Lärare, du har ingen aning

Sara Lövestam påminner oss i sitt inlägg på LR-bloggen om något som borde vara självklart men under pågående match så ofta blir bortglömt: Vi har inte en aning om vem som faktiskt sitter där framför oss i klassrummet. Hur öppen vi än upplever att människan vi möter är finns där alltid fler aspekter som hen av en eller annan anledning inte nämner för oss.

Under bokmässan var jag bland annat i Lärarnas Riksförbunds monter och pratade om läsning, om min nya bok och om den här bloggen. Under intervjuntipsade jag bland annat om att man som lärare kan föreställa sig att halva klassen är gay och inte vill berätta det. Inte för att halva klassen ÄR gay (eller vad vet jag, eller vad vet någon förutom varje enskild elev själv), men för att det hindrar de där slentriankommentarerna och generaliseringarna som annars så lätt dominerar. Så att vi inte råkar prata om ”de homosexuella”, som om de är några andra. Möjligen är de inte hälften, men de sitter där och de hör vad du säger.

På samma tema kan man förstås med fördel föreställa sig att hälften av ens elever är transsexuella och inte vill berätta det. Att halva klassen är muslimer och inte berättar det. Att halva klassen är romer, har cp-skadade föräldrar och syskon med downs syndrom. ”Vi” ska inte acceptera ”dom”, för vi lärare har ingen aning om vilka som sitter i klassrummet.

Det är viktigt att vi påminner oss om detta då och då – det är så mycket vi inte vet om människor omkring oss. Oavsett hur väl vi tycker oss känna eleverna i våra klassrum, oavsett hur god relation vi upplever oss ha med dem så finns det saker och ting de väljer att inte dela med oss. Av olika skäl – rädsla för hur det skulle tas emot, dåliga erfarenheter, det upplevs som för privat, kanske har vi helt enkelt inte med saken att göra.  Oavsett skäl måste vi förhålla oss till att så är fallet, och bemöta med varje enskild elev och dennes situation med respekt.

Det är ett gott råd Sara Lövestam ger oss, och inte bara för klassrummet – alla människor vi möter håller delar av sitt liv privat, liksom vi själva gör det. Att påminna sig om att vi inte har en aning om hur dessa delar faktiskt ser ut titt som tätt minskar risken att man oavsiktligt kör en bildlig armbåge i näsbenet på en medmänniska.

Annonser

Vardagskunskaper och vidare

I en artikel i Sydsvenskan lyfts än en gång argumentet att den undervisning som erbjuds i skolan har allt för liten anknytning till elevernas vardagstillvaro för att ha full relevans

Problemet är att eleverna ofta känner att de traditionella texterna inte har med deras verklighet att göra. De kan inte se något samband mellan undervisningen och sitt vardagsliv. Enligt Skolinspektionen leder det till att eleverna inte förstår varför de ska läsa texterna och därmed försämras motivationen och läsförståelsen.
Dessutom får eleverna inte någon undervisning i hur de ska hantera den information har tillgång till på internet. Det gör att de kan få svårt att tolka, kritiskt granska och värdera olika källor och budskap i sin vardag.

Artikeln handlar om läsförståelse och läsvanor, och det nämns bland annat att ett delproblem är hur man läser – det är till exempel skillnad på att läsa digitala texter och papperstexter. Inte bara formatet skiljer, där texten på papper är statisk och direkt överblickbar då den inte erbjuder mer än just det som finns på papperet låter sig den digtala texten både anpassas i storlek och nyans efter läsarens behov och önskemål, är enkelt sökbar, och ger dessutom ofta möjlighet att slå upp ord och uttryck direkt, med ett enkelt klick, utan att behöva avbryta läsningen för att bläddra i en uppslagsbok.

So far so good. Olika sorters läsning kräver olika lästeknik, och att de unga människor som är elever i skolan i dag har annan lästeknisk bakgrund än vi hade är inte konstigare än att vår lästekniska bakgrund skiljer sig från våra egna lärares. TVn, som i dag är en sjävklarhet i de flestas tillvaro, gjorde t ex stor skillnad. I dag är det digitala media som påverkar skillnaden. Vad som kommer i morgon kan vi bara spekulera kring, men jag skulle inte bli det minsta förvånad om det suckas kring hur elevers läsförmåga försämras eftersom de knappt kan hantera läsplattorna längre, de använder ju bara sina moderna mojänger och har svårt att se vilken relevans det har i deras vardagsliv att tvingas hålla på med de där klumpiga gamla verktygen.

Men tekniken är inte det enda problemet när det gäller elevers läsande. Artikeln beskriver också hur eleverna upplever att texterna de ges saknar sammanhang och kontext, de har svårt att se hur det de förväntas läsa har koppling till deras egen vardagsverklighet.

Detta är ju egentligen två olika frågor, men de går in i varandra. De handlar om kontext, och hänger intimt ihop med problemet med stängda klassrumsdörrar. Det är absolut nödvändigt med tämligen hämningslöst samarbete mellan lärare, över ämnesgränser och stadiegränser, kommungränser, nationsgränser och alla andra mer eller mindre konstruerade gränser för att ge eleverna det sammanhang och den kontext i vilken texterna de läser blir meningsfulla. Var skrevs de? När skrevs det? Hur ser det ut på den platsen? Hur levde människorna på den platsen vid det tillfälle när texten skrevs? Hur levde textförfattaren? Hur levde den tänka läsaren? Hur levde övriga? Hur såg den politiska situationen ut, där och då? Var i den litterära traditionen hör texten hemma? Hur anknyter den till tidigare texter, och hur anknyter senare texter till texten i fråga?

Har eleven nytta av detta i sin vardag? Är det relevant för den verklighet i vilken eleven lever utanför skolan? Det kan. vid en hastig blick, tyckas som att svaret på detta är nej, men då bör man titta en gång till. Ty eleven existerar inte i ett vacuum. Tvärtom – eleven lever i ett sammanhang, och detta sammanhang är många gånger större än den vardag eleven som fjorton eller sjuttonåring förmår se och omfatta med sina dåvarande erfarenheter. Men skolan skall inte förbereda eleven för en existens som evig fjortonåring – skolan skall ge eleven möjlighet att som tjugofemåring, som trettioåttaåring, som femtiosexåring kunna fortsätta vidga sina horisonter. För att göra detta möjligt behöver man få veta hur saker ser ut och fungerar, sett ut och fungerat och kan komma att se ut och fungera, långt utanför den vardag där man själv befinner sig.

Skolans uppgift är inte att begränsa eleverna till en evig tillvaro i den vardag där de växer upp. Skolans uppgift är att visa att det finns en värld där utanför också, så att eleverna själva kan avgöra om de vill stanna där de är, eller finna sin plats i tillvaron någon annanstans, i ett sammanhang där de kan känna sig hemma och leva ett givande liv.

Argumentet om vardagsanknytning är försåtligt. Det låter rejält och påtagligt, konkret och relevant, men det inrymmer ett mått av begränsning vi bör vara uppmärksamma på.

#skolchatt om mobbning

Terminen har börjat, lärare är på plats, elever är på plats, scheman börjar falla på plats, strukturer faller på plats, i den sociala arenan som skolan är rullar vardagen in.

Med allt vad det innebär.

I #skolchatt i kväll fokuserar vi på mobbning i skolor, och på vad vi från skolhåll kan gör dels för att upptäcka och stävja pågående mobbingsituationer, dels för att förebygga. Vilka verktyg har vi, hur kan vi använda dem? Hur gör vi för att upptäcka de mönster som skiljer en mobbingsituation från en enstaka incident? Vilka verktyg saknar vi som vi skulle behöva? Vilka kunskaper har vi, och vilka kunskaper behöver vi? Finns en risk att man som lärare eller skolpersonal fastnar i sina egna känslomässiga reaktioner och dras med i spelet? Hur förebygger man det?

Jag ser fram mot ett mycket givande och inspirerande samtal modererat av @helvons

Om det här med ansvarsfördelning i skolan

Anne-Marie Körling tar upp ämnet skoloro i sin blogg. Hon talar om hur viktigt språket är, hur stor skillnad våra formuleringar gör. Det är skillnad mellan att läraren talar om att inte kunna och att ännu inte ha lärt sig, att ha svårt för något och att behöva närma sig något från ett annat håll. Det gör skillnad i elevens sätt att se på sin egen förmåga, och sin egen potential.

Nej, jag talar inte om att skönmåla, om att släta över, om att bara prata om det positiva, om att bara berömma. Det är absolut nödvändigt att våga tala om det som inte går strålande också, att läraren vågar sätta ord på det eleven i de flesta fall är mycket medveten om, gör det synligt och samtidigt visar att det inte är hopplöst, och inget karaktärsfel hos eleven.

Det är en del av det som är lärarens ansvar i skolan – sätta ord på elevens lärande, lyfta fram, göra synligt och visa att även de delar som kan kännas oöverkomliga är hanterligt. Ett av de verktyg lärare har i detta är den omdebatterade dokumentationen. Genom att dokumentera, skriva ner, formulera i ord gör vi saker synliga, för oss själva och för andra. Vi ger oss en chans att få en bild av utveckling, progression, förändringar, skeenden och mönster som vi annars kan ha svårt att se.

Och inte bara när det gäller enskilda elevers lärande och kunskapsutveckling. Elever är individer, unika personer med unika förutsättningar och unika situationer allesammans. De är också delar i grupper, och utvecklingen och mönstren i dessa grupper påverkar elevernas skolvardag i minsta del, och orsakar i sig en hel del skoloro.

Jag nämnde en bok häromdagen, minns ni? Hon går genom tavlan, ut ur bilden, Johanna Nilssons debutroman från andra halvan av nittiotalet. Den beskriver en del av hur det spel som pågår på många skolgårdar och i många klassrum runt om i svenska skolor, oavsett huvudman, kan te sig. Gång efter annan lyfter hon fram elevens upplevelse av att lärarna är döva och blinda, inget ser och inget vill se. Hur rastvakterna väljer tolka maktlekar och pennalistiskt beteende som barns oskyldiga lekar, hur läraren väljer att inte se den skarpa markering en centimeters lucka mellan två bänkar är.

Det är svårt att se, det är inget att förneka, och det är lätt att tolka det man faktiskt lyckas få en skymt av som en enskild händelse, och jag måste därför än en gång lyfta dokumentationens betydelse. Genom att dokumentera det man skymtar, det man anar, det man ser, genom att sätta ord på det ger man sig själv en möjlighet att upptäcka det man inte kan se med blotta ögat. Det man beskriver ser man.

Trots att mycket av det man ser, och sätter ord på, kommer visa sig vara just så oskyldigt och enstaka händelser som man anar, så finns en liten chans att man upptäcker något som är av ett helt annat slag också, om man vågar sätta ord på det.

Det är en del av det som är lärarens ansvar, och det är något som kan göra all skillnad i världen för den vars situation blir satt ord på.

Den rasande skolan

Aftonbladet inleder en ny serie de kallar Skolraset i det uttalade syftet att

syna skolan i sömmarna så att vi kan bli bäst i världen igen

och reaktionerna uteblir inte. Det är förmodligen inte tanken heller, tvärtom, föreställer jag mig, söker man just den effekten när man väljer ett så provocerande namn på en reportageserie.

Det som bekymrar mig mer än något annat är hur många av de lärarröster jag hör höjas mot det inledande reportaget om hur drastiskt olika skolverkligheten och vilka konsekvenser för framtidsförutsättningarna detta får för elever i olika högstadieskolor i olika kommuner i landet höjs mot det faktum att man skriver om detta. Om man inte vet bättre skulle man kunna få intrycket, om man lyssnar, att den verklighet som beskrivs i Aftonbladet och i Zarembas artikelserie i DN inte alls existerar i Skolsverige utan vore rena förtalet. Eller, vilket vore ännu värre, att den visserligen existerar men att den tillhör den del av verkligheten man inte får prata om.

Men så illa kan det väl inte vara?

Som man frågar får man svar

När jag var barn var ett av de populära skämten att slå vad med någon om något, och formulera villkoren ungefär såhär:

Om jag vinner får jag femtio öre av dig (det var länge sen, det fanns både ettöringar, tvåöringar, femöringar och tioöringar. Femtio öre var inte mycket, men det var en del, särskilt för den som var liten), och om du vinner ger du femtio öre till mig.

Om man var noga med betoningen, och personen man vände sig till inte hört skämtet på ett tag, kunde man faktiskt komma undan med det. Åtminstone tills vadet var avgjort, man förlorat och det blev dags att övertyga den andre om att denne ändå skulle betala.

Denna lustighet dyker upp i mitt minne när jag hör någon ställa den vanligt förekommande frågan om vad som händer med barns lust till lärande:

När barn är små, fem sex sju sådär, då älskar de att lära sig saker. Men sen händer något, och när de är i tonåren tycker de plötsligt att skolan är det tråkigaste som finns. Vad är det som händer med dem, egentligen?

Svaret är helt enkelt att förutom att de får lite större fötter och börjar experimentera med sitt utseende och sin person så är svaret på frågan: Hörru, du ändrar ju helt på förutsättningarna mitt under frågan! Vad är det egentligen du vill veta?

Tonåringar skiljer sig inte anmärkningsvärt från sjuåringar när det gäller nyfikenhet, de älskar att lära sig nya saker, att lära sig bemästra områden de aldrig vågat närma sig, att lära sig kommunicera på nya sätt, att finslipa sina kommunikationsfärdigheter på välbekanta sätt. De fröjdas åt att få experimentera, prova sig fram, köra in i återvändsgränder och prova igen. Deras tålamod är oändligt när det gäller att hitta minsta beståndsdel i något de fascineras av.

Däremot är de påtagligt ofta måttligt roade av att sitta vid fula bord i fula, illa uppvärmda rum, av att fylla i tråkiga stenciler eller läsa i gamla trasiga böcker om inaktualiteter. De tappar snabbt intresset om de redan från början vet att de ändå inte kommer hinna göra klart det de påbörjar, vad det nu kan vara, och de lägger ingen större energi på sånt de finner onödigt eller självklart.

Och det är ju i och för sig rätt sunt.

Så ställ istället frågan:

Trots att tonåringar älskar att lära sig saker och ting och är obändigt oändligt nyfikna tycker de påfallande ofta att skolan är fruktansvärt tråkig och meningslös. Tonåringar är som de är, det kan vi inte ändra på. Så hur kan vi råda bot på detta?

så tror jag svaret kan bli både intressant och givande.

Sen kan vi vuxna ägna oss åt den tråkigt nödvändiga oundvikliga frågan om vem som ska betala, det behöver inte tonåringarna tänkta på. Det är krävande nog att vara tonåring idag som det är.

Förvrängd och förvånad kommunikation

Jag skrev ett inlägg om hur jag ser dokumentation som kommunikation. Min egen dokumentation av mitt arbete ser jag som en kommunikation med mitt framtida jag, och jag vet att mitt framtida jag uppskattar den. Dokumentation av gemensamma aktiviteter ser jag som kommunikation till dels de som kommer att vara med nästa gång aktiviteten i fråga genomförs, vare sig det handlar om en utflykt, ett projekt, ett möte eller en resa; dels dem som av olika anledningar inte kunde delta men har behov av att ta del av det som tilldrog sig ändå.

Muntlig kommunikation har sina fördelar, den är snabb, enkel, flexibel, spontan, lättsam och miljövänlig, i synnerhet om de kommunicerande befinner sig i samma lokal, rimligt nära varandra. Fördelen är att i samma ögonblick som ett ord är sagt är det borta, så om man råkar uttrycka sig lite tokigt, eller tänka en tanke bara till hälften innan man säger den är det inte så farligt. Nackdelen är att i samma ögonblick som ett ord är sagt är det borta, och för den som i likhet med mig vet med sig att minnet är opålitligt blir det både stressande och nervöst om man förväntas förlita sig enbart på den muntliga kommunikationen. Risken att man har väldigt olika minnesbilder av vad som sagts och inte sagts är stor, och den ökar hela tiden med tiden. Om fler skall delges det man muntligen kommer överens om är risken att meddelandet förändras eller förvrängs nästan total. Många av oss har nog lekt Chinese whispers och kan minnas hur gräddtårta med vispgrädde hade förvandlats till skäggvårtan i Listlandet eller godståget kör genom natten innan meddelandet nådde den som skulle säga det högt.

I leken kan det bli vansinnigt roligt, i privatlivet gör det inte alltid så mycket om man minns fel eller glömmer, men i skolan kan det bli förödande för många. Inte bara för den som skulle fått ett specifikt meddelande, risken att det går ut över många andra är betydande. För mig är detta så uppenbart att det knappt behöver nämnas, ändå fann jag till min förvåning, när det lilla inlägget fick vingar och fladdrade iväg till en gren lite högre upp i cybersfären, att det här med att man skulle dokumentera inom skolan inte alls är så självklart, utan tvärtom väcker starka och upprörda känslor.

Att många lärare på många skolor idag har många arbetsuppgifter på sitt bord som inte har det minsta med deras faktiska läraruppdrag att göra vet vi. Jag pratar inte om utvecklingssamtal och elevsamtal, inte heller om rastvaktsarbete eller arbetslagsmöten utan om fastighetsskötaruppgifter och lokalvårdaruppgifter. Jag pratar om gardinstrykning, glödlampsbytande, golvsvabbande och snöröjning, om uppgifter som, även om de var och en för sig kan se små och enkla att utföra, sammantagna tar en ruskig massa tid. Jag har pratat om att lärarkåren måste, tillsammans och var och en för sig, säga ifrån, sakligt förklara varför det inte är i sin ordning att uppgifter som dessa tillåts ta tid från läraruppdraget, och sen faktiskt stå fast vid detta, även om det leder till ifrågasättande. Det är inte rimligt att läraren springer ner i källaren, letar halvtrasiga möbler och reparerar dessa för att eleverna ska få en trevlig klassrumsmiljö. Det är rimligt att skolan införskaffar och håller i skick trevliga möbler. Det är inte rimligt att läraren ska röja snö eller svabba golv för att eleverna inte skall riskera halka. Det är rimligt att kommunen anställer fastighetsskötare som har betalt och tid för just detta i sitt uppdrag.

Tycker jag.

Men jag blir under debattens gång varse att det är inte alla som tycker så, ty golvsvabbande och liknande arbetsuppgifter anförs som argument för varför det inte finns utrymme i dagens lärarvardag för den dokumentation som snart kommer att stå inskriven i skollagen.

Det förvånar mig. Vore det inte rimligare att prioritera bort möbelreparerande och glödlampsbyten för att få utrymme för dokumentationen, en del av läraruppdraget, istället för att prioritera bort denna del av läraruppdraget för att få utrymme för golvsvabbande och gardinstrykande? Inte för att lärare är för fina för att göra dessa uppgifter, utan för att de faktiskt inte har tid.

Tänker jag fel?