Systemfel i skolan

Svensk skola är inte i toppform. Internationella och nationella tester visar sjunkande kunskapsnivåer, elever är otrygga, högskolor och universitet slår larm om att svenska studenters förkunskaper brister.

Det finns väl fungerande skolor, det finns formidabla lärare, det finns klassrum där undervisningen är briljant och elever får möjlighet att lära sig allt vad styrdokumenten utlovar och mer därtill. Men det finns också skolor där kaos råder, där elever får mycket lite om ens någon undervisning och lämnar utan att kunna läsa, skriva eller hantera enkla instruktioner. Inte för att eleverna är dummare än andra, utan för att skolan de går i brister.

Dagens system bygger på att elever och elevers målsmän förväntas ta ansvar för att välja en av de skolor som fungerar väl. Pengarna följer eleven, vilket i teorin innebär att väl fungerande skolor får en ständigt ökande budget med allt vad det innebär av möjlighet att ständigt växa, knyta fler formidabla lärare till sig, behålla de formidabla lärarna med höga löner och goda villkor. Samtidigt innebär det, i samma teori, att skolor som inte fungerar, där eleverna inte får den undervisning de borde få och lärarna arbetar under vad som beskrivs som omöjliga villkor, blir utan pengar och därmed faller bort.

I praktiken fungerar systemet inte optimalt. Det vet vi.

Frågan är var felen ligger. Vad behöver ändras? Vad är symptom och vad är bakomliggande orsak? Det är inte självklart, och risken att ideologiska hållningar hamnar i vägen och skymmer bilden är stor.

Vi har tur – det svenska skolsystemet granskas av forskare från andra länder. Visserligen med ungefär samma skräckblandade fascination som man kan se någon sitta på den gren hen sågar av, men granskas och dokumenteras icke desto mindre. Om vi tar del av deras iakttagelser och reflektioner, även om risken finns att det svider, kan vi få en bild av vad som fungerar och vad som inte fungerar i vårt skolsystem, och har chansen att göra något bättre och mer konstruktivt än antingen såga vidare eller försöka att göra det som gjorts ogjort.

För så här kan vi inte fortsätta.

Annonser

Svenskar inte unika

Seriöst, raringar, svenska förhållanden är inte fullt så unika som vi gärna föreställer oss, svenska hjärnor skiljer sig i mycket liten grad från internationella hjärnor, svenska elever har ungefär samma behov av bra lärare som elever i andra länder, och vad som gör en lärare bra för elevernas lärande är ungefär detsamma här som på andra håll.

Internationell forskning är – håll i er nu – tillämpbar även i Sverige. Svenska skolor har mycket att lära av erfarenheter från andra länder.

Vi behöver ta del även av den forskning som inte bekräftar oss, som inte stämmer in på hur vi ser världen och våra föreställningar. Vi behöver i synnerhet ta del av den forskningen som utmanar vårt tänkande, som ställer saker på sin spets, som känns sådär besvärande när den artigt antyder att vi kanske inte arbetar fullt ut helt optimalt, eller rent åt helvete.



Är vi med? Bra, då kan vi gå vidare.

Jag kan inte dansa*

.

och det gör mig bara förbannad när jag försöker, så nu låter jag aktivt bli ett tag.

*metafor

Ibland

är det bättre att inte säga något. Jag föreslår istället att ni lyssna på Trevor Dolans ord om vad som kännetecknar framgångsrika skolor:

.

Skolan och forskningen

Sydsvenskan bjuder än en gång på en serie artiklar med fokus riktat mot skolan. Fokuset i artikelserien har lagts på lärarna, och lärarnas betydelse för elevernas kunskapsutveckling:

John Hattie heter en man. Han är professor på Nya Zeeland och har ägnat femton år av sitt liv åt att göra den största forskningsgenomgången någonsin om vad som gör att elever lär sig. Han har studerat forskningsrapporter från hela världen som tillsammans täcker tiotals miljoner elever, och ställt sig frågan: vad är det som faktiskt fungerar i skolan?

Låt inte sagoboksspråket avskräcka er, tanken med artikelserien tycks ändå vara att lärare faktiskt bör tas på allvar:

Därför är det rätt att debatten kring skolan handlar om lärarna och deras förutsättningar för att göra sitt jobb. Många andra förslag som handlar om hur skolan ska bli bättre – mindre klasser, mer pengar till skolan eller tidigare betyg – kan så lätt hamna i skyttegravskrig där ingen kan bli enig om vad som egentligen hjälper eleverna till bättre kunskap.

Alla är överens om lärarnas betydelse. Och när lärarna, politikerna, arbetsgivarna och näringslivet har den gemensamma utgångspunkten, så är det åtminstone en lovande början.

Det som bekymrar mig lite i sammanhanget är att det elevperspektiv som glimtar förbi här bara gör just det – glimtar förbi. I artikeln Varför vill ni ha en vetenskaplig skola, där reportern olyckligtvis glömmer att nämna vem det är som faktiskt svarar på frågorna (som tur är har personen på bilden namngivits, kanske är det hon som svarar?), framhålls att det är lärarperspektivet som är i fokus:

– Vi tror att om man kan använda de forsknings­resultat som finns i undervisningen, så stärker det lärarna i deras profession och utvecklar verksamheten, och leder förhoppningsvis till bättre resultat. Vi vill ha en forskning som bygger på lärarnas behov och inte forskarnas utgångspunkt.

Den dikotomi man antyder här, den bekymrar mig också lite, måste jag säga. Om forskarnas utgångspunkt och lärarnas behov verkligen är två skilda saker, vilken utgångspunkt har forskarna då? Och vilka behov hos lärarna är det man vill bygga på? Jag är inte alldeles säker på att det verkligen är så att ”forskarnas utgångspunkt” automatiskt är något annat än ”lärarnas behov”, men kanske menar den intervjuade något annat än jag gör med ordet ”forskning”?

Skoltid

I slutet av Rapports inslag om Rosengårdsskolan häromdagen förklarar rektorn nöjt nickande att

”den här skutan kommer att vändas. Den kommer inte att vändas på ett år eller två år, men det kommer att se väldigt mycket annorlunda ut i framtiden.” Reporterns påpekande om hur detta tidsperspektiv innebär att ytterligare årskullar kommer att offras viftas bort: ”Nä, jag vill inte säga offrar, för att jag menar att få en 100 procentig måluppfyll… eller få  en mycket kraftig ökning, det tar tid, allting tar tid. Alla förändringar tar tid.”

Skolledningen hittar enligt Rapports inslag två anledningar till situationen: Rosengård är ett fattigt område, och omkring 60 av de drygt 260 eleverna är nyanlända. Skolinspektionen något fler. Man understryker att både stadsdelsnämnden och kommunen brister i sitt ansvar, och ger en helt annan tidsram än rektorn tilldelar sig:

Sammanfattningsvis bedömer Skolinspektionen att såväl stadsdelen som Malmö kommun behöver vidta omedelbara och relevanta åtgärder för att analysera måluppfyllelsen och förbättra förutsättningarna för barnen och eleverna i stadsdelens förskolor, fritidshem och skolor. Redovisning av de åtgärder stadsdelen planerar att vidta ska därför lämnas till Skolinspektionen senast en månad från den dag beslutet för stadsdelen meddelas. Stadsdelen ska därutöver, senast fem månader efter att redovisning av de åtgärder stadsdelen planerar att vidta ska ha inkommit till Skolinspektionen, lämna en redogörelse av vidtagna åtgärder med anledning av beslutet.

Jag vill påpeka det enkla faktum att skoltid är relativt – rektorn och lärarna har sin hemvist i skolan, deras tidsperspektiv rör sig över tjogtals år och att tänka sig en stegvis förändring, där lärarna kan känna sig trygga med varje steg och man provar sig fram tycks rimligt och genomförbart.

Elevernas perspektiv ser annorlunda ut. För den som, i likhet med eleverna i Rapport-inslaget, går i åttonde klass finns inte mycket tid att vinka på. En förändring som träder i kraft om två år är ingen förändring för eleven, som lämnat skolan vid det laget. Om förändringen ska vara till minsta nytta, ur dessa elevers perspektiv, måste den ske nu. Lärarna får dra ett djupt andetag, hålla varandra i handen och lägga sin egen önskan om trygghet i ryggsäcken tills vidare. Ett stort ansvar vilar på skolledningen, rektorn måste ta sitt ansvar som pedagogisk ledare på allvar, kanske rent av under en period prioritera bort administrativa uppgifter (det finns kanslister som är utmärkt kvalificerade och gör ett dunderjobb med att stötta i den positionen, t ex) sätta sig in i forskningen i expressfart, lägga kursen, peppa, stötta, uppmuntra och både se till att hålla farten och kursen. Och, inte minst viktigt, frekvent påminna lärare och personal om att det här är exceptionella förhållanden, det kommer att vara jobbigt, stressigt, skrämmande och allmänt hemskt, men det är tillfälligt, och det kommer att betala sig många gånger om.

Fem månader går rasande fort förbi, men för eleven i åttan är det resten av läsåret.

 

Björklund och Nossebro

Sydsvenskan publicerar en artikel om Nossebroskolan. För bara tre år sedan, år 2007, var skolan den näst sämsta skolan i hela landet när man tittade på och jämförde avgångsklassernas betyg.

Johanna Lundén minns när personalen på Nossebro skola samlades till det första mötet efter sommarlovet 2007. I aulan var det allvar. Skolchefen skojade inte ens om sitt fotbollslag. Istället visade han niondeklassarnas betyg. För första gången hade siffror över niornas resultat visats för hela landet. För första gången kunde svenska kommuner jämföra sig med alla andra. Nossebro skola var näst sämst i Sverige. Nästan var fjärde elev som gått ut skolan i början på sommaren, 23 procent, hade inte godkända betyg i svenska, engelska eller matematik. De var alltså inte behöriga att söka till gymnasiet.
– Alla blev tagna på sängen. Vi kände att vi ville inte ha det så. Vi var ju här för barnens skull, säger Johanna Lundén.

Johanna Lundén är specialpedagog på Nossebroskolan och, enligt Sydsvenskans artikel, en av dem som föreslog att Nossebroskolan skulle ändra sitt arbetssätt.

Alla elever ska få gå i en vanlig klass. Ingen ska tas ut ur klassen. Också särskoleelever och autistiska barn tillhör en klass där de är så mycket det går. Nivågrupperingar i olika ämnen är avskaffade. Om en elev behöver extra stöd, ska det stödet ges i klassrummet.
– Tillsammans med specialpedagogerna bestämde jag att vi skulle sluta plocka ut elever ur klassrummet, och börja plocka in lärare istället, säger rektor Lasse Björkqvist.

De elever som behöver ännu mer hjälp, kan få det på håltimmar eller på den schemalagda studietid som alla elever har. Men de får aldrig plockas bort från sin klass.

Beslutet att arbeta på detta vis tog man utifrån vad den pedagogiska forskningen kommit fram till:

Lärarna fick börja läsa forskningsrapporter om hur man får en lyckad skola. Medvetet valde man att utgå från den forskning som finns kring specialpedagogik, som egentligen mest används för barn som av olika skäl har svårare än andra att följa med. Men den pedagogiken funkar för alla barn, tycker Johanna Lundén.
– För barnen i behov av särskilt stöd är det en förutsättning för att de ska lyckas, men också för de andra är det bra att man är tydlig.

Man lade grunden för förändringen i forskningen, och resultatet lät inte vänta på sig. I våras var det tre betyg totalt ettusentvåhundranittiosex som inte var godkända. Förändringen har inte kostat något i pengar mätt, och inte heller har arbetstiden för personalen ökat. Genom att ta tillvara de resultat forskningen gett, och omsätta dessa i praktiken har man dels uppnått en skolvardag där fokus ligger på elevernas lärande, dels faktiskt sådär i förbifarten producerat en del av den evidens som ofta efterlyses i debatterna kring skolan och forskningen.

Det ligger något i det forskningen säger. Visst finns det illa underbyggd forskning, och motstridig forskning, och visst är det så att inte all forskning är av godo. Men i de allra flesta fall så lär oss faktiskt forskningen något vi inte visste tidigare. Forskares nyfikenhet och det utrymme de har att snöa in på detaljer ger oss ett perspektiv vi inte kan få när vi själva går omkring i vår vardag. Vi får veta hur saker ser ut från ett annat håll, och det innebär ibland att vi får veta att vårt sätt att arbeta och förhålla oss inte är det allra bästa. Ibland får vi rent av en aning om att vårt sätt att förhålla oss kanske är det sämsta möjliga under rådande omständigheter, och denna vetskap medför en plikt att ändra både sitt förhållningssätt och sitt sätt att arbeta.

Jag tror att detta är vad som ligger bakom somliga pedagogers fnysande och fräsande gentemot forskningsresultat – man anar att det kan finnas något i detta som kommer att tvinga en själv att ändra på saker och ting. Och det är inte alltid enkelt. Det kan vara både jobbigt och smärtsamt ibland.

Däremot måste jag ärligt säga att jag inte överhuvudtaget förstår hur man menar när man säger att Nossebroskolans sätt att arbeta är raka motsatsen till den skola Björklund förespråkar. Jag har nog missförstått det mesta Björklund sagt, tror jag, eftersom jag inte kan se hur det hänger ihop.