Den övervakade skolan

I morgon ser vi det fjärde avsnittet om Passmores Academy, och jag förbryllas fortfarande över hur lite uppmärksamhet serien tycks röna. Inte ett ord i media, och bara ett fåtal bloggar kommenterar, somliga lite upprörda över vad de uppfattar som det överdrivet hårda klimatet på skolan, andra mer positivt inställda. England har lyfts, gång på gång, i skoldebatten, ofta som avskräckande exempel, man har förfasat sig över testkultur, regelkultur och tidig skolstart. När vi nu får se ett exempel inifrån blir det plötsligt nästan tyst. Jag undrar hur det kan komma sig?

Att England är ett utpräglat och uttalat klassamhälle visste vi alla, inte sant? Passmores Academy ligger i Harlow i Essex, strax norr om London. Det är en sk New Town (man kan i någon mån jämföra med miljonprogramsområden här i Sverige för att få en uppfattning om vad begreppet innebär). Den socioekonomiska verkligheten är hård, ett stort antal hushåll är bidragsberoende, arbetslösheten är hög och, som vi kommer att få se i morgondagens avsnitt av programmet, tonårsmammor är ingen sällsynthet.

I detta område ligger alltså skolan vi kan följa om söndagkvällarna. Skolan har valt att hantera detta genom att sätta förväntningarna på sig själv som skola, på personalen och på eleverna högt. Från skolans hemsida:

Passmores Academy provides an outstanding education for its students. As a result, the progress they make in their academic work is outstanding. Their personal development is good, and in some respects outstanding.

Man vill ha framgång, och man är medveten om att framgång kostar. Det kostar tid, det kostar energi och det kostar engagemang. Det kräver samarbete, det kräver stöttning och det kräver att var och en, enskilt och tillsammans, tar sitt fulla ansvar för alla aspekter av sin del av arbetet. I ett område som Harlow är kostnaden än högre än i områden där samhället omkring erbjuder en mjukare, mer förlåtande tillvaro.

#educatingessex är ett ställe att mötas och prata om programmet, om man så vill.

Förskolan betydelsefull för skolresultat

Barn från sämre förhållanden som har gått på dagis har markant högre poäng på kunskapstester och klarar sig bättre i skolan. Goda och allmänt tillgängliga förskolor tycks alltså vara ett av de allra bästa sättet att ge alla rimliga livschanser.
Kanske är vi lite för vana i Sverige vid våra dagis för att vara medvetna om vilken fantastisk institution den allmänna förskolan är.

Isobel Hadley-Kamptz skriver i Expressen om vad hon finner när hon ”korsläser välfärdsforskarikonen Gösta Esping-Andersen och den konservative amerikanske skribenten David Brooks”. Det som gör störst skillnad för barnen är inte främst de direkt skolförberedande aspekterna som lyfts i debatten på senare tid, utan de kulturella och sociokulturella aspekterna som väl närmast går in under begreppt omsorg (Finns begreppet ”barnomsorg” kvar i terminologin, eller är det lika formellt anakronistiskt som ”dagis”?):

Bortom ekonomi ger föräldrar olika saker till sina barn. Vissa föräldrar läser mycket för barnen, stimulerar dem språkligt, intellektuellt. Andra har inte tid eller ork eller ens intresse till det. Tyvärr räcker det inte med aldrig så fantastiska skolor för att motverka den ojämlikheten.
Vid skolstart har barn till föräldrar med det man kallar kulturellt kapital redan sex eller sju års försprång medan andra barn ligger hjälplöst efter. Mönstren i hjärnan är redan satta. Ekonomiskt stöd till fattiga familjer hjälper inte heller så värst.

Betydelsen av väl fungerande, stimulerande och utvecklande förskolor tycks dramatisk, och för ett samhälle som på allvar vill satsa på att bli ett kunskapsamhälle finns allt att vinna på en rejäl och stabil satsning på barnomsorg (jag är i många aspekter en anakronism, så jag använder uttrycket vare sig det är skrotat eller inte) och förskola. Inte för att alla barn måste sträva efter en akademisk karriär, men för att alla barn ska ha möjligheten om de så önskar. Oavsett vilket sociokulturellt sammanhang och vilken kommun de föds in i.

Det vinner vi alla på, som individer, som samhället och som värld. Är inte det en investering värd att göra?

Uppdaterar: Mats och Ordklyverier funderar också kring betydelsen av de kunskaper man får med sig från förskolan.

Halva elever

I debatten kring hur svenska skolan ser på värdet och nyttan av neuropsykiatriska diagnoser ser man ofta, grovt sett, två läger – det biologiska och det sociokulturella. Enkelt uttryckt kan man säga att det biologiska lägret finner förklaringen till problemen i gener, hjärnan, kosten etc och förfäktar värdet av medicinering, medan det sociokulturella istället vill att fokus läggs på miljön, både i klassrummet, hemma och i elevens sociala umgänge, kamrater och förespråkar i första hand en pedagogisk lösning, gärna utan vare sig utredning eller diagnos eftersom man inte vill stämpla eleven med en diagnos.

Själv tillhör jag ingen av falangerna, eller möjligen båda. Det går inte att inte låtsas som att miljön är viktig, eleven lever i ett sammanhang där alla delar spelar in; men det går inte heller att bortse från att de biologiska förutsättningarna har en avgörande betydelse. Vi kan inte klyva eleverna i tu, de kommer till oss med alla sina biologiska förutsättningar, både styrkor och svagheter. Vare sig det rör sig om en skada i tinningloben, närsynthet, hörselnedsättning, obalans i serotoninnivån eller en ryggmärgsskada så finns den där och påverkar eleven i ur och skur. De kommer också med det bagage de har från sitt sociokulturella sammanhang, oavsett om de är uppväxta i en patriciervilla med stor trädgård, nya barnflickor varje år och utlandsresor titt som tätt eller i en hyrestrea i miljonprogrammet med föräldrar som pusslar med semestrar för att barnen ska få ett sommarlov, även om detta tillbringas i stan.

Eleverna kommer till skolan som biologiska individer i sociokulturella sammanhang. Det måste de få förbli.

Vi är varken läkare eller psykologer vi lärare, och de biologiska orsakerna till elevers beteende och reaktioner ligger utanför vårt ansvarsområde. Vårt främsta verksamhetsområde är det pedagogiska, och det vi kan påverka i någon mån är elevens sociokulturella verklighet. Ändå måste vi förhålla oss till de biologiska förutsättningarna varje elev har, vare sig de gäller neuropsykiatriska handikapp eller hörselnedsättning. Vi kan inte bara välja att bortse ifrån dem, låtsas som att de inte finns och allt går att förklara med miljö. Det är varken konstruktivt eller pedagogiskt att göra så.

Antiforskare?

Jag undrar stillsamt och innerligen ödmjukt, så totalt utan hotfull attityd jag någonsin kan, jag blottar min strupe och kryper fram, men jag undrar ändå om det kan finns något litet vagt samband mellan det akademikerförakt som finns i vissa sociala kretsar och ställer till det för en del begåvade, allmänbildade och i smyg studiemotiverade elever som tillbringar sina skolår med att, för att passa in i sitt sociokulturella sammanhang, sätta sitt ljus under skäppan och framställa sig som dummare än de är, och den antiforskarattityd som ibland skymtar fram i debatten kring den nya lärarutbildningen och skolans framtid?