Elektroniskt #skolchatt

Jag är gammal. Jag var barn och gick i skolan under ett helt annat paradigm – pappersparadigmet. På den tiden gav man föräldrarna information om saker och ting genom att ge barnen lappar att bära hem. Kalendrar var i papper och man skrev, för hand, in saker och ting och inga påminnelser lämnades om att man om tre timmar förväntades bryta ordinarie rutin för studiebesök eller vad det nu kunde vara.

För mig, som inte heller på den tiden hade något fungerande arbetsminne, innebar detta i praktiken att jag fick en lapp av fröken, stoppade den i väskan, sa hej då och allt minne av att lappen överhuvudtaget existerat var försvunnet. Det innebar att jag då och då stod ensam utanför ett tomt klassrum medan övriga klassen befann sig någon helt annanstans för det aktuella studiebesöket, filmen eller vad det nu kunde vara vi fått information om på senaste lektionen, utan minsta aning om vad eller varför eller hur.

I dag lever vi under ett annat paradigm – veckobrev och information till föräldrar går ut via e-mail, bloggar och hemsidor, kopior av stenciler finns att hämta på nätet, elektroniska kalendrar gör det lätt att ta del av terminsplaneringar med både prov, studiebesök och andra avbrott i rutinen tydligt och klart presenterade i god tid.

Och många elever, antagligen de flesta, har sina mobiler med sig i skolan, plockar fram information de behöver, besöker referensbiblioteket wikipedia under lektionstid, kommunicerar med varandra och med människor utanför klassrummet, påminner varandra om studiebesök och schemaändringar, prov och utvecklingssamtal och allt vad det är.

Det är inte länge sedan man på fullt allvar diskuterade mobilförbud i klassrummen, hyllor där eleverna skulle lägga sina telefoner när de kom in i klassrummet nämndes, lådor i katedern, trevliga korgar etc. Pappersparadgimets tänkande kolliderade brutalt med den nya verkligheten. I andra änden har vi den lätt hysteriska entusiasmen över utvalda elektroniska verktyg som tar sig uttryck som ”paddagogik” (ett uttryck som ger mig nässelutslag) och fokus hamnar på just verktyget. Jag tror det är övergående, förmodligen mötte den frihet kulspetspennan medförde samma entusiasm när den ersatte de mer stationära bläckhornen en gång i tiden.

Men jag kommer av spåret här.

I #skolchatt i kväll pratar vi kring hur vi ser på elevers synbarliga beroende av elektronik, och huruvida detta kanske rent av är av godo för såväl lärande som för skolan som sådan.