Halva elever

I debatten kring hur svenska skolan ser på värdet och nyttan av neuropsykiatriska diagnoser ser man ofta, grovt sett, två läger – det biologiska och det sociokulturella. Enkelt uttryckt kan man säga att det biologiska lägret finner förklaringen till problemen i gener, hjärnan, kosten etc och förfäktar värdet av medicinering, medan det sociokulturella istället vill att fokus läggs på miljön, både i klassrummet, hemma och i elevens sociala umgänge, kamrater och förespråkar i första hand en pedagogisk lösning, gärna utan vare sig utredning eller diagnos eftersom man inte vill stämpla eleven med en diagnos.

Själv tillhör jag ingen av falangerna, eller möjligen båda. Det går inte att inte låtsas som att miljön är viktig, eleven lever i ett sammanhang där alla delar spelar in; men det går inte heller att bortse från att de biologiska förutsättningarna har en avgörande betydelse. Vi kan inte klyva eleverna i tu, de kommer till oss med alla sina biologiska förutsättningar, både styrkor och svagheter. Vare sig det rör sig om en skada i tinningloben, närsynthet, hörselnedsättning, obalans i serotoninnivån eller en ryggmärgsskada så finns den där och påverkar eleven i ur och skur. De kommer också med det bagage de har från sitt sociokulturella sammanhang, oavsett om de är uppväxta i en patriciervilla med stor trädgård, nya barnflickor varje år och utlandsresor titt som tätt eller i en hyrestrea i miljonprogrammet med föräldrar som pusslar med semestrar för att barnen ska få ett sommarlov, även om detta tillbringas i stan.

Eleverna kommer till skolan som biologiska individer i sociokulturella sammanhang. Det måste de få förbli.

Vi är varken läkare eller psykologer vi lärare, och de biologiska orsakerna till elevers beteende och reaktioner ligger utanför vårt ansvarsområde. Vårt främsta verksamhetsområde är det pedagogiska, och det vi kan påverka i någon mån är elevens sociokulturella verklighet. Ändå måste vi förhålla oss till de biologiska förutsättningarna varje elev har, vare sig de gäller neuropsykiatriska handikapp eller hörselnedsättning. Vi kan inte bara välja att bortse ifrån dem, låtsas som att de inte finns och allt går att förklara med miljö. Det är varken konstruktivt eller pedagogiskt att göra så.

Vilse i skogen

Gå inte vilse i skogen, varnar Mattis Ronja när hon för första gången ska få ge sig ut på egen hand.
Vad gör jag om jag går vilse i skogen? frågar Ronja. Hon gör så, är det något hon inte vet frågar hon.
Letar reda på rätta stigen, svarar Mattis och Ronja är nöjd med svaret:
Ja då så!

Det är ett klokt råd han ger sin dotter, rövarhövdingen. Ibland händer det att man känner sig alldeles vilse i skogen, även om man befinner sig mitt i civilisationen. Åt vilket håll man än tittar ser man bara stora träd och plötsliga, mystiskt oförklarliga rörelser. Är det en varg? En älg? En rövare? Vilket håll kom man ifrån? Vilket håll är man på väg åt?

När paniken känns nära är det klokt att viska Mattis råd för sig själv:

Leta reda på rätta stigen.

Den finns ju där, någonstans alldeles i närheten.

Osynlig

Visst har vi alla lekt med tanken? Att när man har lust kunna röra sig genom folkmassor utan att synas, att kunna lyssna på vad folk säger om en utan att de vet att man är där. En kittlande tankelek! Spännande och lockande, sagornas osynlighetshattar, osynlighetsmantlar och osynlighetsdrycker är för många för att räkna.

Tänk att vara osynlig och inte kunna göra sig synlig igen. Att aldrig bli sedd, även om man befinner sig mitt ibland en massa människor, att aldrig någon ens tittar åt en fast man står alldeles intill dem, att aldrig någon hälsar eller ler mot en. Att vara osynlig och inte själv ha makten att ta av sig manteln eller hatten, att drycken aldrig slutar verka.

Det är tur att det finns människor som har makten att göra andra synliga. Det är inte så svårt, ett leende, ett hej, en inbjudan att dela bord i matsalen och några ord om vädret. Det är den magiska formeln, och den fungerar varje gång.

Kungsledande

Det är mycket kungligt nu, löpsedlarna är fulla av bröllopsplaner, man oroas över frisyrer och gästlistor, och även vanligtvis tämligen sansade bloggare dras med. Den senaste att hoppa över kanten tillsammans med övriga lämlar är tydligen jag. Det var oväntat, men det är väl grupptryck igen, tänker jag.

I både Expressen och DN (jag vet inte om det hunnit nå löpsedlarna ännu) läser vi att ”Victoria planerar att låta sig ledas uppför altargången av sin far”. Detta är något som fått teologen Annika Borg att reagera, med emfas:

Annika Borg menar att brudöverlämning har sina rötter i en omodern syn på jämställdhet, och handlar om att kvinnans myndighet lämnas över från fadern till mannen. Nu anser hon att Victoria bör tänka om. ”Den gamla svenska traditionen, då paret går in tillsammans, har en viktig innebörd: kvinnan är myndig att fatta sina egna beslut och står bredvid sin blivande man av egen fri vilja”, skriver hon.

DNs stadiga klippa i etikettsfrågor, Magdalena Ribbing, instämmer med Borg:

Denna sed handlar alltså om att en man ger sin dotter till en annan man. Även om kvinnan har valt sin man kan hon vilja föras till altaret av sin far, som en ömsint gest från vardera sidan kanske. Symboliken är ändå klar: hon överlämnas. Svenska kyrkans tradition är alltså den motsatta; kvinna och man går gemensamt till altaret för att markera frivilligheten från båda parter att ingå detta äktenskap.

men, fortsätter Ribbing:

Man väljer själv vilken tradition man vill följa. Men gifter man sig i Svenska kyrkan ska man också ha vigselförrättarens medgivande till den icke svenska seden med bruden förd till altaret av sin far.

Så skönt att få detta utrett! Paret får göra som de vill, så länge vigselförrättaren går med på det. Kungen får leda sin dotter uppför kyrkgången, drottningen får leda sin dotter om de hellre vill det, helt utan att vi behöver uppröras.

Malmö

Malmö är en sliten stad, en trasig stad, en splittrad stad. Den är en farlig stad, en arg stad, en ledsen stad, en stad med många murar.

Men Malmö är också en glad liten stad, en trevlig liten stad med många många människor som ler mot en. Och Malmö är en speciell liten stad, för varje gång man befinner sig där, hur liten stund det än gäller, så träffar man någon som man blir glad av att träffa. Sällan en, ofta många, men undantagslöst någon. Därför tycker man om Malmö, det går liksom inte att låta bli.