Hållbar utveckling och sociala medier

Svenskar är duktiga på att använda sina smartphones, berättar SvD, och på att utnyttja de uppkopplingsmöjligheter som kollektivtrafiken erbjuder åtminstone i storstadsregionerna:

Ericsson undersöker kontinuerligt hur människor över hela världen använder smarta telefoner och surfplattor. När det gäller smartphones finns det många likheter mellan länderna, men också en del som skiljer. Amerikanerna har till exempel sina toppar tidig och sen kväll medan flest svenska smartphone-ägare (71 procent) är uppkopplade under lunchen.

Det som gör svenskarna unika är dock att 70 procent tar itu med mejl och sociala nätverk när vi reser till jobbet. Vi pendlar mindre än i många andra länder, men tack vare att de trådlösa näten fungerar pendlingssurfar vi mer än andra.

Trafik och samhällsplanerare Christer Ljungberg funderar kring detta vilka konsekvenser detta pendlingssurfande kan få för våra resvanor:

Idag är alla ungdomar (och en del av oss äldre..) vana vid att kunna kommunicera via sina smarta telefoner, surfplattor, datorer osv hela tiden och överallt. Och så länge man inte har körkort, dvs använder bussar och tåg, så går detta alldeles utmärkt. Men vad händer den dag när man börjar fundera på att ta körkort och köra bil istället? Jo möjligheten att kommunicera som man är van vid försvinner då.

Det är svårt att vara uppkopplad och uppdaterad på senaste nyheterna, kompisarnas Facebookuppdateringar osv medan man kör bil. Och kanske blir det då fler som väljer att fortsätta åka tåg och buss eftersom man då kan ha kvar dessa möjligheter. Kanske kan du arbeta och få en del gjort medan du åker till och från jobbet?

Jag klagar ofta över Skånetrafiken, det är förseningar, överfulla bussar, dåliga bussar, stressade chaufförer, tidtabeller planerade utifrån hur lång tid varje sträcka tar att köra en sommarnatt med torra vägar och ingen trafik. I en röd Ferrari. Det finns gott om utrymme för förbättringar. Trots detta pendlar jag vidare.

Ty Ljungberg har helt rätt – man blir snabbt bortskämd med de möjligheter man har som kollektivtrafikresenär. I genomsnitt tar det mig ungefär fyrtiofem minuter att åka till eller från jobbet. En bra dag, en sån där jag lyckas komma över en sittplats på varje delresa, ger det mig om jag så önskar ungefär en och en halv timmes arbetstid.

Jag borde kanske inte skriva om detta, risken finns att jag lockar fler att börja åka kollektivt och därmed ökar konkurrensen om sittplatserna ytterligare, men jag tar chansen. Visst tar det tid att resa med kollektivtrafiken, och visst kan det vara ruskigt obekvämt, men tiden är inte bortkastad för den som har möjlighet att arbeta under resan, och fördelarna överväger, i synnerhet i tätbebyggda regioner som Skåne. Det kostar mindre, både för miljön och för den egna kassan, och man vänjer sig snabbt vid att inte behöva leta parkeringsplats t ex.

Och vem vet, om fler börjar resa kollektivt kanske de rent av börjar hålla tider, uppgraderar bussflottan och linjesträckningarna, bygger ut järnvägsnätet och rätt som det är erbjuder så frekventa resor att det till och med blir rimligt att åka kollektivt på helgdagar.

Det vore väl en utveckling att glädjas åt?

#Almedalen och den digitala arenan

Catia Hultqvist beskriver i DN hur Twitter och andra sociala media påverkat Almedalen. Ja, inte platsen som sådan utan den politikervecka som pågår där just nu:

 Samtidigt som själva rapporteringen från Almedalen har blivit mer familjär i tonen (tydligt inspirerad av attityden i de sociala medierna), har den reella distansen till själva intervjuobjekten ökat.

Allt fler journalister passar sig för att sitta och dricka öl med dem de är satta att bevaka. Samma sak gäller för politikerna, de sitter inte längre på Visbys uteserveringar i fritidskjortor och festdricker och tjuvröker och kuckilurar med vem som helst. Twitterögon finns i en stol nära dig, Iphones i var och varannan hand, uppkomlingsbloggare utan gamla lojaliteter finns överallt. What happens in Almedalen stannar inte i Almedalen.

Och visst är det en del skvaller som rullar förbi i feeden för #almedalen, men till största delen berättar människor om seminarier de besöker eller har besökt, om stämningen, om vädret och rosévinet och om samtal de deltagit i.

Det görs en del reklam för streamade och filmade seminarier också, och jag konstaterar att kvalitén på filmandet spelar en väldigt stor roll. Många sändningar är förvånande amatörmässigt utförda, med dåligt ljud, dåligt ljus, en enda stillastående kamera i en udda vinkel och scen möblerad till synes helt utan någon tanke på kameran. De som talar hamnar rätt som det är utanför bild, människor går förbi kameran och saker som visas upp, vare sig det är ett bildspel eller något annat, skymtar förbi i bakgrunden. Och rätt som det är klipps sändningen, mitt i. Visst kan detta bero på den uppkoppling som många beklagar sig över, men man blir lite paff.

Än mer förvånad är att de som utfört dessa amatörfilmer ofta har antingen förkortningen IT eller webb i sitt företagsnamn.

Jag vill understryka att detta inte gäller alla sändningar, somliga är av ypperlig kvalitet, helt tydligt med en människa bakom kameran som inte bara fokuserar på den som talar utan har valt en placering av kameran så att hela scenen kommer med, lampor belyser scenen istället för att blända kameran, bildspel och liknande syns tydligt och mikrofonerna är placerade så att man hör vad samtliga föreläsare säger.

Den digitala arenan i Almedalen har utrymme för förbättringar, men man är definitivt på banan. Det är glädjande.

Google+

En snabb skiss av mina första intryck:

Lite ödsligt ännu, men det ser lovande ut. Det är enkelt, tydligt och verkar lätt att använda även för den som inte är jättevan datoranvändare. Google har dragit lärdom av de tidigare, inte helt lyckade experimenten.

Att det, via en omväg visserligen men inte någon som kräver stort tekniskt kunnande, är möjligt att importera sina kontakter från Facebook talar för Google+, men allt hänger givetvis på den nyckfulla mänskliga faktorn. Människan är en bekväm varelse, trivs med det kända, invanda, hemtama, insuttna.

 

Ytliga Facebook

Det finns en väldig hajp kring Facebook, men tittar man närmare så är det inte så mycket som händer. Innehållet är ganska trivialt. När man har 250 vänner kan man inte skriva sådant som är initierat och kräver speciella förkunskaper, det är för få som förstår. Man kan inte heller relatera till lördagens fest för den berör kanske bara tio vänner. Då återstår ganska banala ämnen som pizzan jag just åt eller VM-fotbollen, säger Stefana Broadbent.

Broadbent, berättar SvD, är etnolog och har under de senaste tjugo åren ägnat sig åt att forska om människors användande av teknik, de senare åren i synnerhet kommunikationsteknik. Hon konstaterar, som så många andra före henne gjort,  och helt säkert kommer att göra efter henne, att ”oavsett om det gäller fast telefon, mobiltelefon, sms, mejl eller Skype så är det samma 5–10 personer som människor kommunicerar med 80 procent av tiden. Även Facebookanvändare har kontakt främst med de närmaste trots hundratals vänner på listan”

Har hon rätt när hon hävdar att Facebook bara är en namnbank? Att det är ett ställe där man visserigen kan ”knyta kontakter med tidigare vänner, men efter första raderna till varandra blir det sällan mer”?

Tja, hon är ju välbetald och anlitad forskare, så något ligger det säkert i vad hon säger. Men, vill jag hävda, hon missar poängen – poängen med t ex Facebook är varken att vara supersocial och chatta med alla de man återupptar kontakten med trots att man egentligen inte hade särskilt god och givande kontakt för tjugo år sedan heller, att synas och få kommentarer eller spela spel. Poängen är istället att man, genom att vara en del av sfären, får en möjlighet att lyssna, att känna, att ana stämningen i samhället och i världen, att få en vink om vad som är på gång, en aning om vad människor pratar om och tänker på, vill och hoppas på, oroar sig för och vill ändra på.

Det spelar ingen roll om man pratar med en eller hundra, eller ännu fler, kontakten på individuell nivå är, som Broadbent helt riktigt konstaterar, rätt ytlig. Och det är som det ska, för det är inte den nivån som är poängen med Facebook. Det, sluter jag mig till av artikeln utan att egentligen veta vad hon säger på annat håll, missar Broadbent, och många med henne.

Här va’re fällor!

SvD ägnar en artikel åt att varna för nättabbar som kan kosta en jobbet.

De sociala medierna kan vara en tillgång i arbetslivet, men också en fälla. I en undersökning från Stockholms Handelskammare och Infotorg svarade fyra av tio arbetsgivare att de har ökat bakgrundskontrollen av arbetssökande. I det ingår allt som oftast att googla namnet.

–Många har känslan att det som de har lagt ut på sajter som Facebook inte är något hemligt, men de sakerna får ben. Det kan vara på ett positivt sätt och tvärtom, men man har inte riktigt kontroll, säger karriärcoachen Nina Jansdotter.

Hennes råd är ändå inte att bomma igen sina olika konton på de sociala sajterna, eftersom det finns mycket att vinna på att synas där. Snarare gället det att vara lite medveten.

–Tänk så här: Vem som helst ska kunna se detta, jag ska kunna stå för det här om jag får en fråga på jobbintervjun. Och jag ska inte bara känna mig bekväm med detta nu, utan också om tio år, säger hon.

Många har känslan av att siter som Facebook är lika privata som ens eget vardagsrum, att det som sägs där underförstått sägs privat och att bilder man lägger ut är lika privata som bilder man klistrar in i sitt eget fotoalbum. På samma sätt upplever man sin blogg som något mycket privat, man lägger ut familjebilder för att visa farmor och mormor, man bloggar om vänner och bekanta och släpper ibland ut sin frustration över något rätt ocensurerat. Man slappnar av.

Men nätet är inte privat, Facebook är inte vardagsrummet, och bilder man lägger ut på nätet ligger kvar. Även om man plockar bort dem från sitt eget konto så har man inga garantier för att de inte flutit vidare ut på nätet och dyker upp någon annanstans när man minst anar det.

Jag säger inte att man absolut inte ska lägga ut något och stänga ner alla sina konton, och det säger inte Jansdotter i SvDs artikel heller:

Hennes råd är ändå inte att bomma igen sina olika konton på de sociala sajterna, eftersom det finns mycket att vinna på att synas där. Snarare gället det att vara lite medveten.

–Tänk så här: Vem som helst ska kunna se detta, jag ska kunna stå för det här om jag får en fråga på jobbintervjun. Och jag ska inte bara känna mig bekväm med detta nu, utan också om tio år, säger hon.

Och svårare än så är det ju inte. Nätverka på, prata, lek, chatta och lägg ut bilder. Umgås och skratta, träffa nya vänner och återknyt bekantskapen med gamla. Håll bara i minnet att du befinner dig mitt på torget, i allas åsyn, inte hemma bakom stängda dörrar.