Om det här med glädjebetyg

Den främsta källan till information om elevernas förkunskaper, behov och ambitioner som skolan får är betygen. När vi planerar vår verksamhet, sätter ihop klasser, förbereder kurser och dimensionerar extraresurser utgår vi alltså ifrån att vi kan lita på våra kollegors omdömen och att eleverna är någorlunda rustade för de program som de har valt. Man behöver dock inte arbeta särskilt länge som gymnasielärare för att inse att kraven för olika betygsnivåer varierar kraftigt mellan olika skolor och lärare, liksom de insatser och metoder som används för att hjälpa elever med behov av extra stöd.

Magistern skriver om det här med betyg, och glädjebetyg. Han förklarar hur det som ibland kallats ”snälle-G”, ett Godkänt till en elev som kanske inte riktigt uppnått alla målen av en eller annan orsak, men som läraren ändå vill uppmuntra, kan ge allt annat än snälla konsekvenser:

Jag betvivlar alls inte att grundskolan är full av eldsjälar som verkligen kämpar med elevernas och som anstränger sig för att sätta rättvisa betyg. Men om man är mer mån om att vara snäll och undvika konflikter och extra arbete så är det lätt att skicka problemen vidare till nästa nivå istället för att lösa dem – trots att detta urholkar betygens värde.

De fyra punkter Magistern tar upp i sitt inlägg visar hur det välmenande ”snälle-betyget” på nästa nivå både ställer till det för mottagande skola och rent av kan komma att bli ett slag i ansiktet på eleven. Kanske är det något vi alla behöver tänka över?