Året var 2015

Internet var vid det laget ett sedan årtionden tillbaka väletablerat fenomen på de allra flesta håll i världen. För många människor vardag, för än fler människor en fullständigt naturlig del av arbete och studier. Kommunikation, blanketter, myndighetskontakter, information, nyheter, litteratur, musik, filmer, sociala media, kultur… så många digitala aspekter i det dagliga livet, tillgängliga från i det närmaste alla hörn av samhället, tillgängliga i de relativt små personliga enheter de flesta människor bar med sig i sin ficka, enheter som ännu bar det nostalgiska namnet telefon.

Universitet och forskare, studenter och vetgiriga möttes och delade med sig av sina rön online, stötte och blötte, ifrågasatte och omprövade, delade med sig och fick reakationer, och vi kunde alla ta del både av processen och resultatet. Sidor som TED, Twitter, Youtube, Pinterest och många fler gav oss möjlighet att ta del av föreläsningar och intervjuer, av kultur och kunskaper som bara en generation tidigare hade krävt långa, kostbara resor, mycken möda och långa väntetider på fjärrlån och dyra böcker.

Det var en fantastisk tid, som en ny Upplysning då kunskapen spreds över världen och gjordes tillgänglig för allt fler för varje dag, referensramar vidgades, Googles sökalgoritmer gjorde det möjligt att på ett par ögonblick komplettera sin allmänbildning för den som visste vad hen sökte. Ett år då varje bibliotekarie i varje bibliotek, då varje lärare i varje klassrum i hela Sverige hade möjligheten och därmed skyldigheten att lära sina adepter använda denna till synes i det närmaste oändliga fakta och informationsresurs, och att genom exempel visa, söka, granska, kontakta, dela, samarbeta, nätverka, lokalt och globalt på samma gång.

Samtidigt var detta ett år när det i Sverige, på fullt allvar, efterfrågades och erbjöds fortbildningar för lärare i konsten att skicka e-mail, året när lärare i svenska skolor erbjöds fortbildningar i konsten att chatta, i konsten att använda sociala media, och det var ju lite pinsamt förstås men bättre sent än aldrig. Det var ett år när konspirationsteorier kring de algoritmer Google och den stora mötesplatsen Facebook använde spreds i rasande fart via sociala media, året när vaccinationsmotståndare använde nätkunskap och människors källokritiska okunskap till att sprida sina irrläror och därigenom skapade nya farsotsvågor. Det var ett år när de som kallades nättroll fortfarande levde i föreställningen att de var anonyma, att framtida potentiella uppdragsgivare, arbetsgivare, partners etc aldrig skulle råka stöta på det fula, det obehagliga, det äckliga de spred över nätet. Det var också året när rädslan för denna öppna kultur grep omkring sig med iskalla, klibbiga fingrar.

Men det var samtidigt året av #nätkärlek, året då vi började lära oss att det inte räcker med kramar och fina bilder, utan vi behöver stå tillsammans och med gemensamma röster säga ifrån, på nätet och på bussen, i krogkön och i skolors korridorer, när någon uppför sig respektlöst, ty nu förstod vi att det är samma värld. Det kostade på, ibland gjorde det ont, ibland var det skrämmande och farligt och vi var rädda och kändes oss små och otillräckliga. Men eftersom vi även då mindes Astrid Lindgrens ord, de där som Skorpan viskade för sig själv för att hålla modet uppe och våga krypa vidare genom den mörka, smala, skrämmande gången under muren, så vågade vi ändå:

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

– Karin Boye

Ännu ett år är till ända. Ännu en gång ligger skolan sådär öde och tom som bara en skola kan när inga elever och inga kursdeltagare finns kvar. Alla lektioner är slut, alla prov rättade, alla betyg satta. Året är till ända.

Eleverna går vidare. Skolan ligger ensam kvar.

Dessa klasser kommer aldrig mer att komma in i klassrummen, skratta, läsa, ifrågasätta, utvecklas, stötta, samarbeta, nötas, slipas, kritiskt granska källor, tänka, tramsa tillsammans som en klass. Många av kursdeltagarna kommer tillbaka i höst. Det är en glädje att veta, och jag ser fram mot att träffas igen i Augusti.

Andra går vidare nu. Jag hoppas att de som igår var våra elever och kursdeltagare men nu lagt tiden på Hvilan till minnena kommer tillbaka och hälsar på oss. Jag hoppas de väljer att ta kontakt med oss på sociala media, och låter oss följa dem med blicken och stolt viska

oh look at them go!

Vi kommer att sakna er. Lycka till vart än ni tar vägen!

Säkerhetsventil

Gnäll är en säkerhetsventil. Ett sätt att släppa ut och göra sig av med stress och frustration.  Säkerhetsventiler används för att maskiner, ledningar, system, både mekaniska system och samhällssystem, etc skall fortsätta fungera som de är konstruerade och inte skall explodera när så mycket effekt som möjligt utnyttjas.

Vi behöver alla få gnälla av oss ibland, få gosa in oss i den varma, mjuka, kravlösa offerkoftan och släppa ut en del av den frustration vardagen utsätter oss för. Det är skönt att få göra det tillsammans med andra, att få bekräftelse i sin frustration, få grotta ner sig i hur jobbigt saker och ting är. Det kan vara en enorm lättnad, i stunden.

En stund. Ett litet tag.

Men gnäll förändrar inget. Det löser inget. Det lägger ansvaret på någon annan. Gnäll är aldrig konstruktivt, gnäll är konserverande till sin natur. Fastnar man i gnället upptäcker man snart att den gosiga koftan i själva verket är en tvångströja, och gnället övergår från att vara konservativt till att rent av bli destruktivt.

Låter man säkerhetsventilen slentrianmässigt stå öppen sjunker nivån på den effekt man får ut, och det börjar kosta allt mer att utvinna den. Att åtgärda problemet, byta ut delar som inte fungerar som de ska, dimensionera om systemet så att det passar behovet eller vad som nu tarvas kan vara både tungt, bökigt, jobbig, besvärligt och kostsamt men i längden betalar det sig.

Det var bara det jag ville säga om saken.

Folkbildning ninjastyle

Överallt omkring oss på nätet rör de sig – de folkbildande ninjorna. De rör sig på sociala media, på Facebook, på Twitter, på bilchattar, på kattchattar, på receptforum, till och med på föräldrasiter och Flashback finns de. Det är svårt att upptäcka dem, de är väl kamouflerade och ser ut som vem som helst av oss.

Och när vi minst anar det slår de till med sina små, verkningsfulla folkbildande bomber. Vi märker det först långt efter att bomben exploderat – plötsligt sitter vi och diskuterar politik mitt bland recepten, vi googlar fakta och ifrågasätter andras siffror vi tycker verkar orimliga. Vi kommer på oss själva med att diskutera litteratur och knappt titta på de söta kattungarna som hoppar runt på skärmen,  mitt bland förgasarsamtalen sitter vi plötsligt och funderar tillsammans över fakta kring hur polarisarna smälter.

Vår uppfattning om var vi befinner oss i världen, i tid såväl som i rum, har blivit lite tydligare i konturerna, vår kunskap om det som händer såväl globalt som lokalt har omärkligt blivit konkretare och vi börjar kunna förutse konsekvenser både av saker som händer, och att någon slänger ur sig en osanning som omgivningen tror på.

Det som har hänt då är helt enkelt att vi råkat ut för folkbildning ninjastyle.

En av de många vackra aspekterna med sociala media.

Är du sökbar lilla vän?

Vi har pratat en del om det faktum att Facebook är en offentlig plats, i lika hög grad som en marknadsplats, uteserveringen på torget eller parkeringshuset vid köpcentrat är det. Hur alla de bilder som dagligen publiceras, alla statusuppdateringar som görs, alla likes, alla kommentarer kan spridas med vinden utan att varken avsändaren eller någon annan har någon som helst möjlighet att stoppa det.

Det är inget att vara rädd för, inget att gömma sig för, men det är något att förhålla sig till, att vara medveten om när vi rör oss i denna digitala offentlighet.

För precis som med marknadsplatsen, uteserveringen, parkeringshuset, köpcentrat, busshållsplatsen etc så är Facebook, Twitter, G+, ja hela nätet platser där vi behöver röra oss, där vi vill befinna oss. Vi möter kollegor, vänner och bekanta, håller kontakten med familjen, nätverkar, vi roar oss, arbetar, handlar och fortbildar oss, vi reflekterar, kommunicera, uttrycker oss, tar del av andras reflektioner och tankar, på sociala media, på bloggar, ja, överallt på alla möjliga ställen.

Men lika viktigt som det är att vi inte är förskrämda när vi rör oss i den digitala offentligheten, lika viktigt är det att vi inte är alltför naivt ogenomtänkta. Det är så lätt att få känslan av att Facebook t ex är lika privat som det vardagsrum där vi sitter och surfar, att de bilder vi lägger upp och de statusuppdateringar vi gör bara når ett fåtal, och kommer stanna där.

Men så är det inte. Alla är sökbara på Facebook numera. Alla, utan undantag. De enda som inte kan hitta dig är de du själv blockat. Oavsett vilka inställningar du gjort.

Nej, panik är inte påkallat. Det räcker gott att veta om att liksom vi inte kan röra oss osynliga i den konkreta, tredimensionella världen så är vi synliga på nätet.

Den femte dimensionen

Jag vet inte hur gammal Anders Westgårdh som skriver små trevliga krönikor i Aftonbladet då och då faktiskt är, men av bilden att döma ungefär i min ålder. Det vill säga uppväxt i den gamla världen, i den värld då fotoalbum var något som förvarades i bokhyllor och ivrigt togs fram för att visas för bekanta på besök, vare sig dessa egentligen var intresserade av bilderna av de jättestora, färglada drinkarna, de grillade biffarna och hotellrummet eller bara artiga, i den värld där skämtet ‘kom med nu, du har telefon och sladden räcker inte ända hit’ var smålustigt eftersom alla var införstådda med att telefonens räckvidd avgjordes av den krulliga sladden, den värld där dagstidningar endast fanns att tillgå i pappersformat, kostade pengar och gav läsaren information om vad som skedde i lokalsamhället i första hand. Den värld där telefoner var ett verktyg för ljudöverföring på distans, och datorer för gemene man var skrivmaskiner och arkiv, och den som använde dem till något mer än så var en tekniktönt med begränsad social kompetens.

Och som många av oss inte bara använder han de nya tekniska landvinningarna, han omfamnar dem med entusiasm, nyttjar dem dagligen och gläds, tycks det, åt de möjligheter de ger.

Det är inget fel på de smarta telefonerna. Tvärtom. Dom kan ju allt, dom är bottenlösa av kunskap och underhållning och allt man någonsin kan behöva. Från kompass och ficklampa, till all världens musik och decibelmätare och gitarrstämmare.

Men sen blir det svårare, och Westgårdh som fastnar på ytan missar poängen med spaltmeter:

Med en smartphone till hands behöver man aldrig ha tråkigt. Telefonen kämpar för att vi inte ska ens komma i närheten av intighet, ledsenhet, tomhet. Vi ska hela tiden känna att det händer något.

Att bara sitta utan att göra något är uteslutet.

Därför är varje buss, tunnelbana, spårvagn, hållplats, väntrum, kassa-kö och bilkö full av människor med böjd nacke och blicken fästad mot den lilla skärm där det verkliga livet utspelar sig.

Varje vaket ögonblick måste kopplas till smartphonen. Varje ögonblick av stiltje, varje stund av inget särskilt måste bekämpas. Om vi inte har regelbunden ögonkontakt med skärmen kommer vi att dö.

Datorer, telefoner etc är ju så mycket mer än tekniken som fyller dem, och Internet är så mycket mer än en bokhylla att förvara fotoalbum och pärmar i. Mer än något annat är Internet en mötesplats, med riktiga, verkliga möten mellan riktiga, verkliga människor. Visst finns där en och annan bot som rör sig bland människorna, ibland helt öppet och ibland lätt kamouflerad, men de är få i jämförelse.

De där människorna han ser omkring sig, de som inte stirrar tomt framför sig under vardagens transportsträckor, de han föreställer sig passivt tittar på skärmar, de nyttjar i de flesta fall tiden väl.

Vi läser böcker. Vi läser dagstidningar. Vi arbetar, vi studerar och gör läxan. Vi fortbildar oss. Och i många av fallen – håller kontakten med människor som betyder något för oss, får en glimt av deras vardagsliv, av vad de läser, lyssnar på, ser, äter, tänker på. Vi möts i en femte dimension, även om vi befinner oss på helt olika platser i de övriga fyra, och det mötet är inte mindre värt än de som sker på andra håll.

På Facebook ser jag hur en helt fantastisk man vars enträgna arbete för att göra världen lite bättre för alla oss som lever i den just nu gör att han och hans make befinner sig på skilda håll sätter ord på betydelsen av dessa möten när han tackar maken för de bilder maken publicerar, bilder som gör det möjligt för honom att ta del av makens vardagsliv, och för en stund känna närheten trots att såväl tid som rum ligger emellan just för ögonblicket. Just den närheten som finns där i den femte dimensionen, den som varken är beroende av höjd, längd, djup eller tid. Den som Westgårdh inte alls tycks förstå, och avfärdar så överlägset.

Det är lite synd, är det inte?

12

I flera kolumner av fullständigt kokande tags #DoctorWho #DrWho #twelfthdoctor på min TweetDeck väntade vi tillsammans, Whovians över hela världen, på tillkännagivandet. Vem vem vem vem? Man eller kvinna? Klockan slog tolv, programmet började, intervjuer, små reportage och hashtaggarna fullständigt exploderade! 

Här är han: 

Doctor Who

Vi lever i en värld där vi möter och delar upplevelser, i realtid, med människor över hela världen. Ett ögonblick tidigare var vi främlingar, nu finner vi att vi delar något, har något gemensamt. Sociala Media är det vackraste på Internet.  

Dagen efter

Dagen efter vårterminens sista dag är alltid en speciell dag – fylld av vemod, glädje, stolthet och lättnad. Många kommer jag träffa igen i höst, och det ser jag fram mot. Andra har lämnat mitt klassrum för sista gången. Somliga stannar i närheten, både geografiskt och på andra sätt, andra ger sig ut i världen. Vi lever i en tid när sociala media gör det möjligt att stolt skymta hur många av de kursdeltagare och elever som gått ut genom klassrumsdörren för sista gången finner sin plats i världen, erövrar den, gör den till sin och börjar förändra den.

Snart står vi där igen, det är upprop och nästa år tar sin början. Ett helt nytt år, med helt nya chanser och möjligheter.

Snart, men inte riktigt än.

Final i #letsdance på @tv4

Vårens andra stora TV-projekt, Let’s Dance på TV4, avslutas på fredag med en, föreställer jag mig, glittrande final där det inte skulle förvåna mig om de tävlande som åkt ut under seriens gång får dansa ännu en gång framför kamerorna. En av de riktigt stora poängerna med att följa programmet i direktsändning är sociala media i allmänhet, och Twitter i synnerhet. där man inte bara diskuterar det pågående programmet och skvallrar om vad som eventuellt pågår bakom kulisserna, man diskuterar också förändringar man hoppas få se i kommande säsonger.

En av de saker som tagits upp i princip varje vecka, av mig emellanåt men också av andra, är hur fantasilösa TV4 varit när det gäller att sätta ihop de tävlande paren. Man och kvinna; kvinna och man över hela linjen. Inte minsta lilla omväxling.

TV4 har då och då svarat. Ibland har man ställt sig försiktigt positiv till variation i uppställningen, andra gånger har man förhållit sig mer avvaktande. Det första har sällan motiverats, bara kommenterats med glada tillrop och löften om att föra förslaget vidare till programansvariga. Det andra däremot har utvecklats med motiveringar som att man inte tror publiken är redo, att man tror att fokus skulle hamna ‘fel’ och, en rätt udda motivering jag inte förstår riktigt, att det rör sig om ett tävlingsprogram.  Jag föreställer mig att skillnaderna beror på vem som sitter och svarar på Twitterkontot.

Publiken är redo, är TV4 redo? Programmet handlar ju om kärleken till dans, gör det inte?

Today’s talk

I dag är jag på konferens för allmän kurs på folkhögskola. Den allmänna kursen är den kurs på Folkhögskolor som vänder sig till dem som av olika anledningar inte har de behörigheter och kunskaper de behöver för att kunna gå vidare till högskola eller universitet.

Jag kommer prata lite här i dag. Det här är en del av det de som sitter i publiken får höra:

(funkar inbäddningen?)