Matt Damon om lärare

Klippet där Matt Damon talar om varför lärare är lärare och varför tanken att skolan skulle ha något att vinna på att lärares anställningstrygghet ytterligare försämras är rena dumheterna spinner runt nätet nu, RTas och bloggas om överallt. Nu även hos Morrica:

.

Matt Damon tycks svara spontant (om än lite irriterat) och använder en del ord som kan vara lite svåra, men det han säger är ungefär, raskt sammanfattat (och barmhärtigt utelämnande den synbarligen tämligen korkade och rätt bortgjorda reportern):

Jag jobbar inte hårt [som skådespelare] för att den bristande anställningstryggheten motiverar mig. Jag gör det för att jag vill vara skådespelare. Problemet med dagens utbildningspolitik är att man resonerar överlägset förenklat om en komplicerad situation. Det är som att säga att lärare skulle bli lata om de har anställningstrygghet. Lärare är lärare för att h*n vill undervisa. Varför skulle h*n annars ta den usla lönen, och brutalt långa arbetsdagar och göra det jobbet om man inte älskar det?

Kvinnan i solglasögon intill Damon är hans mamma, Nancy Carlsson-Paige. Hon är lärare.

 

Annonser

Gårdagens lösningar men dagens problem

Lärarna fick aldrig makten över skolan rubricerar Lärarnas Nyheter en artikel om historikern Johanna Ringarps avhandling Professionens problematik. Lärarkårens kommunalisering och välfärdsstatens förvandling. Hon har undersökt vad som pågick bakom kulisserna när skolan kommunaliserades för tjugo år sedan, och kan konstatera att då, liksom nu, ställde tidens gång till det:

Först i slutet av 1980-talet kom kommunaliseringen upp på dagordningen igen. Då fanns starka krav på decentralisering och en tilltagande kritik av statlig byråkrati, inte bara på skolans område. Det hade skapat en ny jordmån och Socialdemokraterna såg en möjlighet att förverkliga sina gamla planer.

— Men de såg kanske inte att de nu hade landat i ett annat samhälle, mer präglat av marknadstänkande, där steget till friskolor inte var långt.

Tankemässigt befann man sig i ett nyss, medan nuet och framtiden obönhörligen rullade in i verkligheten. Fröet som planterats i sjuttiotalets drömmar slog rot och grodde i ett åttiotal som präglades av helt andra tankegångar:

En oljekris hade satt punkt för fortsatt expansion av den offentliga sektorn. På finansdepartementet filade Kjell-Olof Feldt och hans pojkar på sin version av det som kommit att kallas »new public management« där effektivisering, avreglering, konkurrensutsättning och budgettak var några nyckelord.

— Den ursprungliga avsikten med kommunaliseringen var inte att öppna för privatiseringar och friskolor. Men utan kommunaliseringen hade denna utveckling inte kunnat ske.

Konsekvenserna för lärarkåren har vi pratat om många gånger:

Material från Kommunförbundets förhandlingsdelegation visar hur de ansåg att ett avtal med lärarförbunden skulle se ut. Delegationens kommunpolitiker var väldigt tydliga med att antalet timmar som lärare måste vara på skolan skulle öka. Dessutom skulle lönerna vara individuella, precis som för andra kommunaltjänstemän.

— Kommunerna tyckte inte att de hade kontroll över de statligt reglerade lärarnas arbetstid. Och när behoven i kommunerna växte, samtidigt som resurserna inte längre ökade, så ville man kunna använda lärarna även inom andra områden, till exempel i fritidshem och förskola. Men det förutsatte att man hade samma avtal.

Det gick väl sådär, kan man säga. En skolreform som byggde på kommunförbundets önskan om att få rätta in lärarkåren i de kommunala leden istället för på någon form av pedagogisk vision ledde till skolor som brinner och både elever och lärare som bränner ut sig. Är återförstatligande lösningen? Ringarps svar blir ett slags nja, och hon understryker ännu en gång att lösningen inte ligger i nostalgi och mer av det gamla:

Frågan är nog i så fall vad det är som ska återförstatligas. Samhället har ju förändrats sedan Ingvar Carlssons planer i början av 70-talet och jämfört med tiden för kommunaliseringsbeslutet för drygt 20 år sedan. Så mycket är annorlunda — friskolor, annan pedagogik, annan personalpolitik.

— Det man kan diskutera är väl en annan reglering av finansieringen av skolan, stats- bidragssystemet och hur system med skolpeng slår, till exempel. Införandet av en statlig lärarlegitimation är ju också en sorts statlig reglering.

Den nya skollagen, de nya läroplanerna och skolinspektionens arbete träder i kraft och effekten av nymodigheterna ser vi inte än. Hur kommer doktorsavhandlingar om tjugo år att beskriva nutiden och förändringen, tror ni?

.

 

Metabolism har också läst och kommenterat på artikeln.

Rosengårdsskolan

om Rosengårdsskolan skriver bland andra Christermagister:

Rektorerna behöver mer pengar för att kunna öka lärartätheten och för att kunna betala pedagogerna i det här området riktigt bra löner. Man måste lyckas locka till sig kunniga och engagerade lärare. Den högre lärartätheten kan, förutom klassrumsförstärkning, också användas för att se till att lärarna inte har dagarna fulla av undervisning. De behöver tid till kompetensutveckling och till att kunna förbättra samarbetet med hemmen.

och Expressens Erik Erfors:

Jovisst, här handlar det om det segregerade Malmö. Samtliga 269 elever i Rosengårdsskolan 6- 9 har invandrarbakgrund, varav ungefär hälften är födda i Sverige. Desto viktigare att just dessa elever får chans till en skolgång värd namnet.
Men bostadssegregationen kan omöjligen vara den avgörande orsaken till Rosengårdsskolans totala haveri.
I Värner Rydénskolan, som också ligger i Rosengård, klarade 71 procent av eleverna gymnasiebehörigheten; alltså att jämföra med Rosengårdsskolans 28 procent.

Och nu måste även Morrica påpeka en sak som hon tyvärr tycker kommer bort en aning i samtalet:

Eleverna på Rosengårdsskolan är lika smarta, lika begåvade, minst lika motiverade, minst lika ambitiösa, lika vetgirig och lika trevliga som vilka elever som helst. Deras kunskapsbrister beror enbart på att de inte haft möjlighet att lära sig ännu, och detta i sin tur har många olika orsaker. I Rapports inslag (jag vet inte hur länge det ligger kvar) förklarar rektorn att skolan har misslyckats ‘inte nått ända fram’ i undervisningsbiten. Olyckligtvis vet han, trots att han är rektor, inte det minsta om hur man arbetar i t ex matte i den skola där han är pedagogiskt ansvarig.

Erfors igen:

Skolinspektionen gör en intressant observation: bland skolpersonalen i Rosengård finns det ”i alltför hög utsträckning ett bristtänkande kring barns och elevers förmågor.”
Med andra ord ett slags systematisk underskattning av eleverna eller en överskattning av det sociala arvets betydelse; att elever i problemområden mer eller mindre är predestinerade till inlärningsproblem.
Med sänkta förväntningar följer sänkta kunskapskrav.

Man har allt att vinna och inget att förlora på att konsekvent bemöta sina elever som begåvade, ambitiösa elever. Det gäller i Rosengård likaväl som på Östermalm, i Örebro och Sundsvall – överallt, kort sagt.

Jag ville bara att det skulle sägas högt.

Individuell lön och lönekriterier

I en kommentar till inlägget om Akut lärarbrist frågade Maths mig om vilka kriterier jag skulle ställa upp för lärares individuella löneökningar, om jag suttit i den positionen. Det är en mycket spännande fråga, och inte minst viktig om den befarade bristen på legitimerade lärare inom vissa grupper blir verklighet.

Jag svarar utifrån min horisont, och inser raskt att mina tankar nog inte är representativa för alla sorters skolor, och alla nivåer i skolan, men här är vad jag svarade rent spontant:

Hmmm, bra fråga. Spännande fråga! Varför har jag inte funderat över den tidigare? Jag vet inte, men att spåna ger ju utrymme att ludda omkring tillsammans, superkul!

Ämneskunskaper är viktiga, så att hålla sig uppdaterad med utvecklingen och forskningen inom sitt ämne bör vara med, tycker jag.

Att hålla sig a jour med pedagogisk forskning, skolforskning och forskning kring lärande etc bör också vara med.

Samarbete inom skolan är viktigt. Att man är generös och delar med sig, men också att man är öppen för att lyssna och ta emot det andra delar med sig av. Det är en konst det också.

Nätverkande, kanske? Jag vet inte riktigt hur det skulle formuleras, men det är viktigt.

Det viktigaste kan jag inte riktigt sätta ord på utan att fundera på saken en stund, det här med elevfokus, att ge varje enskild elev möjlighet till kunskapsutveckling, att jobba för att skapa bästa möjliga klassrumsklimat för varje enskild elevgrupp etc.

Hur ser ni på saken?

Då tar vi tagelskjortan på

Skolan, budgeten och rocken som föll sönder, en saga

Metabolisterna funderar apropå Skolvärldens artikel över hur det kan komma sig att kostnaden för grundskolan, trots eviga budgetåtstramningar och nedskärningar och sparkrav och indragningar av både det ena och det andra, ständigt ökar. För att förklara hur jag ser på saken, och visa hur kostnadsökningen är en direkt följd av nedskärningarna, berättade jag en liten saga i deras kommentarsfält, och jag väljer att publicera den här också:

En skräddare sydde en rock. Han sydde den med kostbart tyg, exotiska knappar och vackert bräm på kragen. Han hade fått mycket pengar att köpa material för, och han tänkte som så att om han köpte sämre tråd och sämre material för de delar som köparen ändå inte skulle se, så kunde han stoppa en del av pengarna för materialet i egen ficka.

Så det gjorde han. Rocken blev vacker, imponerande och fick mannen som bar den att se precis så imponerande ut som han hade önskat.

Men snart var han inte lika nöjd. De undermåliga kvalitén på tråden skräddaren använt gjorde att sömmarna brast när mannen rörde sig, och det undermåliga fodret tittade fram. De exotiska knapparna föll av och knapphålen fransade sig.

Rasande gick mannen tillbaka till skräddaren, krävde pengarna tillbaka, berättade för vänner och bekanta om affären och i slutänden fick skräddaren slå igen, utblottad, på grund av sin girighet.

Och likadant som det förhöll sig med rocken förhåller det sig med skolan och nedskärningarna, billigare tråd och sämre foder kostar mer i längden, precis som nedskärningar och budgetåtstramningar är det kostsammaste man kan ägna sig åt, på lång sikt.

Man kan göra väldigt mycket med väldigt lite. Ni får en bonusberättelse om ytterligare en rock här, Dolly Parton sjunger om den rock hennes mamma sydde åt henne när Dolly var liten och de var mycket fattiga. Den var sydd av överblivna trasor, men omsorgsfullt sömmad med omtanke och kärlek höll den flickebarnet varmt på mer än ett sätt. Men hade mamman inte fått lådan med trasor hade flickan fått gå utan rock:

Vi har råd med en svensk skola som kombinerar det bästa i dessa båda rockar – välskräddad med omsorg och kunskap, så att den håller i många många år. Att vi då låter snålheten bedra visheten är ju bara dumt, inte sant?

Att sätta betyg

Andreas Carlsson, vet ni vem det är? Ja, just han ja, i idoljuryn. Han har skrivit och gett ut en självbiografi, spolingen, där han först på de sista sidorna kommer fram till sin första Idolsäsong. Han beskriver hur allvarligt han och de övriga jurymedlemmarna såg på sin uppgift att fostra nya, unga talanger:

Vi hade tilldelats ett trollspö med kraft att förändra folks liv […] Det fick vi hålla i med vördnad och respekt.

Jag är kanske lite enkelspårig i mitt tänkande just nu eftersom jag omedelbart associerar till betygssättning, men han formulerar det väl. Betyg är minst lika viktiga för framtiden som Idolplaceringar, och vi måste sätta dem med vördnad och respekt. När vi sätter ett betyg garanterar vi, med våra namn, att den eleven vi sätter betyget på i det skedet har visat de kunskaper som anges i kriterierna för just det betyget. Inget mer, vi garanterar varken god vandel eller trevligt sätt, charm eller social kompetens hos eleven som uppnår höga betyg, men inget mindre än vad som anges i kriterierna heller.

För att detta ska vara möjlig måste betygssättningen vara helt frikopplad från alla former av belöning eller konsekvenser för läraren. Att koppla lönesättning till betyg, eller att som i bland annat Göteborg låta lärarnas popularitet bland eleverna avgöra lönesättningen öppnar dörren för en korrupt betygssättning på vid gavel. Elever är barn och ungdomar, de vill ha roligt och trevligt om dagarna. De vill ha tid och utrymme för socialt spel, de behöver tid och utrymme för sin utveckling, och de vill känna att just de är speciella. De vill också ha med sig höga betyg från skolan, helst högre än de andras. Det går inte alltid ihop, och lärarens uppgift att balansera alla dessa bitar så att en elevs vilja inte går ut över andra elevers situation gör att popularitetsnivån inte alltid är hög. Jan Björklund skriver om saken i DN:

Som argument för att eleverna ska betygsätta lärarna har även anförts att lärarna minsann sätter betyg på eleverna. Men den jämförelsen håller inte, enligt min mening. Läraren sätter betyg utifrån läroplanens krav med betygskriterier. Läraren har utbildning, yrkeserfarenhet och står framför allt under tjänsteansvar. I regeringens skolreformer ska dessutom bara legitimerade lärare få sätta betyg och betygssättningen ska granskas av Statens skolinspektion. En elev som sätter betyg på sin lärare har däremot inget ansvar alls efteråt och behöver inte motivera sig, trots att betyget kan få konsekvenser för lärarens lön och framtid.

Än en gång går kommunalpolitikers idéer och önskemål om kontroll ut över eleverna. Givetvis skall elever utvärdera sin skolgång, kontinuerligt och konsekvent, och utvärderingarna skall leda till förändringar då så är påkallat. Lika självklart är det att en lärare eller skolledare som inte sköter sitt uppdrag ska få konsekvenser av detta. Det är överhuvudtaget inte ifrågasatt, från något håll. Men eleverna skall inte ha minsta inflytande över lärares löner. Det skulle leda till korruptionsmisstankar kring betygen – har eleven fått MVG för att eleven uppvisat den graden av kunskap, eller har eleven fått MVG för att läraren vill ha mer lön? Gick det illa för läraren i senaste utvärderingen för att gruppen fått ett lågt betygssnitt?

Nej, detta är ingen bra koppling, betyg skall inte kunna köpas för pengar.

Christermagister skriver också utifrån artikeln i DN, liksom Lilla O och Tejpad.se. Kristina Axelsson pläderar för mer inflytande över skolans verklighet för rektorer, lärare och elever medan Kommunchef lägger ett betungande ansvar på elevernas axlar när han talar om dem som kunder som ska hållas nöjda.