Mer kod

Det går en reklam på TV just nu. Jag vet inte riktigt vad de säljer, och den är rätt fånig som mycket reklam är, men den lyfter fram något viktigt. Den finns i flera olika varianter på samma tema, och budskapet går fram klart och tydligt. I de små snuttarna talar speakerrösten om hur en stackars person i filmen inte alls förstår vad alla de andra skrattar åt, eller om det rent av är så att de andra skrattar åt den stackars personen, eftersom hen inte förstår. Det rör sig om hälsningsceremonier, kroppspråkliga signaler för att bekräfta eller förneka något och liknande. Små, vardagliga koder av det slag som utgör viktiga fundament i alla kulturer och samhällen.

Det finns många sådana koder på alla nivåer och inom alla områden i ett samhälle. Det som är rätt, ja rent hövligt, i ett sammanhang uppfattas som udda, avvikande, rent av provocerande i ett annat. Det som ger inflytande och status i ett sammanhang uppfattas som buffligt, klumpigt, primitivt och obildat i ett annat. Det här är inget nytt eller revolutionerande, vi vet det, vi känner till det, vi ser det dagligen när vi reagerar på någon som inte vill kramas när de hälsar, står lite för nära när de talar med oss eller inte utan uppmaning tar av sig skorna när de går in i vårt hem.

I Sommarpratarna i år har vi hört Teodor Kallifatides berätta om hur han steg för steg, mycket medvetet, arbetade för att lära sig tyda koderna i det svenska samhället, de olika koderna i de olika kulturen och sammanhangen han rört sig i för att förstå det där som inte sägs i ord. Vi hör också Frankrikes ambassadör Jean-Pierre Lacroix berätta om hur han som diplomat ser världen, hur etnologi och språk, dvs kunskap om och förståelse för de kulturella och sociala koderna, ger honom möjlighet att se individerna, människorna, personerna, men också om hur svårt det är att beskriva sitt eget land, och hur betydelsefulla de språkliga kunskaperna och koderna är. Han beskriver det han benämner den svenska överpunktligheten, betydelsen av den svenska fikan och sätter ord på den strikt formaliserad informella kulturella koden som är karaktäristisk för många delar av den svenska sociokulturen och nödvändig att hantera för att komma in.

Annonser

På tröskeln till en ny värld

Vi har alla stått där. Lite blygt, lite försiktigt avvaktande, dolda bakom halvt fråndraget draperi, på tröskeln till en ny värld. Lyssnat på rösterna, Kikat lite. Försökt skapa oss en uppfattning om vad som väntar om vi skulle smyga fram, ta steget ut i den nya världen. Vilka är de, de som befolkar den? Är de så främmande som de ser ut? Är de snälla? Är vi välkomna? Kommer de ta emot oss, eller kommer de vända sig mot oss? Kommer de överhuvudtaget att låtsas om oss?

Och hur uppför vi oss i den här nya världen? Vilka sociala och kulturella koder gäller, och vad händer när vi utan att mena det råkar bryta mot dem? Blir vi hånade, utstötta, bestraffade eller kommer någon ta sig an oss och visa oss till rätta? Finns det någon etikettsbok vi kan konsultera?

Det är läskigt, tröttande, skrämmande att ta en ny värld i besittning, finna sin plats i den och göra sig hemmastadd. Men det är också spännande, berikande, roligt, fantastiskt och på alla sätt värt det, och det går fortare än man tror när man står där blyg på tröskeln att hitta en liten plats där man kan känna sig hemma. Visst kommer man göra bort sig, visst kommer man råka trampa fel och hamna i läskiga, skrämmande, pinsamma, farliga, jobbiga situationer. Men minst lika ofta, ja, oftast oftare, kommer man råka trampa rätt och hamna i underbara, förtjusande, välkomnande, bekväma, hemtrevliga, ljuvliga situationer.

Ta steget ut över tröskeln, ut i den nya världen. Det är värt det. Jag lovar.

Att byta roll

Det är inte helt fullständigt ovanligt att den som varit den drivande i en mobbingsituation, oavsett om vi talar om barn, vuxna eller ungdomar, raskt anammar offerrollen när situationen vänder – när någon konfronterar personen i fråga, när folk runtomkring plötsligt inte längre svarar på inviterna, kanske rent av tar parti för den utsatte, eller går vidare och lämnar situationen bakom sig. Jag tror faktiskt inte mobbaren gör detta medvetet, kanske är det rent av så att personen redan innan rättfärdigade sitt beteende med att h*n handlade från en underdogposition, eller att det tilltänkta offret tagit för stor plats, och skiftet från mobbare till offerroll sker helt naturligt i detta.

Detta är något man bör vara uppmärksam på om man är den som har till uppgift att reda ut situationen – saker är inte alltid vad de ser ut att vara, eller ens vad de ändå är i den stund man kommer in. Det ligger alltid mer bakom.