On the road again

Eller snarare still on the road. Mjölktåget tuffar genom snötäckt landskap och jag noterar att jag inte är den ende på väg mot konferensen. På andra sidan gången sitter en kvinna med programmet utskrivet och highlighterpenna. Jag gissar att hon, som jag, skummar igenom de abstract vi fick oss tillmailade i fredags afton i akt och mening att ge oss en chans att förbereda oss och välja rätt när vi väljer föredrag och workshops.

image

Annonser

Skolavslutning

och vet ni vad? Det snöade! Stora, vita flingor singlade stillsamt ner, om ni tittar noga kan ni se dem på bilden:

Och som om inte det vore fantastiskt nog, om ni klickar på bilden kommer ni till Re:flexbloggen, där jag gästbloggat om Hvilans mysiga höstterminsavslutningstraditioner (och det ordet torde ge många poäng både i Alfapet och Wordfeud)

Sj Sj gamle vän

I Kanada kan man, SJ:

.

Mellan hopp och förtvivlan

Strax efter klockan tre i natt kom jag hem. En stor del av dagen igår ägnades åt att sitta fast vid ett fält i Östergötland, betrakta en grupp kossor som eftertänksamt betraktade tillbaka, och vänta på att SJ-ledningen skulle besluta sig för hur problemen som orsakats av den fallna SJ-ledningen skulle attackeras.

De hade många idéer och förslag, och samtliga reläades vidare till oss av personalen på tåget. Vi fick hela tiden information om vad som hände, vilka direktiv tågvärdarna och lokföraren fick. De gick omkring i tåget, svarade på frågor, delade ut godis, mat, kaffe etc, hela tiden vänligt tålmodiga, trots att jag kan föreställa mig att de femtioelva olika beskeden de hela tiden fick var frustrerande att hantera. Det var ett ungt gäng som råkade jobba på just det tåget jag satt fast på, och vi hade ström större delen av tiden. Det gjorde stor skillnad, men störst skillnad gjorde deras genomproffsiga inställning. Vi blev ompysslade som vore vi deras favoritarvtanter hela bunten, och jag är inte säker på att de själva hann varken äta eller hämta andan.

Trots detta klagades det en hel del. Det ÄR frustrerande att inte komma fram, och man blir stressad när hela dagen går åt. Men varken tågvärdar eller stationsvärdar kan styra över dagistider, flygbolags regelverk eller vädret. De kan inte påverka underhållet av varken järnvägarna eller vagnarna, och de kan inte påverka vädret. Deras jobb, när systemet kraschar, är helt enkelt att göra det bästa av en besvärlig situation, och det gjorde de. Med råge.

När vi kom fram till Norrköping (för det gjorde vi ju tillslut) fick vi mer mat, bussar skrämdes upp från när och fjärran och vi föstes med vänlig, oerhört vänlig, men bestämd hand ombord och kom tryggt och ruskigt mätta hem.  Jag tror aldrig jag under en resa blivit erbjuden så mycket mat överallt hela tiden!

Min förtvivlan rör sig dels om de rykten som når mig om att det av någon anledning planeras NEDSKÄRNINGAR i underhållet av svenska järnvägar. Det måste vara ett missförstånd, det måste vara så att man ska satsa dessa enorma summor på ÖKAT underhåll. Allt annat är ju löjligt att ens tänka sig.

Jag blir också förtvivlad när jag ser hur illa människor uppför sig även i så ytterst milda krissituationer som den som vi på mitt lyxtåg befann oss i. Förtvivlad och orolig. Om vi inte kan klara av att ta emot den information vi får, samarbeta lite och sätta våra kränkta egon åt sidan i ett sånt här litet sammanhang, hur i hela fridens dagar ska vi då klara oss om det blir på riktigt?

Mitt hopp rör sig om att vi ändå kan resa oss, ta saker som de kommer och göra det bästa av situationen. Mitt hopp rör sig också om de unga människor som tog så väl hand om oss. Med såna i världen ordnar det sig nog även om världen råkar gå under lite.

Försvunna ljud

Förr i tiden gnisslade syrsor i sommargräset. Nu hoppar de tysta omkring. Svalorna lät också om sig förr i tiden, såvitt jag kan minnas var det ett slags svirrande pipande som ökade och minskade i volym alltefter hur de svingade sig över himlen. Svingar gör de än, men nu i andäktig tystnad.

Ja, om somrarna då, givetvis. Såhär års är knarrade snön förr i tiden. Nu är den rätt tyst. Jag är glad att isen på vattenpölarna ännu klirrar ystert när man kliver i dem.

Nu verkar det försvunnit ännu ett ljud. Förr i tiden lät det nämligen trevligt frågande när någon knackade på dörren. Idag var det alldeles tyst.

Och knackaren och den tillknackade möttes aldrig, eftersom ljudet försvunnit någonstans.

Det var mycket ledsamt.

barn + snö =

Det har snöat i Skåne. När det gör det händer två saker – bilar körs av vägen i drivor, och barn börjar kvittra.

Detta tänkte jag berätta om, de kvittrande barnen. De dekorerade nämligen större delen av min väg till jobbet idag, från det att jag satt i mitt kök och åt frukost, morgonpromenaden till bussen, på bussen, vid busshållsplatsen där jag byter buss, på nästa buss och på det fält där cirkusen brukar hållas när de besöker stan, och våra elever parkerar sina bilar. Överallt var det barn, kvittrande, omkringhalkande, snökastande, teatraliskt fallande, skrattande, stimmande, tjoande.

Jag förundras inte om jag i morgon får läsa i tidningen om att varenda klassrum upp till omkring åk 6, uppskattar jag det till, var tomt åtminstone fram till tio idag. Barnen hade nämligen vett och förstånd att ta vara på lekaspekterna av snön.

Mer sånt.

Det går som tåget

I Expressen läser jag om den utredning  Per Unckel gjort kring tågkaoset i vintras:

Unckel uteslöt inte att avregleringen av järnvägen bidragit till kaoset och sade att en krisövning ska hållas den elfte november för att samköra järnvägens olika aktörer. Han lovade också fler anläggningar för avisning.

Han understryker att han inte vill peka finger, alla gjorde trots allt lite rätt även om alla också gjorde rätt mycket fel, exempelvis Trafikverket:

Trafikverket förstod inte alltid vilken roll man skulle spela. När det gäller snöröjningen var det Trafikverket som skulle beställa den. Där ser vi vikten av tydliga beställarfunktioner.

Jag vill inte på något vis antyda att krisövningen den elfte november skulle vara otillräcklig, men bara för säkerhets skull väljer jag att upprepa det jag sa för ett par veckor sedan:

en stabil matsäck, dubbelt så mycket vätska som ni tror kommer att gå åt, ett par trevliga böcker, en kudde, en filt samt ett eller ett par sällskapsspel att roar er med medan ni väntar.