som handlar om hur skolan ska bli bättre – mindre klasser, mer pengar till skolan eller tidigare betyg – kan så lätt hamna i skyttegravskrig där ingen kan bli enig om vad som egentligen hjälper eleverna till bättre kunskap.

Alla är överens om lärarnas betydelse. Och när lärarna, politikerna, arbetsgivarna och näringslivet har den gemensamma utgångspunkten, så är det åtminstone en lovande början.

Det som bekymrar mig lite i sammanhanget är att det elevperspektiv som glimtar förbi här bara gör just det – glimtar förbi. I artikeln Varför vill ni ha en vetenskaplig skola, där reportern olyckligtvis glömmer att nämna vem det är som faktiskt svarar på frågorna (som tur är har personen på bilden namngivits, kanske är det hon som svarar?), framhålls att det är lärarperspektivet som är i fokus:

– Vi tror att om man kan använda de forsknings­resultat som finns i undervisningen, så stärker det lärarna i deras profession och utvecklar verksamheten, och leder förhoppningsvis till bättre resultat. Vi vill ha en forskning som bygger på lärarnas behov och inte forskarnas utgångspunkt.

Den dikotomi man antyder här, den bekymrar mig också lite, måste jag säga. Om forskarnas utgångspunkt och lärarnas behov verkligen är två skilda saker, vilken utgångspunkt har forskarna då? Och vilka behov hos lärarna är det man vill bygga på? Jag är inte alldeles säker på att det verkligen är så att ”forskarnas utgångspunkt” automatiskt är något annat än ”lärarnas behov”, men kanske menar den intervjuade något annat än jag gör med ordet ”forskning”?