Nya skor

De gamla har dansat sin sista dans – hål i sulorna, hål på båda tårna, ovanlädret sladdrigt som ett gammalt örngott och vackra har de inte varit på länge. Oavsett hur mjuka och sköna de är kommer en dag när man helt enkelt får inse att nej, nu är det slut. Tack för den här tiden, det har varit så roligt!

De nya hade premiär i går afton. Lite nervöst, såklart, en knapp timme kvällen före räcker inte till för att gå in skor och hur skulle de nya sulorna fungera? Alldeles utmärkt, visade det sig, de gled som de aldrig gjort annat (det har de i och för sig inte heller), bakkappan gav den stadga åt hälen som behövs. Och inte den minsta lilla skavsårskänning.

 

 

Jag är så nöjd så.

Morricas sommarprojekt

Ett nöter skor på ett nytt sätt

image

 

och eftersom jag är en människa som lever mitt liv i huvudet har jag ägnat en del tid åt att läsa teori – tyngdpunkt, kontaktpunkter, mönster, orsak och verkan, mekaniken, varianter, historia… Det gör det hela så mycket roligare!

Morrica modebloggar igen

Här i Skåne har våren brutit ut, och i det läget finns bara en sak att göra: köpa nya vårskor. Så det gjorde jag.

Det är svårt att fotografera sina skor, i synnerhet om man har fötterna i dem. Jag minns att någon tipsade mig om vinklar och saker och ting senast jag modebloggade, men det tycks ha blåst rakt ut ur mitt minne.

Golvet är golvet i mitt arbetsrum innanför biblioteket på Hvilan, inte för att det har så mycket med modebloggeriet att göra egentligen, men ifall ni undrade.

Morrica modebloggar

Jag har matbloggat, jag har inredningsbloggat. Det känns som modeblogg är den sista bastionen, och härmed intar jag den.

Jag har köpt mig ett par nya skor att ha i skolan i höst. Di ser ut såhär:

Hum, ska man skriva något mer än så? Det räcker, väl?

Uppdaterar: Efter goda råd på Twitter och i kommentarsfältet vet jag nu att det ska vara mer. De är köpte på Skopunkten på Entré i Malmö, och så här ser de ut på mina fötter:

.

(Det är inte helt enkelt att fotografera sina egna fötter så att skorna syns hyggligt. Jag inser att detta med modebloggande är svårare än jag trott!)

Noli Me Tangere

I min serie om de olika sorters elever man kan möta pratade jag senast om den flyktiga sorten, möjligen älvor, som ibland gör oss äran att sväva igenom våra klassrum.

En annan variant som man också måste vara mycket rädd om bär det latinska namnet Noli Me Tangere, på svenska Rör Mig Ej. Namnet har de efter en blomma, en liten söt en som krullar ihop bladen av obehag när man rör vid den.

Jag inspireras av ‘superpedagogen’ Stavros Loucas tämligen fysiska lärarstil till dagens inlägg. Han är ju sådär ‘härligt sydländsk’ som man sa på den tiden det var politiskt korrekt att uttrycka sig så, han tar i eleverna, lägger armen om dem, kramar dem och väcker deras uppmärksamhet genom ett stadigt grepp i armen, och de flesta elever verkar uppskatta detta. 9A är ett klippt och klistrat tv-program, och den bild vi får där visar bara glimtar av det som pågår. Det är fullt möjligt, kanske rent av troligt, att Loucas har finess nog att känna av när det är lämpligt att ta i elever och att inte ta i dem.

Det är inte säkert att alla de som inspireras av honom gör det. Vilket raskt för mig över till den grupp elever jag vill fästa er uppmärksamhet på idag.

Noli me tangere – rör mig inte! Det finns elever som har ett större behov än medelmedborgaren av att ha full kontroll över sin personliga sfär och vem som kommer in i den. Man känner lätt igen dem på att de blir stela som pinnar om man kommer för nära, och krymper ihop om man rör vid dem. En kärvänlig halvkram kan förstöra en hel dubbellektion för dem. Fysisk närhet kan vara så jobbigt och tunghanterat att deras tankeförmåga helt går i kvav, och att de då kan reagera med irritation eller ren ilska är inte alls konstigt. Vi har allt att vinna och inget alls att förlora på att respektera detta.

Det är inte vår uppgift som lärare att ‘vänja’ dem eller ‘träna dem’ till större tolerans. Vår uppgift är att lära dem saker och ting, att möta dem där de befinner sig och behandla dem respektfullt, och ge dem det utrymme de behöver för att utvecklas. Gör vi detta väl kan det ibland hända att vi belönas med att faktiskt för ett litet ögonblick bjudas in som gäst i deras personliga sfär.

Det är en belöning vi ödmjukt bör ta emot. Även det har vi allt att vinna och inget att förlora på.