Mobiler i klassrum

Uttråkade elever har alltid setts som ett problem, främst för att uttråkade elever sällan är oförargliga, diskreta elever som sitter stilla och är tysta. Tvärtom – uttråkade elever har ofta för vana att sysselsätta sig. De pratar, tittar ut genom fönstret, spelar luffarschack, dagdrömmer, ritar, leker med varandra, stökar och bökar och rätt som det är stör di. I dag tillkommer smartphones, och uttråkade elever har möjlighet att träffas på Facebook, på Instagram, på Snapchat etc utan att behöva lämna lektionssalen.

Och många lärare är besvärade av detta. Många föräldrar är också besvärade av detta, och det förekommer förslag om att samla in mobiler, om mobildagis, om inlåsning i skåp (företrädesvis är det mobilerna som föreslås låsas in, snarare än eleverna), om mobilförbud även på raster eftersom eleverna inte leker på samma sätt i dag som barn leker i Bullerbyfilmerna.

Jag är besvärad av detta.

Främst därför att i år, i nådens år 2014, borde vi ha nått det utvecklingsstadium där vi slutar se mobiler som besjälade förmål med magiska förmågor. Det är inte alls mobilerna som gör så att eleverna är uttråkade på lektionerna. Mobilerna är bara digitala enheter helt utan själ, de bara finns. Det handlar i stället om att eleverna av olika anledningar inte finner lektionen intressant. Det kan bero på bristande förkunskaper, det kan bero på illa planerad undervisning, det kan bero på för låg nivå på undervisningen, det kan bero på att de hör illa, att de inte ser vad som händer.  Det kan bero på saker som ligger utanför det som händer i klassrummet, det kan bero på att de är hungriga, sömniga, att det är för varmt, för kallt eller att läraren helt enkelt är tråkig.

image

Internet i hjärna

Hanna Fahl i DN sätter ord på många av mina känslor inför den alltmer kroppsnära teknikutvecklingen:

oavsett hur just Googleglasögonen kommer att lyckas, så är det uppenbart att vi är på väg mot en mer kroppsnära teknologi. Telefonen används redan nu av många som en extra hjärnlob, den är ständigt närvarande och instinktivt intensivt saknad när den är borta, och nästa naturliga steg är integrerad och ”bärbar” teknik. Och glasögonen har väckt frågor både kring integritet och sociala koder. Ett av försäljningsargumenten för glasögonen är att de innehåller en röststyrd kamera, ständigt redo att mer eller mindre osynligt filma det bäraren ser.

En värld befolkad av miljontals osynliga kameror (kanske dessutom kopplade till programvara ägd av företag som Google vars hela affärsidé är att samla data om oss och använda för riktade annonser) känns för många som en obehaglig utveckling. Det ständiga telefon­pillandet som irriterar många kan också nå en helt ny nivå när man aldrig kan vara säker på att den man pratar med inte parallellt omärkligt twittrar om en eller gör en snabb personuppgiftsökning.

Samtidigt är tanken på fördelarna som ett mer kroppsintegrerat och lättstyrt internetgränssnitt kan innebära rent svindlande. De senaste årens stora buzzword ”augmented reality”, förstärkt verklighet, fungerar egentligen inte fullt ut förrän vi verkligen konstant har en skärm eller projektionsyta framför ögonen – men då kan allt vi ser förses med informationslager. Kartor, fakta, instruktioner. Olika typer av hjälpmedel och stöd för funktionsnedsatta. Vi kan få hjälp att se farliga situationer i trafiken. Spel-, konst- och underhållningskulturen kan få nya dimensioner.

Ni hör mig ofta tala om min Blackberry som min tredje hjärnhalva, som mitt arbetsminne med sina ständiga påminnelser från kalendern, bilder, noteringar, klipp och internet vid mina fingertoppar. För mig har detta tekonolgiska utvecklingssteg inneburit en veritabel revolution – så länge batteriet har kraft är det besvärande handikapp ett ofungerande arbetsminne medför i jämförelse knappt märkbart, och jag känner mig som en varelse i princip likvärdig människorna omkring mig. Efter att ha levt större delen av mitt liv ständigt medveten om att jag glömt många viktiga saker som kommer göra många människor besvikna, ledsna och arga, utan att ha en aning om vad ständigt veta att så är fallet, är det en lättnad jag knappt kan beskriva i ord.

En och annan av er har också hör mig säga att jag utan en sekunds tvekan ställer upp som försöksperson den dagen de faktiskt börjar implantera smartphoneteknologi i huvudet på människor. Somliga har tagit det som ett skämt, andra som ännu ett utslag av det som gör mig till en avvikare (jodå, så otvunget uttrycker sig vuxna människor om varandra ibland när de uppfattar sig i tryggt överläge, utan att för ett ögonblick reflektera över att de små krukorna också har ögon och internetuppkoppling), eller rent av något ännu värre. Somliga småskrattar osäkert, och eftersom jag har väldigt svårt att läsa kroppspråk och mimik är jag osäker på om det är ett uttryck för att de inte kan avgöra om jag skämtar eller menar allvar, eller om det handlar om att jag skrämmer dem. Jag hoppas på det första, medan möjligheten att det är det andra alternativet gör mig lite sorgsen.

Och så finns en aspekt till som gör mig sorgsen i sammanhanget – medan jag och andra ser Google Glass som en primitiv version av det som kommer inom kort hör jag, snart tjugo år efter att Internet blev allmänt tillgängligt, tala om digitala verktyg som ”något nytt”, i kontrast till det ”vanliga”, det ålderdomliga man själv växte upp med som nu börjar bli allt ovanligare. Jag hör människor i pedagogiska befattningar i svenska skolor tala om mellansteget läsplatta, ett smått förtjusande mellansteg, men icke desto mindre ett mellansteg som redan börjar vara passerat, som ”framtidens teknologi” medan de framsteg som görs nu avfärdas som ”leksaker”. Det är lite olyckligt, är det inte?

”jag förstår precis hur du menar!”

Ni vet hur det kan vara – ibland upplever man att man förstår precis, exakt, hur människan man pratar med menar. Man känner igen det, det resonerar inom en, man kan relatera, referera till egna erfarenheter och man kan höra ett distinkt klick när ens egen förståelse kopplas ihop med det den andra personen säger.

Det är ett riskabelt läge. Ty vi människor är komplicerade varelser, med enorma erfarenhetsbaser vi refererar till, där halvt glömda erfarenheter färgar det vi upplever i minst lika hög grad som de vi minns, och vår föreställning om personen vi pratar med färgar vår föreställning om hur denne upplever saker och ting.

Ibland stämmer det. Ibland blir det bara så totalt jättefel, och allt kan bli väldigt jobbigt och konstigt.