Externa examinatorer på svenska skolor

Centern vill ”återinföra” studentexamen i svensk skola, och jag tar helt glatt för givet att man menar att även om de yttre ramarna kan komma att minna om fornstora dar, med högtidlighet, pompa och ståt, så avser man att införa en modern studentexamen anpassad efter dagens kunskapskrav. LR är positiva, övriga partier ömsom fundersamma, ömsom gillande.

Jag är positiv till tanken, men fundersam över genomförandet. Det har ju visat sig på mångahanda håll här i landet att kommunpolitiker inte riktigt reder ut detta med att bedriva en skola där alla elever ges möjlighet till en adekvat utbildning, så jag är inte helt säker på att de skulle reda ut detta med externa examinatorer därtill.

Därför blev jag förtjust när jag läste hos Don’t mess with the Karma Police om att där hon arbetar, på Vilhem Mobergsgymnasiet i Emmaboda, där arbetar de med externa examinatorer och har gjort så under en längre tid. Hon var dessutom vänlig nog att berätta mer om hur de arbetar:

De externa examinatorerna kan antingen vara andra lärare på skolan, erfarna lärare från andra skolor eller rentav – i något fall – nyligen pensionerade lärare med ämneskunskaper och bedömningsfärdigheter som är up to date.

I mina ämnen är det en mix av ovanstående; i engelska bedömer jag tillsammans med en annan engelsklärare på skolan och i religionskunskap gör jag det tillsammans med en mycket erfaren lärare från en annan skola i en annan kommun.

Läs mer på hennes sida, hon har varit vänlig nog att ägna en lång bloggpost åt att beskriva hur de arbetar, och det låter både stimulerande och genomförbart i större skala. Besök också Helena som strider för frågan om studentexamen i svenska skolor sedan en lång tid tillbaka.

Lämna ditt bakomflutna framför dig

Den 12 juni skrev Helena von SchantzDN debatt om konsekvenserna av bristande uppföljning och faktiskt resultatkontroll i svensk skola:

Utan uppföljning famlar vi i blindo. Vi vet inte hur kunskapsnivån förändras över tid eller vad de reformer vi genomför har för effekt. Dessutom utsätter vi eleverna för orättvisa, godtycke och bristande likvärdighet.

Hon föreslår i artikeln ett återinförande av studentexamen som en åtgärd:

Utan en objektiv och systematisk resultatutvärdering kan vi aldrig få en bra skola. Därför måste vi införa en studentexamen och central­rättning av våra nationella prov. Om vi till det lägger central utvärdering av trivsel, trygghet och demokrati kan vi äntligen börja skilja bra skolor från dåliga, inkompetenta lärare från skickliga, och framgångsrika skolreformer från destruktiva sådana. Då kan våra politiker dessutom börja utvärdera kvaliteten på lärarnas arbete, i stället för att som nu, med en envetenhet som gränsar till besatthet, bråka om vår arbetstid.

Exakt en månad senare kommer så en kommentar från en fd professor i statsvetenskap, Olof Petersson, som bland annat skrivit en bok om just Studentexamen. Kanske är det just för att Petersson är statsvetare han fokuseras på den historiska aspekten av hur själva avskaffandet av studentexamen gick till, intressant i och för sig, istället för att diskutera det återinförande som faktiskt är vad von Schantz skriver om. Petersson skriver:

Det formella beslutet om att avskaffa studentexamen togs redan 1964, i praktiken bestämdes omläggningen ännu tidigare. Det var flera år före Vietnamdemonstrationer och kårhusockupation. Och det var inte bara socialdemokrater som stod bakom beslutet. Minst lika pådrivande var folkpartisterna.

Studentexamen avskaffades i samband med en omfattande reform av gymnasiet. Reformen hade bred politisk förankring. Förslaget hade lagts fram av en utredning som bland annat bestod av de blivande partiledarna Olof Palme och Gunnar Helén. I den allmänna debatten var det framför allt kristendomsämnets avskaffande som väckte uppmärksamhet.

På så vis. Så skönt att få veta att man tog tid på sig, utredde och lade fram ett förslag och därefter debatterade innan beslutet togs, och inte bara plötsligt hipp som happ bestämde sig, om nu någon gått omkring och trott det.

Petersson har helt rätt i att det är viktigt att lära sig av det förflutna, gör man det slipper man göra om en väldig massa misstag som andra redan gjort. Men, och det är ett viktigt men, man kan inte leva i det förflutna. Det som har varit har varit, vi befinner oss här och nu och kan bara gå framåt. Världen förändras, och det som fungerade igår, vare sig det gäller politik eller matvanor, fungerar inte alltid i det nya sammanhanget. von Schantz artikel syftar framåt, och trots att Peterssons tillägg är intressant på sitt sätt, så tillför det inte mycket i skoldebatten.

Men tack för historielektionen.

.

 

Skoltid

I slutet av Rapports inslag om Rosengårdsskolan häromdagen förklarar rektorn nöjt nickande att

”den här skutan kommer att vändas. Den kommer inte att vändas på ett år eller två år, men det kommer att se väldigt mycket annorlunda ut i framtiden.” Reporterns påpekande om hur detta tidsperspektiv innebär att ytterligare årskullar kommer att offras viftas bort: ”Nä, jag vill inte säga offrar, för att jag menar att få en 100 procentig måluppfyll… eller få  en mycket kraftig ökning, det tar tid, allting tar tid. Alla förändringar tar tid.”

Skolledningen hittar enligt Rapports inslag två anledningar till situationen: Rosengård är ett fattigt område, och omkring 60 av de drygt 260 eleverna är nyanlända. Skolinspektionen något fler. Man understryker att både stadsdelsnämnden och kommunen brister i sitt ansvar, och ger en helt annan tidsram än rektorn tilldelar sig:

Sammanfattningsvis bedömer Skolinspektionen att såväl stadsdelen som Malmö kommun behöver vidta omedelbara och relevanta åtgärder för att analysera måluppfyllelsen och förbättra förutsättningarna för barnen och eleverna i stadsdelens förskolor, fritidshem och skolor. Redovisning av de åtgärder stadsdelen planerar att vidta ska därför lämnas till Skolinspektionen senast en månad från den dag beslutet för stadsdelen meddelas. Stadsdelen ska därutöver, senast fem månader efter att redovisning av de åtgärder stadsdelen planerar att vidta ska ha inkommit till Skolinspektionen, lämna en redogörelse av vidtagna åtgärder med anledning av beslutet.

Jag vill påpeka det enkla faktum att skoltid är relativt – rektorn och lärarna har sin hemvist i skolan, deras tidsperspektiv rör sig över tjogtals år och att tänka sig en stegvis förändring, där lärarna kan känna sig trygga med varje steg och man provar sig fram tycks rimligt och genomförbart.

Elevernas perspektiv ser annorlunda ut. För den som, i likhet med eleverna i Rapport-inslaget, går i åttonde klass finns inte mycket tid att vinka på. En förändring som träder i kraft om två år är ingen förändring för eleven, som lämnat skolan vid det laget. Om förändringen ska vara till minsta nytta, ur dessa elevers perspektiv, måste den ske nu. Lärarna får dra ett djupt andetag, hålla varandra i handen och lägga sin egen önskan om trygghet i ryggsäcken tills vidare. Ett stort ansvar vilar på skolledningen, rektorn måste ta sitt ansvar som pedagogisk ledare på allvar, kanske rent av under en period prioritera bort administrativa uppgifter (det finns kanslister som är utmärkt kvalificerade och gör ett dunderjobb med att stötta i den positionen, t ex) sätta sig in i forskningen i expressfart, lägga kursen, peppa, stötta, uppmuntra och både se till att hålla farten och kursen. Och, inte minst viktigt, frekvent påminna lärare och personal om att det här är exceptionella förhållanden, det kommer att vara jobbigt, stressigt, skrämmande och allmänt hemskt, men det är tillfälligt, och det kommer att betala sig många gånger om.

Fem månader går rasande fort förbi, men för eleven i åttan är det resten av läsåret.

 

Björklund och Nossebro

Sydsvenskan publicerar en artikel om Nossebroskolan. För bara tre år sedan, år 2007, var skolan den näst sämsta skolan i hela landet när man tittade på och jämförde avgångsklassernas betyg.

Johanna Lundén minns när personalen på Nossebro skola samlades till det första mötet efter sommarlovet 2007. I aulan var det allvar. Skolchefen skojade inte ens om sitt fotbollslag. Istället visade han niondeklassarnas betyg. För första gången hade siffror över niornas resultat visats för hela landet. För första gången kunde svenska kommuner jämföra sig med alla andra. Nossebro skola var näst sämst i Sverige. Nästan var fjärde elev som gått ut skolan i början på sommaren, 23 procent, hade inte godkända betyg i svenska, engelska eller matematik. De var alltså inte behöriga att söka till gymnasiet.
– Alla blev tagna på sängen. Vi kände att vi ville inte ha det så. Vi var ju här för barnens skull, säger Johanna Lundén.

Johanna Lundén är specialpedagog på Nossebroskolan och, enligt Sydsvenskans artikel, en av dem som föreslog att Nossebroskolan skulle ändra sitt arbetssätt.

Alla elever ska få gå i en vanlig klass. Ingen ska tas ut ur klassen. Också särskoleelever och autistiska barn tillhör en klass där de är så mycket det går. Nivågrupperingar i olika ämnen är avskaffade. Om en elev behöver extra stöd, ska det stödet ges i klassrummet.
– Tillsammans med specialpedagogerna bestämde jag att vi skulle sluta plocka ut elever ur klassrummet, och börja plocka in lärare istället, säger rektor Lasse Björkqvist.

De elever som behöver ännu mer hjälp, kan få det på håltimmar eller på den schemalagda studietid som alla elever har. Men de får aldrig plockas bort från sin klass.

Beslutet att arbeta på detta vis tog man utifrån vad den pedagogiska forskningen kommit fram till:

Lärarna fick börja läsa forskningsrapporter om hur man får en lyckad skola. Medvetet valde man att utgå från den forskning som finns kring specialpedagogik, som egentligen mest används för barn som av olika skäl har svårare än andra att följa med. Men den pedagogiken funkar för alla barn, tycker Johanna Lundén.
– För barnen i behov av särskilt stöd är det en förutsättning för att de ska lyckas, men också för de andra är det bra att man är tydlig.

Man lade grunden för förändringen i forskningen, och resultatet lät inte vänta på sig. I våras var det tre betyg totalt ettusentvåhundranittiosex som inte var godkända. Förändringen har inte kostat något i pengar mätt, och inte heller har arbetstiden för personalen ökat. Genom att ta tillvara de resultat forskningen gett, och omsätta dessa i praktiken har man dels uppnått en skolvardag där fokus ligger på elevernas lärande, dels faktiskt sådär i förbifarten producerat en del av den evidens som ofta efterlyses i debatterna kring skolan och forskningen.

Det ligger något i det forskningen säger. Visst finns det illa underbyggd forskning, och motstridig forskning, och visst är det så att inte all forskning är av godo. Men i de allra flesta fall så lär oss faktiskt forskningen något vi inte visste tidigare. Forskares nyfikenhet och det utrymme de har att snöa in på detaljer ger oss ett perspektiv vi inte kan få när vi själva går omkring i vår vardag. Vi får veta hur saker ser ut från ett annat håll, och det innebär ibland att vi får veta att vårt sätt att arbeta och förhålla oss inte är det allra bästa. Ibland får vi rent av en aning om att vårt sätt att förhålla oss kanske är det sämsta möjliga under rådande omständigheter, och denna vetskap medför en plikt att ändra både sitt förhållningssätt och sitt sätt att arbeta.

Jag tror att detta är vad som ligger bakom somliga pedagogers fnysande och fräsande gentemot forskningsresultat – man anar att det kan finnas något i detta som kommer att tvinga en själv att ändra på saker och ting. Och det är inte alltid enkelt. Det kan vara både jobbigt och smärtsamt ibland.

Däremot måste jag ärligt säga att jag inte överhuvudtaget förstår hur man menar när man säger att Nossebroskolans sätt att arbeta är raka motsatsen till den skola Björklund förespråkar. Jag har nog missförstått det mesta Björklund sagt, tror jag, eftersom jag inte kan se hur det hänger ihop.