Den socialdemokratiska mammatrenden

För knappt en vecka sedan fick vi ta del av Håkan Julholts mammas känslor kring sonens nesliga avgång. Denna vecka är det den ännu inte offentligt utnämnde tillträdande ordförandens mamma som sitter i kvällspressen och berättar om sonens barndom och sina känslor inför upphöjelsen. Åldrande mammor tycks vara en socialdemokratiskt partistrategisk trend just nu, ett sätt att försöka skapa den stämning kring partiet som lockar tillbaka väljarna. De kritiska röster som höjs mot det faktum att det är ännu en vit, medelålders man som bestiger taburetten dämpas med associationer till kanelbullar och pelargoner i fönsterkarmen.

Mammor skapar en mysigare stämning än t ex det krassa konstaterandet från partiets talesman i kärnkraftsfrågor, Jonas Gunnarsson om att den tillträdande partiordföranden måste byta ut sin åsikt om utbyggnad av kärnkraften:

Det får han sluta att jobba för. Han får ju en annan uppgift om han nu blir partiordförande än den han haft som ordförande i IF Metall. Det hoppas jag att han förstår. Så är det för alla som tar på sig ett politiskt uppdrag, att man är mer än företrädare för sin egen åsikt, säger Gunnarsson till Ekot i Sveriges Radio.

Inte mycket mysfaktor där, inte. Då är det bättre med mammor, till och med DN hänger på trenden.

Jag säger inte att detta är fel på något sätt, tvärtom tror jag det kan vara ett av de effektivare greppen de tagit på senare år, och jag vill absolut inte antyda att de intervjuade mammorna på något vis påminner om de allt mer omtalade curlingmammor som till och med följer med sina vuxna barn på anställningsintervju.

Men jag hoppas att fokuset snart går över från mammamys till politik. Sverige behöver en fungerande opposition.

Socialdemokraterna och tiden

Häromdagen diskuterade Benjamin Katzeff Silberstein i SVD kring hur den socialdemokratiska partiprofilen förändrats, hur akademiker inte längre ser partiet som en plats att påverka samhället ifrån. I dag kommenterar seniorombutsmannen Sten O Andersson, och argumenterar att om socialdemokraterna kapar banden med LO och istället försöker inleda ett brett samarbete med TCO och Saco, och LO, och lanserar sig som ett brett löntagarparti så kommer trenden att vända.

Hade Socialdemokraterna kapat sina ensidiga band till LO och i stället lanserat sig som ett brett löntagarparti, förankrat sina idéer hos alla demokratiska fackförbund, då hade det politiska läget varit ett helt annat.

I stället har Alliansen lyssnat, lagt sina förslag som i hög utsträckning gynnar alla anställda i arbetslivet. Om socialdemokraterna kunnat förnya sig och följt med samhällsutvecklingen så hade de varit vinnare i valet, kanske till och med haft egen majoritet.

Kommer socialdemokraterna att ha kraft att till nästa val lägga om politiken och föra en politik i hela folkets intresse?

Visst ligger det mycket i vad han säger, men det som bekymrar mig i resonemanget är var fokuset läggs. Helena von Schantz funderade i en kommentar till inlägget Socialdemokraterna behöver akademiker över om inte problemet helt enkelt är att för få akademiker överhuvudtaget är intresserade av partipolitik, och jag tror hon har helt rätt. Och jag tror att en del av ointresset grundar sig i partiers vindflöjeltendenser och en del i hur socialdemokratisk retorik fokuserat så mycket mer på vad motståndarna gör än på vad de själva vill göra. Man drar sig helt enkelt för att engagera sig i en rörelse som inte verkar veta riktigt vart den ska röra sig.

Andersson framhåller i sin artikel det faktum att ”Trots att socialdemokraterna och LO, är två krympande organisationer klamrar de sig allt hårdare fast i varandra, försäkrande att de växer ur samma träd” som bekymmersamt. Men vad händer om socialdemokraterna, med sikte på regeringsmakten, mer eller mindre annammar alliansens politik? Kommer akademikerna att återvända till fållan? Kommer de som idag hålls som kärnväljare inom socialdemokratiska partiet att känna igen sig i partiet?

Jag vet inte, jag. Det är klart att regeringsmakt är viktigt för ett parti, men partimedlemmarna då? Finns det inte en risk att man springer ifrån dem i sin ivriga jakt på regeringsmakten?

Nej, jag vet inte. Jag är inte statsvetare, men precis som fackförbunden i LO företräder sina medlemmar tycks mig det enda rimliga vara att socialdemokraterna faktiskt företräder sina medlemmar. Jag tror man har större chans att påverka om man gör så, istället för att försöka jaga ikapp dem som inte längre finner partiet relevant.

Jag vet inte, men funderar på saken, det gör jag.

Socialdemokrater behöver akademiker

skriver Benjamin Katzeff Silberstein på ledarplats i SVD.

Det är dock symptomatiskt för dagens socialdemokratiska rörelse att unga och välutbildade röster känner sig nödgade att tala om för en sovande partiledning att de existerar.

Så här har det inte alltid varit. Svunna tiders arbetarrörelse lyckades locka till sig personer som docent Wigforss, professor Undén och licenciat Sandler. Andra ministrar har saknat doktorsavhandling men omgett sig med personer med ena foten inom akademin, och kunnat ta till sig från forskningsfronten. I Håkan Juholts laguppställning är akademikerna färre än någonsin. Vad är det som har hänt?

Villy Bergström, bland annat fd vice Riksbankschef, ger en del av ett svar på frågan:

De extrema begåvningarna som en gång i tiden sökte sig till Socialdemokratin är i dag i stället kvar i akademin som professorer. På min tid var nästan alla samhällsintresserade akademiker orienterade kring arbetarrörelsen. LO:s folkhögskolor hade fantastiska lärare. Då fick man akademikerna gratis, men man har struntat i att vårda dem.

Helt gratis var det dock inte. Det fanns en medveten strategi och det fanns institutioner.

– Tanken med exempelvis det numera nedlagda Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (Fief) var att skapa en kontaktyta mellan arbetarrörelsen och den akademiska världen. Folk skulle slussas därifrån till sossarna och facket, men det har man gett upp och Fief är nedlagt, säger Bergström, själv chef för institutet mellan åren 1985 och 1995 […] Man har aldrig förstått att man aktivt måste förse sig med den bästa kompetensen. I stället har man sett stark förankring inom rörelsen som viktigare.

Nils Lundgren utvecklar den sidan av situationen ytterligare:

Graden av akademiskt inflytande i partiet har varierat, men under allt detta har det funnits ombudsmän och andra starka grupper som varit skeptiska till att läsa böcker och göra kalkyler. Vi står väl ändå för socialdemokratisk politik, oavsett vad forskare säger, har attityden varit.

Och visst kan man göra det, man kan både stå för och representera ett partis politik utan att vara kunnig i vare sig ekonomi eller andra akademiska områden. Men om man vill axla det stora och omfattande ansvar det innebär att styra ett samhälle krävs det något mer än att ”stå för politiken”, ”vara en rejäl människa” och ”livets skola”. Man behöver veta vad man gör, inte bara vad man vill. Katzeff Silberstein avslutar artikeln med att sammanfatta situationen:

 Om Socialdemokraterna ska överleva på lång sikt måste de hitta personer som, för att använda Villy Bergströms ord, kan ge rörelsen ”analyskapacitet, argumentationsförmåga, insikt om förändrade samhällsstrukturer, ja, skicklighet, helt enkelt.”

Socialdemokraterna, precis som andra partier som tar plats i riksdag, nämnder och kommunstyrelser, behöver folk som vet vad de gör och vad de pratar om. Socialdemokraterna behöver akademiker, men kanske är frågan om dagens socialdemokrater vill ha akademiker?

Ingen returbiljett

Socialdemokraternas kongress närmar sig, och nu ställer även partisekreterare Baylan sin plats till förfogande, berättar Aftonbladet. SvD framhåller också, som Aftonbladet, hur det stora problemet för socialdemokratin är att de försöker besvara dagens frågor med gårdagens svar.

Trots dessa förändringar i det svenska samhället, där alltfler bodde i egnahem, eller i bostadsrätter, arbetade i manschettyrken och upptogs av aktiesparande och låneekonomi, fortsatte socialdemokratin att bygga vidare på berättelsen om folkhemmet. När nya frågor ryckte in på den politiska scenen, som miljön och den snabbt ökande invandringen, sökte man möta dem med smärre justeringar i folkhemstanken och vägrade att förstå att denna berättelse långsamt var på väg att dö.

Det är viktigt att veta var man kommer ifrån, och genom att dra nytta av de erfarenheter andra människor redan gjort slipper man ta en del smällar själv. Klart praktiskt. Men det går inte att leva i det förflutna, hur idylliskt och välbekant, tryggt och enkelt det än verkar. Socialdemokraterna, med sin tunga position som det största oppositionspartiet, måste acceptera att dagens frågor besvaras med dagens svar.

Plura skriver en hel del klokt i sin betraktelse kring artikeln. Han berättar om sin egen erfarenhet som klassresenär, om sin tacksamhet mot det socialdemokratiska folkhemmet, men hur han samtidigt ”Förvånas över att insikten saknats att får du biljetten till klassresan finns det ingen returbiljett till den verklighet du kom ifrån” och det ligger mycket i det han skriver. Inte bara på samhällsnivå, det samma gäller på individnivå. Det är en av orsakerna till att även mycket begåvade elever ibland väljer att inte söka vidare, trots att de trivs med att studera. Det är en av orsakerna till att det finns superbegåvade elever i skolan, företrädesvis flickor men en och annan pojke, som mörkar sin begåvning och sitt intresse. De vet att det inte finns någon returbiljett, och de vet att risken finns att man står väldigt ensam en stund när man klivit av på den där stationen någonstans i en annan värld.

Det är synd, väldigt synd. Samhället hade vunnit mycket på att dessa unga människor studerade vidare. Plura igen:

All kunskapshöjning hos befolkningen innebär ett avståndstagande från de färdiga och packeterade lösningar som den styrande klassen har. Det gäller både i frireligiösa som politikska organisationer. När samhällets medborgare får en mer ifrågasättande hållning till etablerade sanningar ökar också individualismen och där med ett minder behov av kollektivet.

Och vet ni vad? Det går att komma tillbaka till skolan när man tröttnat på att mörka. Hvi har ljus så det räcker till många.

.

Ett parti kvar på den gamla vägen?

Partiet i fråga är socialdemokraterna, och de håller på att gå under, hävdar Lotta Gröning:

Socialdemokratin är inte bara på dekis, partiet håller på att gå under.

DET FINNS ingen annan väg än att ifrågasätta både ledning och politik. Utmaningen är att partiet blir en kraft för förändring där människor återigen vill delta i arbetet.

Bakgrunden till hennes ord är givetvis krisen i det socialdemokratiska partiet, och hur förtroendet för Sahlin inom partiet sjunker som en sten.

Socialdemokraterna har varit oerhört betydelsefulla i det svenska samhället under i det närmaste hundra år, och deras nuvarande kris återspeglar det paradigmskifte samhället genomgår. Det förhållningssätt och den världsbild som varit framgångsrik har, synbarligen plötsligt, bytts ut mot något helt annat. Fönstren skallrar och väggarna skakar, och den gamla vägen leder plötsligt ingenstans.

Det händer ibland.

Kanske är det som hon skriver, Gröning, kanske är socialdemokratiska partiet på väg att gå under. Det kan vara så att det är för fast förankrat i det förflutna, och inte överlever skiftet. Det kan vara så att det förändras så att vi knappt känner igen det.

Tiderna förändras, precis just nu och vi har förmånen att få uppleva det.

Monaeffekten

Socialdemokraterna fortsätter lyfta fram vad de kallar hatkampanjen mot Mona, Expressen berättar hur 26 ledande socialdemokrater dels än än en gång lyfter fram kedjemejlet, dels åter påminner om formuleringen Tobleronepolitik.

”Det börjar allt mer likna 1980-talets hatkampanjer mot Olof Palme. Vi accepterar vare sig hatet eller att väljarna blir blåsta på den politiska diskussionen”, skriver debattörerna.

Nu är jag ju varken politiker eller journalist, så jag kan vara helt fel på’t, men mig tycks det som om det vore en god idé om socialdemokraterna själva tog och lydde sitt eget råd.

”Vi tycker det räcker nu. Vi uppmanar Moderaterna att lägga ner personkampanjen mot Mona Sahlin och börja diskutera sakfrågorna om jobben, välfärden och rättvisan”, skriver de.

Jag har inte hört ett knyst från borgerligt håll om vare sig mejlet eller chokladformuleringen på länge nu. Har situationen hamnat i ett läge där fenomenen fått eget liv och drar över landet utan att någon verkar sprida dem, eller är det så olyckligt att de lever vidare helt enkelt för att socialdemokraterna drar upp dem om och om igen? Alternativet att moderaterna faktiskt ligger bakom men att jag missar det finns också, det är jag fullt medveten om, men jag hoppas ändå socialdemokraterna börjar praktisera vad de predikar.

Berätta för mig hur ni planerar att driva landet, hur ni tänker förhålla er i EU och i världen om ni får makten. Berätta t ex hur skolan kommer att se ut under ert styre. Hur kommer den att finansieras, vem kvalitetskontrollerar den? Vem sätter press på de kommuner som inte sköter sitt uppdrag och ser till så att ingen elev blir osedd? Vem ser till att lärarna i skolorna tar del av den senaste forskningen, och tillämpar den? Hur ser försäkringskassan ut när ni får makten? Socialtjänsten? Hur finansierar ni det ni lovar, och hur möter ni nästa börsras som kommer inom kort? Hur ser er miljöpolitik ut?

Det vill jag höra med om, istället får jag ännu mer Monaeffekt. Om det är så den rödgröna sidan vill styra landet blir jag orolig.

Monaeffekten

Det kan tyckas se mörkt ut för Mona Sahlin och det rödgröna samarbetet just nu. Utöver den opinionsmätning som publicerades där Sahlin hamnar bland de tre sista pågår, enligt media, en smutskastningskampanj mot henne – ett email som sägs vara skrivet av henne cirkulerar och fnissas åt. Bakom kampanjen ligger, sägs det, en moderat politiker från Gnosjö. Någonstans antyds att det kan vara en reklambyrå som ligger bakom tilltaget. Möjligen är det båda.

I DN uttalar sig socialdemokraternas Ibrahim Baylan i frågan, och förklarar att

förtalskampanjen mot Sahlin ökat i styrka sedan statsråden Mats Odell och Sven Otto Littorin kallat de rödgrönas budgetalternativ för Tobleronepolitik. Han menar att det gav ett sorts grönt ljus till valarbetarna.

Vi får allt fler tecken på att det ökar i spridning. Därför kräver jag nu att den moderata partiledningen agerar och ger en tydlig signal att det inte är acceptabelt att falskeligen sprida uppgifter vars syfte bara är att misskreditera Mona Sahlin, säger han.

Det antyds också lite här och där, som vanligt när det gäller kvinnliga politiker, att det är just könet och inget annat som ligger till grund för kampanjen. Jag är skeptisk, vore det så enkelt skulle t ex även miljöpartiets Maria Wetterstrand mötas av samma misstro, skulle hon inte?

Vara hur det vara vill med den saken, men ett bör man klart för sig: opinionen börjar vända, och Monaeffekten börjar få en annan innebörd. Förtroendet för henne ökar knappast, och hon imponerar inte med sitt sätt att hantera den här krisen heller, men hon börjar få sympatier. Folk börjar tycka synd om henne, och se på henne med mindre fördömande.

Vore socialdemokraterna och de övriga i det rödgröna samarbetet lite strategiska skulle de släppa allt fokus på alliansen som en het potatis och rida på sympativågen nu, passa på tillfället att slå på trumman för den politik man skulle föra om man skulle vinna valet i höst och inget annat. Jag tror inte man kommer att göra det, tyvärr, jag tror man kommer fortsätta på den inslagna linjen och fokusera mer på att anklaga alliansen, och därigenom lyfta fram dem och deras politik än mer, än på att framhålla sig själva.

Det, däremot, är en förlorarstrategi, med eller utan Monaeffekten.

Monaeffekten

Scaber Nestor och Hannastacia skriver båda om Monaeffekten i rikspolitiken idag. Det socialdemokratiska partiet sjunker som en sten i opinionsmätningarna, och drar med sig den rödgröna alliansen ner. Det tycks som om vi kan få en upprepning av situationen i förra riksdagsvalet, när människor röstade mot Göran Persson snarare än för något annat.

Scaber Nestor skriver:

Mona Sahlin borde inte befinna sig på en politisk topp-position över huvud taget, hon har möjligen kunskap till det politiska spelet, men inte kompetensen att föra ut det till folket.
Så fort hon pratar ”Ansvarsfull politik” så minns folk, inklusive mig, privata uttag på riksdagsns kontokort och time-oute på skattebetalarnas bekostnad.

I DN uttalar sig socialdemokraterna optimistiskt och försöker hålla fokuset på politiken istället för på personen Mona:

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan oroas inte av de låga siffrorna.

– Jag tror tyvärr att vi haft lägre siffror i några andra undersökningar genom åren. Jag vet att valet inte avgörs förrän på valdagen. Vi hade nästan exakt samma läge vid den här tiden förra året och det förändrades ganska raskt.

Att väljarna skulle straffa oppositionen för jobbpolitiken tror han inte på. Han anser att alliansen misslyckats i den frågan.

– Jag tycker att det är hög tid att granska deras misslyckande med jobben. Jag tror också att man måste fråga sig — vill man ha ett Sverige som under ytterligare fyra år går mot ökade klyftor och massarbetslöshet, eller vill man byta väg? Det är hög tid att ställa sig den frågan, för det är bara tre och en halv månad kvar.

Det är hög tid, och det är en viktig fråga han försöker lyfta. Alliansen har på fyra år vid makten lyckas åstadkomma en förändring i klimatet både på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Det är inte längre skamligt att säga högt att man nog tycker att arbetslösa mest är lata, att sjukskrivna borde skärpa sig, att man anser att somliga jobb är under ens egen värdighet men gott kan utföras av människor som också befinner sig i den positionen – under en själv.

Men eftersom mer fokus hamnar på Monas väska och hennes timeouter än på politiken kan Reinfeldt och medelklassen fortsätta att sova gott om natten. Monaeffekten är deras bästa vän i detta riksdagsval, tycks det.