Lärares ansvar

Jag har vid några tillfällen försökt beskriva hur jag ser på hela den olyckliga situationen med lärare som springer som skållade troll på de svenska skolorna, ständig i en känsla av att inte räcka till allt medan kunskapsnivåerna tycks sjunka allt djupare. Jag har försökt beskriva min syn på hur lärarna själva, tillsammans och var och en för sig, måste stanna upp, ta ett steg tillbaka och ta kommandot över sin situation. I november skrev jag:

Lärare måste börja ta ansvar för sin egen situation. Att tvätta gardiner ingår inte i jobbet. Att svara i telefon på kvällstid ingår inte heller i jobbet. Vi har ingen jourtjänstgöring i våra tjänster. Vi måste, själva, på egen hand och av egen kraft, börja prioritera bland de arbetsuppgifter vi utför. Det som inte ingår i jobbet måste vi våga lämna därhän. Kanske förblir det ogjort om vi inte gör det. Världen går inte under av otvättade fönster. Kanske blir det gnäll och klagomål, kanske blir vi rent av tillsagda att göra uppgifterna ändå. Då måste vi våga stå på oss, förklara med lugn och stadig stämma att nej, detta ingår inte i mitt arbete.

Jag har försökt uttrycka mig tydligt, men har inte lyckats, att döma av responsen i kommentarsfältet. Så låt mig försöka en gång till. Lyckas jag inte den här gången heller lovar jag att överväga att ge upp försöken.

Så, jag tänker såhär:

Forskningen är enig – den faktor i skolan som är mest avgörande för om eleverna lär sig mycket, lite eller inget alls är läraren.

Den, vars samlade erfarenhet av skolan består i att en gång i tidernas gryning varit elev i en, i en tid då det rådde radikalt annorlunda förhållande gentemot vad som råder idag, en annan skollag, ett annat betygssystem, en annan huvudman, kan ha en aning luddig uppfattning om vad det faktiskt innebär att vara lärare.

Detta kan innebära att denne, i ren okunskap, försöker lägga på lärare uppgifter som inte alls hör hemma i läraruppdraget. Det kan också innebära att denne, fortfarande i ren okunskap, tycker att lärare bara glider omkring hela dagarna och sen, helt orättvist, får hur långa sommarlov som helst.

Det är lärarnas ansvar att rätta till dessa missuppfattningar. Det är lärarnas ansvar att tydliggöra vad som faktiskt ingår i lärarens uppdrag, och vad som ligger utanför. Om inte läraren gör detta kommer ingen att göra det åt läraren. Inte arbetsgivaren, som ofta är den som sitter i okunskapen och tycker en massa. Dessvärre tycks inte heller lärarfacken vilja ta del i denna upplysningsprocess.

Det ligger också i lärarens ansvar att vid behov säga att nej, den uppgiften du vill ålägga mig nu, den ingår inte i mitt uppdrag. Det ingår inte heller i mitt uppdrag att leta reda på den personen vars uppdrag det är att ta sig an uppgiften i fråga.

Vad som ingår i lärarens uppdrag står att läsa i styrdokumenten. Man får inte lägga till och dra ifrån som man har lust, utan detta är det uppdrag man åtager sig att utföra om man tackar ja till en lärartjänst. Skulle man som lärare börja lägga till och dra ifrån lite utifrån tycke och smak drabbar det i första hand eleverna. Och jag kan inte tänka mig att det finns något som helst juridiskt stöd för att göra detta, att dra ifrån och lägga till som man behagar.

Jag kan ha fel, kanske finns det, kanske kommer det till och med att finnas i den kommande lagen. Det är i så fall ännu en gång eleverna som drabbas, och jag hoppas att lärare runt om i landet tar sitt uppdrag på tillräckligt stort allvar för att inte utnyttja denna eventuella lucka i lagen.

Kom ihåg vad jag sa först: läraren är den faktor som avgör om eleverna lär sig något eller inte. En kass lärare kan aldrig vägas upp av aldrig så fina lokaler, fantastiska läromedel eller gudomlig skolmat. En bra lärare kan väga upp betydelsen av usla lokaler, sönderfallande läromedel och tråkig snålt tilltagen skolmat.

Så viktigt är lärarens uppdrag. Så avgörande. Därför måste det tas på största allvar. Därför måste läraren ta sitt ansvar och klargöra vad som ingår i uppdraget och vad som inte gör det.

Har jag lyckats förklara hur jag ser på saken? Jag hoppas det.

Ny skollag

Klockan 16.oo i eftermiddag debatterar riksdagen och tar, troligen, beslut om den nya skollagen. Väldigt mycket fokus i den del av debatten som förts i media ligger på betygen och ordningsfrågorna, på förskolan, på lärarutbildningen och på vuxenutbildningen.

Själv känner jag ett pirr i magen, liknande det som det man känner när man närmar sig toppen på bergodalbanan och vet att man ska störta sig ner i djupet på andra sidan. Under de senaste åren har vi nämligen inom vuxenutbildningen sett en radikal förändring i deltagarprofilen. Eleverna är varken dummare eller slöare än de varit tidigare, egentligen, även om det vid ett hastigt ögonkast kan tyckas så. Däremot kommer de betydligt sämre rustade än de gjorde tidigare.

Bristande baskunskaper, obefintlig studierutin och i stort sett ingen studieteknik gör det svårt och tungt för eleverna att planera och genomföra sina studier. Det kräver övning att ta till sig information, att sortera den, att analysera den, sätta den i relation till det man redan vet och det man tar till sig från andra håll och så småningom omvandla den till kunskap.

Det gör mig sorgsen ända in i hjärterötterna att möta människor som gått nio år i svensk grundskola, och ibland flera år på gymnasiet också utan att ha fått lära sig hur man lär sig. Det gör deras väg till kunskap och bildning så mycket tyngre och svårare.

Så i någon mån hoppas jag att den nya skollagen på något magiskt vis ska kunna om inte helt råda bot på detta så åtminstone bidra till att de elever som kommer till vuxenutbildningen om några år rustats bättre av sina tidigare skolor. För om situationen idag ska bestå får vi ta och göra om studiemedelssystemet, både elever och vuxenskolor behöver mer tid på sig om vi ska göra grundskolornas jobb också.

Om några timmar vet vi. Nu passerar vi krönet och rusar ner i djupet.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!