Vårdagjämning #mydayjob

Det är vårdagjämning i luften, förväntan, rastlöshet; ivrigt vräker sig blommorna upp genom fjolårslöven, slår ut så det nästan hörs. Råkflockarna diskuterar uppdelningen av trädkronorna högljutt, bygger och tappar en och annan pinne på marken nedanför. Knopparna sväller, på väg att brista, vårskor klapprar mot stenläggning, vårjackor, aningen för tunna i den ännu lite kalla vinden, men så fina, så lätta efter de tunga, byltiga vinterkläderna visas upp

I skolan skiftar eleverna växel, flyttar plötsligt och märkbart sitt fokus från nuet till sedan – de som går ut börjar titta på högskolornas utbud inför hösten, de som har ett eller ett par år kvar tills det är dags att söka tittar också, och hittills tämligen lösa tankar börjar konkretisers som planer inför nästa läsår. Någon funderar över att byta skolan, kanske till en som ligger bättre till, kanske till en som erbjuder något hen saknat på den skolan där hen går nu, hur trivsam den än är, kanske till ett nytt social sammanhang där hen hoppas kunna börja om, skapa sig själv på nytt.

Att tempot ökar beror inte bara på att kurser börjar närma sig slutet, att läsåret snart är över och tiden för att hinna avsluta allt som ska göras, tiden vi har kvar som klasser, som grupper, som elever och lärare tillsammans mot målet, blir allt mer begränsad. Den här livskraften, rastlösheten, ivern spelar in minst lika mycket. Framåt, vidare, uppåt!

Det är vårdagjämningstider.

Nobelpriset i litteratur 2013 går till…

I morgon är det dags. I morgon får vi äntligen veta vem som får Nobelpriset i Litteratur, och som varje år kan jag knappt vänta. Jag hör att min personliga favorit ligger bra till på bettinglistorna, och vet inte om det är ett gott tecken eller om det tvärtom är en varningssignal. Akademin lyfter ju ofta fram ett författarskap som de tycks anse behöver mer uppmärksamhet, och min favorit är redan väldigt populär. Men hoppas gör jag ändå.

Just nu har jag

i min ficka, och det är återigen en underbar berättelse Murakami ger oss, berättad med ett sånt lätt handlag att jag som läsare lockas in i berättelsen, glömmer var jag själv är och förvånad tittar upp och upptäcker att det är dagsljus ute, trots att jag nyss befann mig i Tokyo-natten.

I morgon klockan tolv vet vi.

Iiiiih!

Skola för dagens ungdom

Jag återvänder till skoldebatten igen. Dagens ungdom är en fantastisk generation – generös, omtänksam, kärleksfull och modig står den på tröskeln till en vuxenvärld som i många aspekter tycks befinna sig på randen till rent kaos – ekonomiskt, socialt, strukturellt, miljömässigt. Vår uppgift i skolan är att så långt vi någonsin förmår rusta dem med de kunskaper de behöver när de tar klivet ut i denna värld, om möjligt utan att repa den fantastiska kärnan.

Det är ingen liten uppgift, i synnerhet inte i en värld där Internet är en självklar faktor.

Vi hör titt som tätt kommentaren, invändningen, argumentet, frågeställningen:

All fakta finns ju på nätet, alla kan hitta den, vad är då skolans uppgift?

Visst är det så. Mycket fakta finns på Internet, lätt tillgängligt, men fakta är bara fakta. Det är inte detsamma som kunskap. Anne-Marie Körling formulerar ett svar på frågan om skolans uppgift i ett inlägg om hur hon undervisat om Anne Franks Dagbok:

Att undervisa och erbjuda elever ett innehåll de kanske själva inte skulle söka är skolans uppgift. Att länka samman texter, tankar och skapa diskussioner är också något skolan bör göra. De tysta klassrummens tid är förbi.

Det innebär, i många klassrum, ett annorlunda sätt att arbeta än man varit van vid. Det innebär inte att det som vi vant oss att tänka på som traditionell undervisning helt har tappat i värde, men det innebär att vi inte kan stanna kvar där. Vi, i betydelsen skolan, måste gå vidare.  Det här ställer höga krav på läraren, för hur vi än vänder och vrider oss så är det läraren som möter eleven de flesta gångerna, och ansvaret för hur det som sker i klassrummet utformas ligger direkt på lärarens axlar. Vi har kollegor till hjälp, vi har styrdokument, rektorer och skolledningar till hjälp, och vi har hela Internetet, fyllt med fakta, analyser, filosferingar, funderingar, klokskaper, utvidgat lärarkollegium och kommunikation. Men också med en massa strunt, nonsens och dumheter, och det ligger på oss att upptäcka och peka ut skillnaden.

Jag är övertygad om att jag inte är ensam om att ha tillbringat en del tid med de nya styrdokumenten i sommar, funderat kring undervisningen, vad som behöver förändras, vad som behöver förbli och hur jag ska omsätta dessa till vardag och verklighet i klassrummet i vinter. Hur jag ska göra för att axla min del av ansvaret på bästa sätt?

Vi lever i spännande tider.