Vad skriver du i dag?

Skriv

Vad som än händer: Skriv!
Om orden lämnar dig
som flyttfåglar på väg mot ett annat land
Skriv!
Skriv om orden som lämnar dig!

Om orden fattar eld
Skriv med det brinnande språket!
Om mörkret rusar in i din kropp
Skriv om ljuset som väntar därute!

Tiden är sekundsnabb
i gräset som växer om natten
Också detta ögonblick
bär på sina fjärilsvingar
historiens oändliga tyngd
och din egen

Skriv!

Peter Curmans dikt sätter ord på det jag vill säga i kväll. Skriv – skriv ner dagens tankar. I morgon är de glömda, men papperet minns. Tankar på pränt ger oss ett annat perspektiv på det tänkta, ger oss möjlighet att upptäcka mönster, tankeloopar, tankehopp som annars går oss förbi, i våra egna huvuden.

Skriv.

#skolchatt idag om att skriva sig till läsning

I skolchatt i dag pratar vi om att skriva sig till läsning. Inte bara men bland annat utifrån de DN-artiklar som väckt visst uppståndelse de senaste veckorna. Ni vet den med den provocerande rubriken där utbildningsministern kommenterar på en artikel där en Sollentunapolitiker entusiastiskt berättar om sin vision:

Skolan ska ta klivet in i nutiden i stället för att hålla till i forntiden. Datorn är ju lika självklar som papper och penna, ändå har bara varannan lärare i Sverige i dag en dator, det är fullständigt vansinnigt, säger Maria Stockhaus.

Medan somliga glatt rullade sig i tolkningen att utbildningsministern uttryckt sig teknikfientligt när han uttryckte oro över att ”man tror att man kan sopa ut allt som inte är det nyaste” funderade andra över det här med finmotoriken. Finmotorisk färdighet är ju inte något som bara dyker upp en dag, utan som det mesta annat något som måste nötas och tränas och vidmakthållas.

Att skriva sig till läsning har dock mindre med finmotorik och mer med själva utvecklandet av ett skriftspråk att göra. Vi tänker oss ofta att skriftspråket är ungefär samma sak som, och kanske rent av en rätt naturlig följd av, talspråket. Att skriftspråket faktiskt är ett helt annat sätt att kommunicera som kräver en helt annan slags språklig förståelse, förståelse för själva krumelurerna och hur de hänger ihop (ibland mer, ibland mindre och ibland knappt något alls) med de ljud vi använder oss av när vi talar är inte lika självklart.

Om bland annat detta kommer vi att prata i aftonens #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter.

Skrivardojo

Jag kan tänka ut ett helt skrivande, från första meningen till den sista. Och då måste jag ostört få göra just det. Tänka. Och tänkandet har ingen penna. Inte ens ett ark papper

Anne-Marie Körling skriver om att skriva och jag känner så väl igen det hon skriver. Man måste få tänka, ostört, tills man tänkt tanken till slut och kan skriva ner den. Fortfarande ostörd, utan att man blir avbruten av att lektionen är över, eller börjar, att det är dags att helt byta spår och tänka på något helt annat ämne, att någon vill prata med en i en aldrig så liten stund om ett eller annat, eller vad det nu kan vara.

Det klagas då och då över elevers MTV-tänk, hur de gör en massa saker samtidigt, smsar, pratar med varandra, reser sig och går omkring i klassrummet och i största allmänhet behandlar läraren som en TV, ett bakgrundsbrus som ger ljus och rörelse till rummet men inte är mycket att fästa sig vid. Metabolism skriver om detta, Mats har också nämnt det.

Och jag anar ett samband – jag tänker mig att det kan finnas fler än jag och Anne-Marie som önskar tänka en tanke till slut utan att bli störd och avbruten, och jag tänker mig att om man inte får detta utrymme i skolan så lägger man tänkandet på hyllan så länge, om det ändå inte finns möjlighet att smida kedjorna i klassrummet verkar det onödigt att plocka fram städet och hetta upp elden. Vi förväntar oss reflektion och analys av elever, men ger vi dem utrymme att reflektera och analysera? Ger vi dem utrymme att formulera sina reflektioner, och reflektera över sina formuleringar i skolan? Finns det utrymme i tid? Finns det utrymme i rum?

Jag är skeptisk.

Men det borde finnas. Det borde finnas en skrivardojo i varje skola med aktning. En plats där man kan gå in, slå sig ner och reflektera i lugn och ro, tänka tanken till slut och formulera den i skrift, om man så önskar. En plats där man sätter telefonen på ljudlöst och inte svarar när det ringer, där man inte pratar med varandra och inte spelar musik utan att använda hörlurar, av hänsyn till andras tankekedjor. En plats där det finns möjlighet att bara sitta, om man så önskar, utan att skriva, och bara tänka, likaväl som det finns utrymme att sitta och skriva ner sina tankar.

En plats där man inte samarbetar (plats för sådant ska givetvis också finnas, men inte på samma fläck), och en plats dit man faktiskt kan få lov att gå på lektionstid när man behöver tänka och skriva utan att bli störd. Det tror jag vore en god investering. Vad tror ni?

Skönlitteratur som kurslitteratur – genomförandeprocessen

När läsåret börjar vet jag inte vilken grupp jag kommer att möta i klassrummet. Även om jag känner varje enskild elev i gruppen sen tidigare, även om jag mött gruppen i sin helhet tidigare händer så mycket under de tio veckor som sommarlovet utgör att jag inte kan ta för givet att gruppen är densamma som den var när vi skildes i juni.

Således: när läsåret börjar vet jag inte vilken grupp jag kommer att möta i klassrummet. Därför ägnar vi de första veckorna åt att lära känna varandra – jag berättar vad jag förväntar mig av dem, vi pratar om vad de förväntar sig av mig, de får möjlighet att visa på vilken nivå de börjar terminen i olika aspekter, vi leker fåniga lekar och jag berättar hur terminen kommer att te sig. Jag talar om att vi kommer att använda skönlitteratur som kurslitteratur. Jag talar om att vi kommer att läsa en roman, att vi kommer att läsa korta historier, att vi kommer att läsa poesi och artiklar.

Men jag talar inte om vilken roman vi ska läsa (eftersom jag fiffigt nog i förväg varit i kontakt med ett par nätbokhandlar för att se till att boken finns i lager kan jag dra ut på det hela) förrän det är dax.

Att introducera romanen tar sin rundliga tid. Jag brukar dela in eleverna i grupper när det är dags, och så får de ledtrådar. Fem till sju ledtrådar brukar vara lagom för att åtminstone någon grupp skall knäcka gåtan. Jag använder musik, bilder, verser, dikter, förord och vad mer jag kan hitta som anknyter antingen till berättelsen eller författaren.

Det finns flera poängen med den här övningen. Genom ledtrådarna och gissningsleken får eleverna en relation till berättelsen redan innan de har boken i sin hand, de har börjat fundera kring författaren och historien och teman. Därtill samarbetar de med varandra, tänker tillsammans och tänker tillsammans kring boken, och därmed har vi öppnat dörren till de veckoligen återkommande diskussionerna kring de kapitel vi läst.

Under läsandet av boken pratar vi om olika aspekter i historien – vi pratar om karaktärerna, vid olika tillfällen för att se hur de utvecklas, om de utvecklas, varför de antingen utvecklas eller möjligen, då och då, inte alls utvecklas; vi pratar om miljön, tiden boken utspelas i och tiden den utgavs i, vi pratar om teman, vi pratar om saker som mer eller mindre har anknytning till boken. Vi pratar också om, och övar lite på, att analysera och skriva om litteratur.

Vi pratar om hur man skriver en uppsats, tittar på skillnaden mellan formellt och informellt språk, vi tittar på hur man gör källhänvisningar och källförteckningar, vi funderar kring källkritik och tittar på vilken funktion de olika delarna i en uppsats fyller, om de fyller någon eller möjligen bara är tradition och dekoration.

Och sen skrivs det uppsatser så det står härliga till. Vilken slags uppsats det skrivs beror på vilken kurs eleverna läser, alla skriver utifrån sin nivå, och i samtliga fall benämner jag det just uppsats och ger dem formella riktlinjer att hålla sig till. Inte för att jag ställer samma krav som man gör på en universitetsuppsats, såklart, vi pratar om gymnasienivå, utan för att eleverna skall lära sig hantera begreppen och förstå hur det skiljer sig från andra sorters skrivande. Detta är något svenska skolelever är väldigt ovana vid, och de är ofta väldigt osäkra. Att skriva en uppsats är för många synonymt med ‘fritt skrivande’ och att det plötsligt finns formella krav i processen kan upplevas som skrämmande till en början, men brukar så småningom, när vi tagit oss igenom ett gäng romaner med tillhörande uppsats, istället upplevas som en lättnad. Man vet vad som förväntas, och har något att hålla sig till.

Så, ungefär, går det till när jag använder mig av skönlitteratur som kurslitteratur.

Det finns ett samband mellan mineralvatten, stavning och grammatik.

I en inspelningsstudio, vare sig det gäller en musikstudio, en radiostudio, en tvstudio, en filmstudio eller något annat, finns en hel del elektronisk utrustning. Det gör att det rätt som det är blir rätt varmt, och att luften blir lite torr. Det kan höras när man talar eller sjunger i en mikrofon.

Och det är lite synd, eftersom det kan leda till att lättdistraherade människor, som jag t ex, rätt som det är sitter och lyssnar på smackande från en torr mun istället för till det intressanta som sannolikt sägs.  Det kan vara en god idé att sippa lite mineralvatten då och då.

På samma sätt förhåller det sig med stavning och grammatik. Då och då möts de flesta lärare av frågan ‘men vad spelar det för roll om jag skriver dem eller dom eller de? Du förstår ju vad jag menar! Vad gör det för skillnad om jag stavar domare med ett m eller två eller rent av tre? Du förstår ju!’ Och visst, jag förstår, och de flesta som läser förstår nog, men det finns en risk att läsaren rätt som det är ser de grammatiska felen eller stavfelen tydligare än budskapet, precis som det finns en risk att lyssnaren rätt som det är hör smackandet tydligare än det som sägs.

Är inte det lite synd?