Dagen efter

Dagen efter vårterminens sista dag är alltid en speciell dag – fylld av vemod, glädje, stolthet och lättnad. Många kommer jag träffa igen i höst, och det ser jag fram mot. Andra har lämnat mitt klassrum för sista gången. Somliga stannar i närheten, både geografiskt och på andra sätt, andra ger sig ut i världen. Vi lever i en tid när sociala media gör det möjligt att stolt skymta hur många av de kursdeltagare och elever som gått ut genom klassrumsdörren för sista gången finner sin plats i världen, erövrar den, gör den till sin och börjar förändra den.

Snart står vi där igen, det är upprop och nästa år tar sin början. Ett helt nytt år, med helt nya chanser och möjligheter.

Snart, men inte riktigt än.

Annonser

Final i #letsdance på @tv4

Vårens andra stora TV-projekt, Let’s Dance på TV4, avslutas på fredag med en, föreställer jag mig, glittrande final där det inte skulle förvåna mig om de tävlande som åkt ut under seriens gång får dansa ännu en gång framför kamerorna. En av de riktigt stora poängerna med att följa programmet i direktsändning är sociala media i allmänhet, och Twitter i synnerhet. där man inte bara diskuterar det pågående programmet och skvallrar om vad som eventuellt pågår bakom kulisserna, man diskuterar också förändringar man hoppas få se i kommande säsonger.

En av de saker som tagits upp i princip varje vecka, av mig emellanåt men också av andra, är hur fantasilösa TV4 varit när det gäller att sätta ihop de tävlande paren. Man och kvinna; kvinna och man över hela linjen. Inte minsta lilla omväxling.

TV4 har då och då svarat. Ibland har man ställt sig försiktigt positiv till variation i uppställningen, andra gånger har man förhållit sig mer avvaktande. Det första har sällan motiverats, bara kommenterats med glada tillrop och löften om att föra förslaget vidare till programansvariga. Det andra däremot har utvecklats med motiveringar som att man inte tror publiken är redo, att man tror att fokus skulle hamna ‘fel’ och, en rätt udda motivering jag inte förstår riktigt, att det rör sig om ett tävlingsprogram.  Jag föreställer mig att skillnaderna beror på vem som sitter och svarar på Twitterkontot.

Publiken är redo, är TV4 redo? Programmet handlar ju om kärleken till dans, gör det inte?


Today’s talk

I dag är jag på konferens för allmän kurs på folkhögskola. Den allmänna kursen är den kurs på Folkhögskolor som vänder sig till dem som av olika anledningar inte har de behörigheter och kunskaper de behöver för att kunna gå vidare till högskola eller universitet.

Jag kommer prata lite här i dag. Det här är en del av det de som sitter i publiken får höra:

(funkar inbäddningen?)

Flexlär2012

Jag är på väg att vimsa mig ut i Stockholm. Jag ska till ABF-huset för att delta i folkbildningskonferensen FlexLär 2012. Jag har ingen aning om var ABF-huset ligger, det ska vara omkring en kvarts promenad härifrån, men jag ämnar förlita mig på främlingars vänlighet och fråga mig fram.

Det kommer pratas mycket sociala media både idag och i morgon. Det viktigaste i sociala media, kommer jag säga även om jag formulerar det lite annorlunda, är detsamma som är nyckelkomponenten i mitt orienteringssystem – människorna. Plattformar kommer och går, det är människorna som gör dem sociala.

Nu – främlingar, jag litar på att ni tar hand om mig!

En sak om sociala media

Om bara en enda sak jag säger om sociala media någonsin når fram så hoppas jag det blir denna:

Varken plattform, design, hierarki, teknik, trender är avgörande. Allt handlar om människorna. Trevliga människor gör att människor återvänder, pratar, delar, interagerar och stället kommer till liv.

Vi vill veta att det finns någon där ute.

De där frukostuppdateringarna, ni vet, som många pratar så föraktfullt om. De där smålarvigt pekorala uppdateringarna om miljön kring sommarstället eller de där irriterande humblebraggiga bilderna av svindyra handväskor eller skor som fyller upp timelines över hela nätet. Just de där sakerna som får många att fnysa överlägset att de minsann inte fläker ut sina liv som andra gör, ni vet?

De är inte allt sociala media är, dessa lättviktiga uppdateringar, men de är en viktig ingrediens. Ty de bekräftar för oss att det faktiskt är människors röster vi ser. Riktiga, levande människor, med riktiga liv och riktiga behov av frukost, av att få bekräftelse på att just deras sommarstuga är fin, av att få dela glädjen över sina nya fina skor.

.

Nu – med ljud

Jag har pratat med Mathias Anbäckenfolkbildningsnätet om det här med nätet, med sociala media, nätverktyg, nya och gamla och är det möjligen så att det är stressande att hålla sig uppdaterad med det nya som kommer, och var går gränsen mellan privat och personligt? Vi satt på ett kafé, det hörs i bakgrunden. Och jag försökte prata långsamt och tydligt – det gick sådär, kan man väl säga. Ibland gick det riktigt bra, andra gånger… Nåväl. Men Mathias är en klok och strukturerad man så det går att hänga med i resonemangen ändå.

Moderna tider

Sociala medier, skriver Deepedition, är inte längre ”det där nya” utan en del av en medieväv som alla behöver hantera. Behovet av att förklara ”vad det är” har minskat även om det fortfarande finns […] Det har varit ett stort steg; ett paradigmskifte som förändrat grunden för hur samhället kommunicerar. Sociala medier handlar egentligen ganska lite om teknik utan mycket mer om en ny logik, ett nytt sätt att tänka runt hur vi marknadsför saker, hur vi kan vara sociala och hur vi relaterar till saker i vardagen oavsett om det handlar om företag, organisationer eller våra vänner och bekanta.

Det är svårt att skatta den långsiktiga betydelsen av ett paradigmskifte man är med i. Man står för nära, man får ingen riktigt översiktlig bild och tenderar att överskatta betydelsen av somliga aspekter och underskatta betydelsen av andra. Vi ser det t ex i de delar av skoldebatten där det fokus ligger på specifik utrustning eller enskilda verktyg – man fastnar fortfarande lite där och är inte riktigt redo att se världen på det sätt Deepedition beskriver:

Från att skapa information som är envägsinställd till att börja arbeta med ett kommunikativt tänkande där målet är att låta användarna interagera och vara en del av [kunskapsutvecklingen] genom att sända vidare

Men jag tror det är en övergångsfas.

Det nyförälskade stadiet som tydligt syns i delar av debatten, där en enskild plattforms, ett enskilt verktygs eller en enskild enhets förträfflighet lyfts och framhållet som Framtiden är naturligt. Vi känner igen det från tiden strax innan millenieskiftet när Internet började bli stort även bland icke-nördar, när grafiken och användarvänligheten exploderade och datorer gick från att vara ett specialintresse till att bli vardag – då när hemsideskapare tjänade pengar på att med enkel kod skapa putslustiga hemsidor till individer och företag, när små och slutna communities flammade upp, hypades och sedan slocknade allt eftersom utvecklingen och användarna gick vidare och fler, öppnare och tillgängligare alternativ dök upp.

Skolvärldens smekmånadsfas kommer, tror jag, att kondenseras av det faktum att mycket av det som presenteras med fascinerade utrop är vardagligheter, ibland rent utav ses som aningen gammaldags, i världen omkring. Det finns helt enkelt ett momentum i utvecklingen som inte ens de mest prestigefyllda och traditionstyngda institutioner kan stå emot. Deepedition igen:

Idag börjar vi se hur sociala medier helt enkelt blir en del av det sätt som vi arbetar, det sätt som vi kommunicerar i vardagen. Stålbadet, nyheten och fr a arbetet med att evangelisera är över (bland annat det jag pratade om på min SSMX-session ”Fem år som sociala medieguru”). Det är nu saker kommer att hända, och det är nu arbetet börjar på riktigt.