Dokumentation är kommunikation

Jag dokumenterar. Efter varje lektion skriver jag ner vad vi gjort, hur det gick, vad som fungerade och inte fungerade, vad vi behöver ta upp igen och så lite om gruppen och om varje elev. Innan, under och efter varje moment skriver jag ner vad vi gjort, hur det gick, vad som fungerade och inte fungerade, etc. Jag har gjort detta i många många år, och har ärligt talat lite svårt att se hur jag skulle kunna jobba utan denna. Om det är något konstigt, udda, intressant, ovanligt, spännande, viktigt eller på annat sätt anmärkningsvärt som hänt så skriver jag upp det också. Jag förstår att självaste ordet dokumentation kan upplevas som plikttungt och kvävande, men låt oss titta lite på det från ett annat håll ett ögonblick, så kanske jag kan förklara lite vilket värde den har för mig:

Dokumentationen jag gör idag är, för mig, ett sätt att kommunicera med den framtida Morrica.  Jag skriver till henne och berättar för henne vad som händer nu, ty jag vet att hon kommer att behöva veta det, men jag vet också att hon inte kommer att komma ihåg det såvärst bra. Hon, liksom jag, har ett rätt instabilt minne, och därför skriver jag till henne. Papper minns. Hon kommer att behöva veta om det var Mikael eller Torsten som presenterade den där superintressanta slutsatsen när vi läst the Raven, och om det var Lotten eller Sara som hela tiden låg lite efter när vi läste romanen, och åkte snålskjuts på de andra i diskussionerna. Det är ju hon, den framtida Morrica, som ska ge feedback på saker och ting, och då behöver hon veta detta, och mer därtill.

Mer komplicerat och mer plikttyngt än så är det inte, det här med dokumentation. Inte för mig.

Att tala med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin

Hos Mats på Tysta Tankar för vi ett samtal kring ett citat ur the Guardian:

Misplaced fear of interfering with self-expression has led to a damaging failure to correct pupils who communicate in an argot mixing linguistic influences from Cockney to Indian, according to a Centre for Policy Studies pamphlet commissioned by the London mayor, Boris Johnson

Artikeln handlar om en undersökning kring den bristande språkförmågan hos engelska skolbarn. Det är inte i första hand invandrarbarn som har problem, även om föräldrarnas egen engelska är bristande är de ofta noga med barnens utbildning, förklaras i rapporten. Nej, det är andra barn som har de största problemen:

Gross says child illiteracy is made worse because many teachers have a weak grasp of spelling and syntax, and argues that the problem cannot be blamed on the large number of immigrant pupils in city schools.
”There is in fact a great deal of evidence … to show that it is white working-class children who have the most intractable reading difficulties,” she writes. ”Unlike most immigrant parents, who are very keen on their children receiving a good education even if they themselves speak very little English, white working-class parents often seem to be indifferent to their children’s education.”

Mats ställer frågan:

Har svenska lärare en undergiven hållning till barns språk?

Jag skulle inte kalla det undergiven hållning, men alla larmrapporter om svenska ungdomars bristande språkförmåga, både när det gäller talat och skrivet språk, indikerar att det definitivt finns problem. Elevers ordförråd är ofta torftigt, att läsa en dagstidningsartikel ställer till problem. Att skilja på vardagsspråk, talspråk och skriftspråk, att känna till att det finns olika skriftspråksnivåer och att ha en känsla för vad som passar var är inte alls självklart, och det beror inte på bristande begåvning hos eleverna.

Det måste vi ha grundligt klart för oss i alla pedagogiska diskussioner: eleverna idag är inte i någon mån dummare eller mindre begåvade idag än vi var igår. Tvärtom.

Däremot finns en ovilja hos många lärare, framför allt, tror jag, i de tidigare skolåren, att peta för mycket i språket. Man är rädd att störa producerandet, att slå ner den lille skribentens glädje över att producera. Jag är rätt övertygad om att man hugger i sten när man gör så. Hos Mats liknade jag skrivprocessen vid bildskaparprocessen, och jag upprepar bilden här:

Det är stor skillnad på ett litet provinsiellt och internationellt sett obetydligt språk som svenskan och ett globalt, världsomfattande världsspråk som engelskan, men den tendens som talas om i citatet, den förskrämt politiskt korrekta rädslan att rätta elevernas språk i någon slags ogrundad tro att man i samma handling ska reducera deras lust att uttrycka sig och deras kreativitet, är densamma.

Man kan jämföra med bildskapande: i skräck för att störa bildskapandeprocessen genom att introducera nya verktyg gömmer man akvarellfärgerna, akrylfärgerna, oljefärgerna, de stora dukarna, stafflierna, paletterna och penslarna högt uppe i skåpen, låser in dem och låter eleverna fortsätta med vaxkritor och kopieringspapper.

Att det är bättre att låta eleverna få måla med hela paletten, prova olika material och metoder och utvecklas tror jag inte någon invänder mot. Att det därtill är bra för både kreativitet, självförtroende, motorik och mycket annat att få måla tror jag inte heller många invänder mot.

Så varför låter man inte elever måla med hela paletten när det gäller att måla i ord? Varför visar man dem inte fler ord, fler språknivåer, låter dem experimentera och lär dem använda de nya verktygen också? Inte för att kasta bort de gamla, vaxkritors värde skall aldrig underskattas, men för att ge dem fler, vidga deras horisonter, ge dem nycklar till fler dörrar att öppna och öka deras möjligheter i framtiden.

Kom ihåg att språk är makt, och ger vi eleverna tillgång till ett rikt och varierat språk ger vi dem ökade möjligher att ta makten över sina egna liv.

Och så skulle jag väldigt gärna, när jag ändå är inne på ämnet, vilja veta varför i hela fridens namn man lär elever att börja ny rad varje gång de börjar ny mening? Det blir väldigt otympligt, liknar snarare listor än sammanhängande texter och gör det oerhört mycket mer komplicerat än det behöver vara att lära sig att dela in en text i stycken. Om någon skulle vilja förklara för mig varför man gör så vore jag tacksam, jag vill verkligen gärna förstå tanken bakom!

ps Rubriken från Karlfeldts dikt om Fridolin – Sång efter Skördeanden

Att smida en tankekedja

För en liten tid sedan skrev jag lite om studieteknik, om hur det för mig är av avgörande betydelse att jag har stora sjok av tid till mitt förfogande när jag ska skriva, bygga eller planera något. Kanske är det ett personlighetsdrag, kanske är det ett ADHD-drag, kanske är det ett typiskt utslag av akademisk fnatt, men faktum kvarstår – jag behöver långa, obrutna tidssjok helt ifred för att kunna smida de långa tankekedjor som krävs för att jag ska kunna producera.

Innan de är färdigsmidda är de oerhört sköra, kedjorna, de faller samman i sina beståndsdelar om alltför stora delar av verkligheten tränger sig in – om någon kräver mitt fokus och pratar med mig om något annat, om någon ringer på dörren eller, ve och fasa, om telefonen ringer faller kedjan till golvet och går i tusen bitar, och jag får börja om från början igen.

För att ge omgivningen utrymme att leva sitt liv som vanligt omkring mig utan att behöva tassa på tå eller ha min musik dundrande mot sina trumhinner använder jag hörlurar, och i hörlurarna drar jag upp volymen tillräckligt mycket för att jag inte ska störas av att folk omkring mig lever sina liv.

Men det är svårt att förklara för människor som lever på annat sätt att fast jag är hemma och fast jag bara sitter vid datorn med musik i hörlurarna så är jag inte tillgänglig en sån här gång, och jag uppskattar inte alls en vänlig inbjudan om att komma ut och sitta i solen och dricka kaffe en stund. En paus innebär inte en vilostund, en paus innebär att kedjan faller, och jag får göra om bitar av det jag gjort. Har jag riktigt otur är alla de timmar jag lagt ner den dagen förgäves, och jag får börja om från början.

Jag tänker mig att jag inte är unik i detta, även om de reaktioner jag möter antyder att jag nog inte är helt som de flesta heller. Och jag tänker vidare att det nog skulle vara bra för de elever som är som jag att det vore lättare att ta till sig det vi i skolan vill förmedla om vi möblerade klassrummen lite annorlunda, skapade utrymme att sitta ifred med eluttag bekvämt till hands till exempel; om vi lade schemat lite mer flexibelt, med utrymme för reflektion över det som varit innan man måste gå vidare till det som kommer; och om vi planerade våra lektioner med utrymme för den som så önskar att dra sig tillbaka med sina tankar samtidigt som den som så önskar samtalar. Utan att en stör eller störs av den andra.

Hörlurar. Jag tror vi behöver mer hörlurar i klassrummen. Stora hörlurar så att man signalerar på långt håll att man är upptagen. Ljus spelar också roll, det är en del av möbleringen. Vad mer?