På förekommen anledning

Det förekommer att människor av olika anledningar vill ge mig ett intryck av att de känner mig väldigt väl.

Ibland går det bra. Ibland blir det lite fånigt. Ibland blir det jättefel. Och det kan bli pinsamt och dumt och förstöra stämningen på alla möjliga vis.

Därför har jag satt samman en liten lista över saker som ibland ställer till det. Det är ingen önskelista, ingen kravlista, ingen checklista som någon förväntas hålla reda på, och inget som bör tas sådär väldigt allvarligt, utan bara lite public service, och bara för den som faktiskt faller in under kategorin person som av okänd anledning önskar ge intryck av att känna Morrica väldigt väl. Ni andra kan se den som kuriosa eller strunta i den:

Tips på saker som kan vara bra att känna till för den som av okänd anledning önskar ge intryck av att hen känner Morrica väldigt väl:

Morrica äter inte kött. Alls.

Morrica dricker inte mjölk. Äter däremot ost.

Morrica dricker rätt mycket kaffe, företrädesvis med sojamjölk. Laktosfri mjölk är inte ett fullgott alternativ.

Morrica är glutenallergisk. Det är mer gluten i vegetarisk mat än man tror.

Morrica läser många böcker, i många genrer. Morrica lyssnar på många olika sorters musik, i många genrer. Klädstilen (somliga skulle rynka pannan mot användningen av begreppet stil i sammanhanget) reflekterar inte alla dessa genrer.

Morrica är generös med sin tid. Morrica blir väldigt irriterad när någon tar för sig av hennes tid som vore det hens egen.

Morrica tänker ibland på sig själv i tredje person. Kanske hänger det ihop med att:

Jag tänker många tankar samtidigt. Jag har uselt arbetsminne. Somliga skulle säga att jag inte har något. Jag har uselt lokalsinne. Somliga skulle säga att jag inte har något. Jag trivs med det. Det ger mig möjlighet att tänka i ett rasande tempo ibland. Det gör mig också tankspridd. Den som känner mig tar det inte personligt.

Jag är beroende av min telefon. Det hänger ihop med punkten ovan. Telefonen är mitt arbetsminne, och mitt lokalsinne. Det som inte står i telefonen, och har försetts med ett larm, finns inte.  Den som känner mig tar det inte personligt.

Jag ser argare ut än jag är. Jag är argare än jag ser ut.

Frågor på det?


Annonser

Föräldraskap

Att vara förälder är inget man blir en gång för alla och sen är man det. Det är en process i ständig förändring, barnen växer och utvecklas, och föräldrarollen med dem. De flesta inser rätt snabbt att det vore ju rent absurt att förhålla sig på samma sätt till sin åttaåring som man gjorde när telingen var två, eller till sin sextonåring som man gjorde till sin åttaåring.

Och så en dag är barnet inget barn längre. Man vänder sig om för att säga något till sin tonåring och möter en vuxen man eller kvinna. Och trots att man själv är likadan inombords som man var ögonblicket innan är relationen till personen man har framför sig för alltid förändrad. Inte försämrad, inte förbättrad, inte förminskad eller förlorad eller något sånt. Bara förändrad. En relation mellan två vuxna människor är inte densamma som en relation mellan ett barn och en vuxen.

Det är ett svårt steg att ta. I en blinkning förväntas man förändra sitt sätt att se individen, världen, dennes plats i världen, och dennes plats i världen i förhållande till sig själv.

Men det är ett absolut nödvändigt steg att ta, och jag tror att den relation man har framför sig färgas i hög grad av hur man tar detta steg.

Någon, jag har glömt vem och blir väldigt glad om någon påminner mig, sa en gång att den stora tragedin är att barn växer upp och slutar vara barn, men att föräldrar alltid förblir föräldrar.

(som alla andra regler har den såklart undantag, men generellt så tror jag det stämmer ganska bra)

Relationen finns kvar, och föräldrarna förblir viktiga. Men inte på samma sätt.

Och det kan vara läskigt.

Men så värt det!