#skolchatt om skolans funktion

Det är torsdag igen, Almedalsvecka och trots att sommarlovet rullar över landet och tidningarna lovar medelhavsvärme kanske det kan vara intressant att tänka lite tillsammans kring frågan om vad skolan egentligen fyller för funktion i samhället – och vilken funktion den bör fylla.

Ämnet för kvällens #skolchatt är frågan om skolan i första hand är en plats för kunskapsutveckling, en social arena eller en uppfostringsanstalt?

Kanske är det en kombination? Kanske beror det på vem man frågar? Kanske är det olika vid olika tillfällen, i olika sammanhang? Och kanske är det så att det är en av orsakerna till att skoldebatten är så tungnavigerad?

.

Annonser

Tanten vs kärringarna

Ja, jag beskriver mig då och då som en liten tant. Det beror på att jag i mångt och mycket är just det – jag är inte speciellt lång, jag har grått hår, jag har bekväma skor, jag är tankspridd och förvirrad och jag har ofta mintkarameller i handväskan. Som är mer praktisk än snygg, dessutom.

Absolut. Jag är en tant.

Jag är en tant som jobbar som lärare. Det finns fler lärare än jag som är tanter, men långt ifrån alla.

Det räcker som preludium:

Den förminskande, ärekränkande drapa Eva Franchell levererar i dagens Aftonblad gör mer för att sänka lärarkårens status och respekt i samhället än någon manlig makthavare någonsin kunnat åstadkomma hur han än försökt. Franchell buntar ogenerat ihop lärarkåren till en skock menlösa, färglösa, hjälplösa kärringar som tiger och tar emot.

Franchells unkna kvinnosyn slår hårdare mot bilden av läraren som svag, obetydlig lågstatusvarelse eftersom hon, som medelålders kvinna,  slår ‘inifrån’. Hon framstår, som en i gruppen medelålders kvinnor, som auktoritet på området ‘kärringar’. När hon skriver

Ansvaret för bilden av den äldre kvinnan vilar inte bara på Jan Björklund. Andra partier hakar på och kanske är det typiskt att två medelålders kvinnliga partiledare nu ersatts av en äldre man och en ung tjej. Ungefär som det brukar se ut i TV4 där en äldre manlig programledare gärna kompletteras med en yngre kvinna. Ett kuttersmycke.

degraderar hon inte bara hela lärarkåren utan lika geschwint den kvinnliga journalistkåren och kvinnliga politiker från kapabla till en del av dekoren.

Jag är tant, och som tant äger jag vissa friheter. En av dessa är friheten att ta lika mycket plats som andra. Franchells försök att beskära den friheten är beklagansvärt, och att se hennes text lyftas fram som någon slags apell är bara pinsamt.

Låt oss indigneras forts

I vad som kan se ut som en tanke men är en synkronicitet skriver Maria Ludvigsson en ledare om den indignationstrend vi pratade om i går:

Ibland kan det vara svårt att avgöra om politisk indignation är spelad eller äkta. Den förra är ett retoriskt grepp, medan den senare kommer av äkta förfäran. Den som följer nyhetssändningarna under en vecka kommer att kunna ta del av bådadera.

Ludvigsson lägger fokus på skoldebatten och framhåller där hur de dramatiska utspelen och de svallande känslorna faktiskt riskerar att skymma själva kärnan i frågan. Pedagogiskt bidrar hon själv med ett litet exempel på hur detta går till med sin reflexjabb mot Björklund:

Skolfrågorna har länge varit ett slags politiskt klotterplank och debatten kan ibland lämna mycket övrigt att önska. Å ena sidan skolpolitiker med synpunkter på pedagogik och arbetsredskap, senast Jan Björklunds ”papyrus-utspel”. Å andra sidan sådana som Dinamarca som med brutalretorik härleder alla tänkbara förfärligheter ur själva friskolesystemet.

Vad som egentligen händer på skolmarknaden – ett ord som sannolikt upprör vänstern – får något mindre utrymme än de mer drastiska utspelen.

Skoldebatten är stor, spretig och högljudd, många kämpar om utrymmet för sina hjärtefrågor och projektiler i form av såväl surfplattor som brustna arbetstidsplaneringar flyger genom luften. Det är brösttoner och innerlig tro på Den Rätta Metoden, det tas ställning och den som inte omedelbart rättar in sig i rätt led och tydligt är för pekas rätt som det är ut som varande emot.

Och det kan väl vara nöjsamt i och för sig.

Det som bekymrar mig i sammanhanget är eleverna. Inte för att eleverna är de som ställer till bekymmer, tvärtom, de är på det hela taget trevliga människor som gör sitt bästa för att navigera sig fram genom stormen. Men jag bekymrar mig över hur de liksom glöms bort i all denna rättfärdiga indignation. Hur de lämnas att navigera på egen hand. Rapporter om hur många elever faktiskt mår rätt taskigt dyker upp men försvinner lika snabbt igen, rapporter om sjunkande kunskapsresultat viftas bort med argument om att svenska elever trivs så bra i skolan, utvecklar sin kreativitet och känner sig trygga. Trots rapporterna om att de nog ändå inte mår hallon.

Det är inte snyggt. Det måste vi faktiskt göra något åt.

Den övervakade skolan

Sökarens skoltankar är ytterligare en som reflekterar över sina intryck av programmet. Hon tar upp den viktiga tidsaspekten och lyfter fram hur det systematiska och genomtänkta arbetssättet faktiskt skapar mer utrymme för goda möten mellan elever och lärare:

Jag blir imponerad över deras systematiska arbete med elever som behöver hjälp på olika sätt. Det är inte bara en schyst lärare som lägger egen tid på att snacka med kidsen. Nej det finns en organisation som gör att de alltid vet vem som ska göra vad och eleverna verkar lita på att det finns vuxna som tar ansvar på skolan. Som reder ut, stöttar och säger ifrån.

Att eleverna litar på att det finns vuxna som tar ansvaret, och att de vuxna kan lita på att organisationen håller, att det finns någon som tar emot och tar hand om eleven som stör i klassrummet, att det finns utarbetade rutiner och man arbetar som ett team, tillsammans och drar i samma riktning skapar lugn och trygghet, även för de mest kaosiga elever. Och inte bara för dem:

Jag blir lycklig av att se alla samtal mellan ungdomarna och de vuxna. Djupa, svåra, allvarliga samtal som får ta tid och plats.

Hon avslutar sitt inlägg med att reflektera över vilken skillnad en Mr Drew (som visserligen pratar lite fort i klippet men säger mycket klokt) och en  lika tydlig organisation kunnat göra i hennes egen vardag.

Gång på gång lyfts tidsbristen i svenska skolor i debatten – man springer och springer från den ena orosflamman till den andra och i slutet av dagen har man inte hunnit med varken sig själv eller det man tycker man borde hunnit med. Elever stressar och stressas av tempot och hur många datorer vi än inför tycks vi aldrig komma i kapp.

Jag funderar efter att ha läst inlägget över om det kanske är en sån konsekvent genomförd och systematiskt genomarbetad struktur där det är tydligt uttalat vad var och en har, respektive inte har, ansvar för som behövs för att frigöra den tid som verkar försvunnit någonstans i systemet?

Den övervakade skolan – verkligheten bakom serien

Den brittiske läraren, författaren, bloggaren och twittraren Tom Bennett har, som han själv beskriver det, befunnit sig på bergstoppen, besökt själva moderskeppet och han delar med sig av upplevelsen i sin blogg:

Ladies and gentlemen, I have BEEN to the mountain top. This week I visited the mother-ship of telly schools: Passmores, in Harlow. It was, of course, the event horizon of the Channel 4 edu-phenomenon black hole Educating Essex, which gave me far too much to write about a few months back, as the fixed rig docudrama attempted to peel back the curtain of schooling and let the public see what kind of wizards were pulling the levers. It was the hit you couldn’t miss if you were a teacher. I wanted, perhaps for the first time,  to draw a teacher-eye picture of what our favourite telly-comp was like from the inside, as opposed to a journalist’s preferred storyline.

Skolan han besöker är inte den slitna byggnad vi ser i serien, utan ” a groovy new edu-plex” vi kommer att få se längre fram. Han tas emot och visas runt i byggnaden av ”Vic Goddard, the towering, towering Godfather of Passmores” (8 feet tall). Bennett ger uttryck för sin skepsism gentemot beskrivningar som ‘inspirerande’, det handlar, säger han, ju oftast om personkulter byggda kring män eller kvinnor som sällan eller aldrig kan leva upp till förväntningarna hos de skaror av människor de surfar på. Men med Goddard förhåller det sig annorlunda:

He really is the genuine article; I have no idea what he was like as a PE teacher (other than, as all PE teachers, villains), but he conveys the sense of being an excellent leader- totally focussed on what he wants to do, totally committed to the well-being of the children, totally driven to make it happen. Best of all, he doesn’t possess what I often perceive in the committed: intolerance […] He took me on a tour of the school. Not an Ofsted serving suggestion, but just a general walk around ‘the arms of the starfish’ (which is also the name of a stag club in Soho, incidentally), past room after room of glass-walled classes full of children all working away, drawing, writing, turning the Tempest into a rap, the usual. Not one of them looked unruly or desperate; not one of them erupted into faux-outrage when we entered. There was even a cover lesson where the kids were working quietly (I KNOW!) in pairs, happy to answer questions. This wasn’t something you could fraud for the cameras, and there certainly wasn’t any ‘days-out’ jiggery-pokery with the naughty kids; this was a school where manners, respect and discipline were part of the atmosphere, and I have to admit, it was a beautiful thing.

Det är, som Bennett framhåller, lätt att låta sig imponeras av en ny, futuristisk, fantastisk byggnad (de har t ex koldioxidmätare i rummet som piper när det är dags att öppna fönstren och släppa in mer syre i rummet) men bara yta räcker inte långt. Han frågar därför Goddard om hur man faktiskt bär sig åt för att skapa denna atmosfär. Svarsformuleringen låter välrepeterad men uppriktig:

consistency, a shared vision throughout the school communicated clearly to everyone, and reinforced by senior staff.

Ihärdighet, en gemensam, genomgående vision som tydliggörs för alla och underbyggs av de som arbetar i skolan.

Så enkelt, så innerligt svårt på samma gång.

Now I know from a variety of dodgy management positions that this is one of the hardest parts: first of all you have to have a vision, otherwise you deal with life as it comes, and endless other factors buffet you as they will; but next you have to acknowledge that you cannot do everything yourself; your job is to drive people in the direction you want, and let them to drive their people the same way, preferably with their buy-in, sometimes without it. The school chariot travels nowhere, and slowly, unless the horses all pull the same way.

En del av denna atmosfär är det genomarbetade och konsekvent genomförda disciplinsystemet som är i bruk på skolan. Kvarsittning, avstängning, tillsägelser – vi har sett det, somliga har förfärats, andra nickat instämmande. Bennett, britt som han är, ser disciplineringen som en betydelsefull del av skolans ansvar i samhället:

It really was a joy to behold. Not because I enjoy seeing children assigned to the gaol, but because of the certainty of it, the difficulty for any child to elude it. Of course, they could just bolt, like any other sanction, but a member of staff is paid to analyse each day’s detention attendance, and track/ pursue any fugitives. Simple; effective. What the anti-sanction brigade often forget is that the purpose of sanctions is to render themselves obsolete; that providing a deterrent to student misbehaviour is designed to make sure they don’t incur sanctions in the future. And a deterrent is only a deterrent when it is believed to be inevitable, which in a school it can be, unlike, say, society, where justice and the jailer are easily given the slip.

Vid sitt besök på Passmores Academy möter Bennett också Mr Drew, den biträdande rektorn som vi sett både sjunga glatt och upprätthålla disciplinen på skolan, beslagta luvtröjor och mobiltelefoner och övervaka kvarsittare:

S-Drew is equally impressive; an intelligent, friendly man whom, I imagine, is the same man in the corridor as he is beyond it. It’s something that he seemed to share with Vic: an impression conveyed of being in exactly the right place at the right time, doing something you love, with dedication and care. Aristotle declared that the point of human life was eudaimonia– a kind of flourishing, matching one’s potential to your challenges and developing thereby. I sense at least two men in a state of incrementaleudaimonia here. And when the individual flourishes in his or her role, the community flourishes. And when the community flourishes, the individual flourishes, in a perfect integration of both  socialist and liberal visions. I would not, I hasten to point out, like to get on the wrong side of Mr Drew. There’s a sense that he would crawl over broken glass to support your education but also that he possessed an ENDLESS OCEAN OF STUBBORNNESS THAT MEANT HE WOULD NEVER GIVE UP TELLING YOU TO DO YOUR TIE PROPERLY UNLESS THE SUN WENT SUPERNOVA. Perhaps not even then. Good man.

Bennett är, som jag skrev inledningsvis, lärare. Han har bloggat ingående om den tv-serie vi nu har möjlighet att följa på svensk TV, och han beskriver sina intryck av skolan utifrån sitt lärarperspektiv. Läs hela inlägget här, och fundera t ex över hans beskrivningar av toaletterna på skolan, av samhället Harlow och av lektionerna.

Själv funderar jag fortfarande över varför det är så tyst kring serien här? Lärartidningar, varför skriver ni inget? Kvällstidningar? DN? Har ni helt missat den, eller upplever ni den som irrelevant för svensk skola? Finns det inget vi kan lära oss av serien? Är det en alltför främmande värld för att vi skall låta oss inspireras? Jag vet inte, men undrar gör jag.

 

Den övervakade skolan

I morgon ser vi det fjärde avsnittet om Passmores Academy, och jag förbryllas fortfarande över hur lite uppmärksamhet serien tycks röna. Inte ett ord i media, och bara ett fåtal bloggar kommenterar, somliga lite upprörda över vad de uppfattar som det överdrivet hårda klimatet på skolan, andra mer positivt inställda. England har lyfts, gång på gång, i skoldebatten, ofta som avskräckande exempel, man har förfasat sig över testkultur, regelkultur och tidig skolstart. När vi nu får se ett exempel inifrån blir det plötsligt nästan tyst. Jag undrar hur det kan komma sig?

Att England är ett utpräglat och uttalat klassamhälle visste vi alla, inte sant? Passmores Academy ligger i Harlow i Essex, strax norr om London. Det är en sk New Town (man kan i någon mån jämföra med miljonprogramsområden här i Sverige för att få en uppfattning om vad begreppet innebär). Den socioekonomiska verkligheten är hård, ett stort antal hushåll är bidragsberoende, arbetslösheten är hög och, som vi kommer att få se i morgondagens avsnitt av programmet, tonårsmammor är ingen sällsynthet.

I detta område ligger alltså skolan vi kan följa om söndagkvällarna. Skolan har valt att hantera detta genom att sätta förväntningarna på sig själv som skola, på personalen och på eleverna högt. Från skolans hemsida:

Passmores Academy provides an outstanding education for its students. As a result, the progress they make in their academic work is outstanding. Their personal development is good, and in some respects outstanding.

Man vill ha framgång, och man är medveten om att framgång kostar. Det kostar tid, det kostar energi och det kostar engagemang. Det kräver samarbete, det kräver stöttning och det kräver att var och en, enskilt och tillsammans, tar sitt fulla ansvar för alla aspekter av sin del av arbetet. I ett område som Harlow är kostnaden än högre än i områden där samhället omkring erbjuder en mjukare, mer förlåtande tillvaro.

#educatingessex är ett ställe att mötas och prata om programmet, om man så vill.

Det lilla ljus jag har…

Det händer ibland, när man vill betrakta en speciell aspekt av en fråga, att man bemöts på ett sånt sätt att man förstår att den bemötande har fått uppfattningen att man, genom att vilja fokusera på en enskild aspekt, ringaktar eller än värre inte ens är medveten om alla andra aspekter.

Låt mig illustrera med ett par exempel:

Det förekommer då och då övningar eller aktiviter i mitt klassrum utformade i syfte att ge mig information om huruvida de som deltar i övningen eller aktiviteten faktiskt befinner sig på den kunskapsnivå jag tror de befinner sig. När vi gjorde en sådan övning häromdagen visade det sig att samtliga som deltog i övningen till och med överträffade mina förväntningar.

Jublande glad twittrade jag en liten skryt-tweet om saken. Strax kom ett vänligt och välmenande svar om att jag inte skulle glömma bort att lyfta fram min egen insats i sammanhanget. Jag försökte förklara att ja, jo, visst hade jag också med saken att göra, jag är medveten om min betydelse, dock ville jag inte fokusera på min del i det hela denna gång. Av den vänlige twittrarens svar att döma lyckade jag inte så bra med att förklara att jag inte ringaktar min egen insats genom att belysa deltagarnas framgång.

Ett mer offentligt exempel är Expressens reaktion på den satsning Nyamko Sabuni presenterade i måndags, avsedd att stärka lärandesituationen för elever i skolor i vad som kallas utanförskapsområden:

Men regeringen gör ett stort fel när de väljer att etnifiera problemet. ”Utanförskapsområden” är ett kodord för kvarter där många av de vuxna invånarna är arbetslösa invandrare.
Men det finns skolor med stora problem på annat håll också.
När Skolinspektionen förra veckan för första gången hotade en kommun med böter för usel skola gällde det Älvdalen, där få elever har utlandsfödda föräldrar. Men på Strandskolan i Idre i Dalarna lyckades bara 56 procent av eleverna i nian gå ut med godkända betyg i alla ämnen i fjol.

Expressens ledarskribent menar utan tvekan väl i sin upprördhet, jag är alldeles säker på att h*n reagerat lika upprört om det varit omvänt, att satsningen riktat sig mot de invandrarglesa kommuner h*n lyfter fram i sin text snarare än mot utanförskapsområdena. Skribenten är sannolikt journalist, och det är inte förvånande att h*n drar slutsatsen att likartad betygsstatistik har likartade orsaker. Riktigt så enkelt är det inte, och inte heller är det så att Sabuni genom att presentera denna satsning på utanförskapsområdena sagt att hon skiter i de invandrarglesa kommunerna.

Ni har säkert hört talesättet om hur det räcker med ett enda ljus för att det inte ska vara mörkt längre? Har ni tänkt på att det lilla ljus som syns så långt och tydligt i en kolmörk natt, det syns nästan inte alls vid middagstid en solig dag. Ibland blir det så när man försöker visa att man känner till alla aspekter av något man vill prata om också – det blir så ljust att till slut ser man inte längre den aspekt man vill lyfta fram.

Och det är ju lite synd.