Just nu har jag inte mycket att tillägga

En Umeå-rektors triumfatoriska debattinlägg efter ett studiebesök från Finland har väckt viss uppmärksamhet. Han jublar, kanske med rätta, över hur finländarna artigt kommenterat på den höga IT-tätheten i skolan, berömmer elevernas flit även en fredageftermiddag, och lyfter slutligen sin uppfattning att svenska skolan minsann är jättebra, inte bara trots att, utan nästan rent av på grund av att de internationella mätningarna visar att elevernas kunskapsnivåer sjunker stadigt.

Lättad ser jag hur kloka Helena von Schantz pedagogiskt bemöter den euforiske rektorn i sin replik Finlands mål är en likvärdig skola:

Det är heller inte bara den finländska skolan Strandgren kritiserar. Han hävdar att Sverige okritiskt använder internationella provresultat i enstaka färdigheter som enda värdemätare på hur bra skolan är. Vår bristfälliga centrala resultatuppföljning och den ”glädjerättning” som uppstått i konkurrensen om elever har visserligen medfört att resultaten på internationella prov fått större betydelse i Sverige än i andra länder. Men det finns flera andra värdemätare. Larmrapporter från universiteten, resultaten på högskoleprovet, statliga kontroller och utvärderingar, resultaten på NP är några sådana. Det handlar inte heller om enstaka ämnen i de internationella proven, utan om de kunskaper och färdigheter som vi i vårt eget skolsystem uppfattar som de mest centrala. Pisa prövar förmågan att sätta kunskaper i ett sammanhang, att förstå processer, kommunicera, analysera, reflektera, lösa problem.

Jag ser också hur Maria Ludvigsson i SvD kommenterat på rektorns artikel:

Strandgren är medveten om att svenska skolresultat inte helt står sig i erkända internationella jämförelser, men det är snarare själva rankningarna än våra undermåliga resultat han finner anledning att problematisera.

”Inte minst då dessa prov inte självklart mäter vilka kompetenser som är viktigast att utveckla för att som individ och land kunna vara konkurrenskraftiga i framtiden.”

Det är svårt att se på vilket sätt läs- och skrivförmåga liksom matematiska färdigheter inte skulle vara viktiga för såväl individer som länder. När Strandgren framhåller hur andra undersökningar visar att svenska elever har en god innovationsförmåga vill han säkert väl – något lär vi dem i alla fall. Men för att över huvudtaget kunna använda denna talang krävs ytterst goda färdigheter i just språk, matematik och logiskt tänkande.

Och slutligen läser jag Helenas blogginlägg i samma fråga, och känner att just nu har jag inte mycket att tillägga. Jag bara nickar och instämmer:

Men det viktigaste berörde jag aldrig i min replik. Åsiktsklyftorna i den svenska skolan. För utan den klyftan skulle den här artikeln aldrig ha skrivits. Och den skulle definitivt aldrig ha fått sådan spridning. Nu är inte heller det bara ett ämne. Det finns nämligen så många skolberättelser i Sverige att vem som helst kan bli förvirrad.
Den förhärskande bilden är att skolan är i kris. Under en längre tid har kunskapsresultaten sjunkit och är nu alarmerande låga. Det handlar inte bara om att många elever slås ut. De duktigaste eleverna i Sverige klarar sig allt sämre med internationella mått mätt.
I samma takt som kunskaperna dalat har likvärdigheten gjort det.
Jag rekommenderar er att läsa resten av blogginlägget med eftertanke. Vi kommer att återkomma till frågan, gång efter gång, ty priset för den självgodhet rektorn i Umeå uppvisar är förödande högt. För såväl den enskilda eleven som för oss alla som samhälle.

#skolchatt och samhället

Det är torsdag igen och som varje torsdag möts vi i #skolchatt. I kväll pratar vi kring frågan

Hur kan skolan bli en mer integrerad del av samhället?

Frågan är intressant, och ännu intressantare är att den faktiskt ställs och tas ställning till. Den förutsätter föreställningen av skolan som en mer eller mindre isolerad enklav med få beröringspunkter med det samhälle som ständigt utvecklas och förändras utanför. Hur hamnade vi där, och hur tar vi oss därifrån?

Är det mer kontakt med arbetslivet, med det ivrigt flämtande näringslivet som skuttar omkring som ivriga valpar utanför skolgrindarna och inget hellre vill än få komma in som är vägen in i samhället?

Eller är det teknologin som är vägen in i framtiden? Ivriga förespråkare för t ex mellansteget surfplatta som framtidens verktyg hävdar detta med stor inlevelse, trots att vi ser hur nästa steg inom teknologiutvecklingen redan tagits och surfplattan börjar bli ett föråldrat verktyg.

Eller behöver vi mer kultur i skolorna? Kulturen är en viktig del av det som gör ett samhälle till ett samhälle, viktigare än politik, ekonomi och näringsliv i många aspekter, och vi vet hur viktigt det är att såväl forskare som de som bär makten i ett samhälle har ett brett perspektiv, många olika intressen, är bildade, nyfikna och vidsynta.

Välkomna till #skolchatt i kväll klockan 20 – 21.

Fusk i #skolchatt

Det är inte bara Lucia, det är torsdag också, och som traditionen bjuder innebär torsdagar #skolchatt klockan 20.00. Denna vecka kommer vi att gripa oss an det stora och viktiga problemet med fusk. För ett problem är det… egentligen många olika problem. Fusk är en utväg man väljer när man av en eller annan anledning upplever att det av någon anledning inte finns utrymme för den investering det innebär att göra arbetet för egen maskin och med egen kognition.

Och jag tror att det kan vara fruktsamt att börja i den änden. Vad är det som får fuskaren att göra bedömningen att det är klokt eller nödvändigt att försöka ta den snabba lösningen fusk framför att ta den mer långsiktiga lösningen. Beror det på att fuskaren var tvungen att prioritera bland alltför många uppgifter för att hinna göra dem allesammans? På att fuskaren inte hade nödvändiga förkunskaper för att bedöma att uppgiften skulle hinna göras på en nöjaktig nivå? På ett fuskaren prioriterat annat än skolarbetet, eller kanske annat än just det aktuella ämnet?

Om detta, och om andra aspektera av hur vi hantera och förhåller oss till fusk, och en hel del om vad som faktaiskt är fusk och vad som i själva verket är lärande eller studieteknik eller rationaliserande eller samarbete, kommer vi prata om i #skolchatt i kväll.

Välkomna!

#skolchatt och eleven som tar plats

Torsdag har än en gång utbrutit i västvärlden, och traditionsenligt träffas vi på #skolchatt klockan 20.00.

Häromveckan talade vi om hur vi som skola och lärare bemöter och stöttar blyga och tystlåtna elever.

I kväll pratar vi om hur vi som skola och lärare hanterar, utmanar och bemöter eleverna som tar mycket plats och talutrymme i klassrummet? De där som pratar rätt ut utan att räcka upp handen, utan att ge andra utrymme att fundera eller formulera ett svar, de som ger sig in i långa resonemang och avvikelser och utvecklingar eller rent av tar upp något som inte alls har att göra med det som för tillfället pratas om. De där som brakar och dundrar in i ett klassrum, som kommenterar och hojtar till någon i en helt annan ände av rummet, som dominerar och stökar runt och kräver så mycket av vårt tid och vårt fokus att andra elever blir, eller tycks bli, utan?

Vad säger de egentligen med sitt stök och brak och dunder? Och vad hör vi? Om det pratar vi ikväll, klockan 20.00 på Twitter.

.

Privat, personligt och politik

Det är varken av ointresse eller arrogans jag avstår från att kommentera på den skoldebatt som sveper över landet just nu. Tvärtom. Skolan och utbildningen är en av de absolut viktigaste institutionerna i ett samhälle. Där ligger grunden för framtiden.

Därför avstår jag från att kasta mig in i känsloutspel och dramatiska positioneringar för eller emot politiker, partier, teknologiska aspekter och allt vad det nu är.

Inte för att jag inte bryr mig. Utan för att jag gör det. Skolan ska inte stå i vägen för ungdomars utveckling, tvärtom – skolans ansvar är att möjliggöra, ta ansvar för att portar slås upp och horisonter vidgas.

.

Konkretisera abstraktioner

Någon (och det kan vara ungefär vem som helst ungefär var som helst ungefär när som helst just nu, men ofta är det en lärare eller någon som vill sälja något till lärare) säger något i stil med ”tekniken revolutionerar skolan” alternativ ”tekniken kommer att revolutionera skolan” och möts (oftast) av instämmande eller (inte lika ofta) protester. Och nästan aldrig möts denna slags kommentarer av ifrågasättande.

Min högst personliga teori, komplett totalt teoretiskt ounderbyggd men inte helt och hållet tagen ur luften, är att det i viss utsträckning handlar om att man

  • inte riktigt är så insatt i vad det egentligen handlar om som man vill ge intryck av och därför inte riktigt vet vad man ska och kan och får ifrågasätta. Och
  • helst inte vill bli avslöjad i sin okunskap, eftersom det är allmänt obehagligt att visa upp sin okunskap, och kanske också
  • har en föreställningsvärld där lärare är den som vet bäst, kan mest och kan svara på alla frågor. Ty sånt gör lärare. Och att man därför riskerar mycket om man ifrågasätter och visar sin okunskap.

Och det är lite bekymmersamt. Om ”skolan” och ”tekniken” blir abstrakta storheter i lärares retorik är steget till att släppa tanken på att man som lärare inte bara har möjlighet att påverka dessa storheter, utan rent av har ett ansvar för att göra så mycket litet och dansande lätt att ta. Det går nästan i förbifarten.

Det tycks mig lite riskfyllt.

Jag funderar på om det inte vore en god idé att ägna en stund åt att konkretisera dessa abstraktioner, åtminstone för sig själv, innan man börjar vifta med dem i debatten? För hur det än är, abstraktionen skolan består ju konkret av elever och lärare, av de människor som jobbar i den och med den, och abstraktionen teknik består av användarna, inte sant? Kanske är det en bra sak att hålla i minnet?

Teknologi i skolan

 

En lärare i vardagen?

 

Objects in the Rearview Mirror

För drygt två veckor sedan trädde den nya skollagen i kraft, även om det inte direkt märks så här mitt i sommarlovet. Den har föregåtts av en allt intensivare debatt under våren, en bitvis konstruktiv, öppen och generös och framåtsyftande debatt om det nya, om vad det innebär, hur man kan dra nytta av sina och varandras erfarenheter och hjälpas åt att axla ansvaret och tillsammans göra detta nya riktigt bra. Men också en bitvis bitter, butter debatt om vem som började och vem som gjorde vad och vem som var dum mot vem först och vem som faktiskt bara är ett oskyldigt offer i detta.

Hakuna Matata i all ära, vi vet alla att det som hänt i det förflutna kan göra ont än idag. Men trots att det som hände för 43 år sedan och mer ändå kan tyckas nära när vi ser på det i backspegeln så går det inte att ändra på. Vi kan lära oss av det, men vi kan inte leva där.

.

.

 

 

Himlen var klar och fälten var gröna

Solen sken ljusare än den någonsin gjort

När jag växte upp med min bästa vän Kenny

Vi stod varandra lika nära som vilka bröder du än kan tänka dig

Det var alltid sommar och framtiden lockade

Vi var redo för äventyret och vi ville uppleva alla

Och det fanns så många drömmar kvar att drömma och så mycket tid att förverkliga dem

Men jag kan fortfarande känna hur tårarna brände när han försvann

De sa att han krashade och brann

Jag kommer aldrig förstå varför någon måste dö så ung

Vi rusade fram, vi var framgångens krigare

Vi hamnade i trubbel men tog oss alltid ur det

Ibland tycker jag att jag kan se hur han frigör sig ur mörkret

Hur han är precis bakom mig och han vinner på mig

Men det var länge sedan och långt borta, oh Gud det känns så långt borta

och om livet bara är en motorväg, då är själen bara en bil

och de saker vi ser i backspegeln kan tyckas mycket närmare än de är

Lämna ditt bakomflutna framför dig

Den 12 juni skrev Helena von SchantzDN debatt om konsekvenserna av bristande uppföljning och faktiskt resultatkontroll i svensk skola:

Utan uppföljning famlar vi i blindo. Vi vet inte hur kunskapsnivån förändras över tid eller vad de reformer vi genomför har för effekt. Dessutom utsätter vi eleverna för orättvisa, godtycke och bristande likvärdighet.

Hon föreslår i artikeln ett återinförande av studentexamen som en åtgärd:

Utan en objektiv och systematisk resultatutvärdering kan vi aldrig få en bra skola. Därför måste vi införa en studentexamen och central­rättning av våra nationella prov. Om vi till det lägger central utvärdering av trivsel, trygghet och demokrati kan vi äntligen börja skilja bra skolor från dåliga, inkompetenta lärare från skickliga, och framgångsrika skolreformer från destruktiva sådana. Då kan våra politiker dessutom börja utvärdera kvaliteten på lärarnas arbete, i stället för att som nu, med en envetenhet som gränsar till besatthet, bråka om vår arbetstid.

Exakt en månad senare kommer så en kommentar från en fd professor i statsvetenskap, Olof Petersson, som bland annat skrivit en bok om just Studentexamen. Kanske är det just för att Petersson är statsvetare han fokuseras på den historiska aspekten av hur själva avskaffandet av studentexamen gick till, intressant i och för sig, istället för att diskutera det återinförande som faktiskt är vad von Schantz skriver om. Petersson skriver:

Det formella beslutet om att avskaffa studentexamen togs redan 1964, i praktiken bestämdes omläggningen ännu tidigare. Det var flera år före Vietnamdemonstrationer och kårhusockupation. Och det var inte bara socialdemokrater som stod bakom beslutet. Minst lika pådrivande var folkpartisterna.

Studentexamen avskaffades i samband med en omfattande reform av gymnasiet. Reformen hade bred politisk förankring. Förslaget hade lagts fram av en utredning som bland annat bestod av de blivande partiledarna Olof Palme och Gunnar Helén. I den allmänna debatten var det framför allt kristendomsämnets avskaffande som väckte uppmärksamhet.

På så vis. Så skönt att få veta att man tog tid på sig, utredde och lade fram ett förslag och därefter debatterade innan beslutet togs, och inte bara plötsligt hipp som happ bestämde sig, om nu någon gått omkring och trott det.

Petersson har helt rätt i att det är viktigt att lära sig av det förflutna, gör man det slipper man göra om en väldig massa misstag som andra redan gjort. Men, och det är ett viktigt men, man kan inte leva i det förflutna. Det som har varit har varit, vi befinner oss här och nu och kan bara gå framåt. Världen förändras, och det som fungerade igår, vare sig det gäller politik eller matvanor, fungerar inte alltid i det nya sammanhanget. von Schantz artikel syftar framåt, och trots att Peterssons tillägg är intressant på sitt sätt, så tillför det inte mycket i skoldebatten.

Men tack för historielektionen.

.

 

Lärarutbildning i höst?

Söktrycketlärarubildningarna är i år svagare än tidigare, och flera utbildningar ställs in i brist på sökanden.

En rad universitet och högskolor har tappat mellan 30 och 50 procent i antal sökande jämfört med i fjol, visar en sammanställning Högskoleverket gjort för TT. Som en konsekvens ställs flera planerade utbildningar in i höst. Andra utbildningar har inte ens gått att söka, då lärosätena valt att lägga dem på is till 2012. Orsaken till det är att lärosätena först i juni fick examensrätt för dem.

Vilka konsekvenser detta får för svensk skola på lång sikt är svårt att sia om. För lärosätena får det konsekvenser direkt, varje student genererar pengar och varken lärareutbildare, forskare eller lokaler är gratis. Jag har hört viskas i vinden om specialsydda kortkurser för ämneslärare, kanske blir det ett alternativ, vi får se. Från politiskt håll var det låga intresset för lärarutbildningarna väntat:

Den politiska intentionen med ny lärarutbildning var att öka dess attraktionskraft. Hittills syns ingen sådan effekt men enligt utbildningsminister Jan Björklund (FP) var det väntat med tanke på att ett antal högskolor hängt på gärdsgården vad gäller examensrätt.
-Det är en engångsföreteelse. Men det svaga intresset för naturvetenskap är ett problem vi haft i många år. Under hösten kommer vi att presentera en strategi för naturvetenskap, matematik och teknik där även lärarutbildningarna fångas in, säger Björklund.

Vi har pratat tidigare om det här med dimensioneringen på lärarutbildningen, utan att egentligen komma fram till mer än att det är ett bekymmer om fokus hamnar på att fylla platserna istället för på innehållet. Jo, vi kom fram till en hel del annat också i den diskussionen, i och för sig, men inte så mycket som hade med frågan om dimensionering att göra. Om jag förstår saken rätt så har vi nu hamnat i ett läge där å ena sidan en del utbildningar inte alls kommer att bli av på grund av för få sökanden, och å andra sidan en del sökanden faktiskt inte kommer att komma in på lärarutbildningen på grund av att just den utbildning de sökt inte blir av. Om de kommer att erbjudas plats på andra utbildningar, eller om det öppnas möjligheter för den att ansöka till de utbildningar som faktiskt blir av får vi se.

Det blir intressant att se hur situationen utvecklas.