om Stavrosgate – förtydligande av Morricas ståndpunkt

Jag var lite otydlig i mitt senaste inlägg, så jag gör ett nytt försök. För två år sedan var ungefär samma diskussion på tapeten, och jag sa då bland annat:

Det framhålls att en lärare som är bekännande kristen kan hamna i en konstig situation om h*n tvingas undervisa om evolutionsteorin, även om h*n skulle anse ID lika trovärdig, hur fel det är att kristnas skattepengar skall gå till ‘ateistiska’ skolor och funderas med rynkade pannor över hur lärare skall förhålla sig vid direkta frågor om sin tro.

Jag är också bekymrad, och fundersam. Vart tog lärarprofessionalismen vägen? Insikten om den enorma makt man besitter som lärare, betygsättare, bedömare, måste gå hand i hand med en insikt om att man just därför måste hålla en professionell distans.

Är Louca församlingsäldste inom Jehovas Vittnen? Fullt möjligt. Kanske är det där han finslipat förmågan att fånga en grupp när han talar till dem? Tror han på evolutionsteorin? Jag vet inte, och uppriktigt talat, jag struntar i vilket.

Morrica om Assange

Jag har inte sagt så mycket om saken, och jag tänker inte göra det nu heller. Det är för rörigt, för snaskigt, för kletigt och för känslomässigt.

Jag vill bara peka på likheterna:

.

Kungen och den svenska synden

Ni har hört om den, inte sant? Boken, som sägs antyda att vår monark inte är det dygdemönster vi gärna velat föreställa oss att han är. Hovet tycks önska förneka för brinnande livet, och författarna kan nöjda se hur boken fullkomligt slits från hyllorna.

Och Folket delas, medan somliga absolut inte vill veta av att man pratar om saken skrattar andra högt. Man spekulerar – kommer kungen abdikera? Kommer monarkin att falla? Man förfasas, på ett mycket personligt plan – hur kunde han göra så mot oss, våran kung?

Jag ser med intresse på, och konstaterar att Arkelstens resor och Sahlins tennis och toblerone plötsligt hamnat i skuggan av kungens eventuella bordsdans.