Hur vet man om man är en sån där… vegetarian?

Kära ICA, eftersom ni väljer att använda en del av er marknadsföringsbudget till att lyfta fram hur människor som kan tyckas lite udda, lite avvikande från normen, faktiskt inte är så väldigt underliga egentligen, utan på det stora hela precis som vem som helst bjuder jag er i dag på en reklamplats här på min blogg. Med denna lilla film belyser ni på ett humoristiskt och avväpnande lättillgänglig sätt några av de reaktioner man faktiskt behöver hantera om man väljer att vara öppen med sina normutmanande preferenser. Ni låter både den som kommer ut och den som reagerar vara sympatiska människor, och lägger ingen värdering i de högst mänskliga reaktionerna:

.

.

*kram* på er ICA för detta.

Annonser

Sponsorerna

Jag skulle kunna kokettera lite och säga att den här bloggen är helt utan sponsorer, bara för att ingen betalar mig för att skriva här, men det vore att skönmåla. Jag har t ex WordPress som tillhandahåller bloggverktyget med support, helt utan kostnad, och Youtube står lika kostnadsfritt för många av illustrationerna och det finns andra tysta, diskreta och generösa sponsorer som bidrar till att jag faktiskt kan sitta här och delge er mina tankar.

Jag undrar om vi alltid är riktigt medvetna om detta, om den skugg-sponsring som vi alla drar nytta av i samhället?

I SvD skriver Hans Henrik Brummer om vilken skillnad det gör med kulturellt upplysta sponsorer, sponsorer som förstår värdet inte bara de kortsiktiga projekten som ger omedelbar ekonomisk vinst utan också de ” projekt som utåt sett saknar säljande attraktivitet, men som kan ha mycket att betyda för den kulturella utvecklingen”

Och jag tänker skolan. Inte bara speciella, spännande skolor för speciellt begåvade elever, som t ex Adolf Fredriks musikklasser, utan den vanliga, vardagliga skolan. Den har ju på sina håll lite skralt med resurser, det har ni säkert hört talas om, och det är inte alla kommuner som prioriterar alla skolor när det gäller resurstilldelning heller. Precis som när det gäller kultursponsring är det inget helt okomplicerat resonemang. Brummer igen:

Sponsring är endast ett finansieringsalternativ. Skattemedel och inte minst donationer av olika slag svarar för grundfinansieringen i det goda syftet att vidmakthålla våra scener, museer, bibliotek, arkiv, märkesbyggnader och besläktade ting som del av samhällets kulturella infrastruktur. Man talar här om ”armlängds avstånd”. Det vill säga att den kulturella verksamheten skall vara oberoende och fungera på egna villkor. Risken för smygpolitisering kan inte uteslutas, en ännu inte helt utforskad genre.

Lugnare är det med stiftelser och donationer skötta med oväld och kunskap. Beträffande sponsring gäller affärsmässigt goda seder, ett samförstånd baserat på en gemensam värdegrund.

Jag förstår om tanken skaver lite, om en skola får sponsring så hamnar den ju plötsligt i ett gynsammare läge än andra skolor i samma kommun. Och tänk om sponsringen villkoras?

Ja, en sponsrad skola, liksom en skola som får motta en donation, större eller mindre, gynnas. Det medför inte i någon mån att andra skolor missgynnas på något vis. Det handlar ju inte om omfördelning, utan om tillförande av resurser. Och visst kan det hända att sponsringen villkoras, likt t ex villkoren för ett stipendium, men rektor behöver inte tacka ja, om villkoren är ohemula. Precis som Brummer uttrycker skall skattemedel stå för grundfinansieringen, och så måste det vara, och sponsringen skulle ske utifrån gemensam värdegrund.

Det är dessutom min bestämda uppfattning att det skulle vara absolut nödvändigt med transparens. Vem som sponsrar med vad, hur ofta och på vilka villkor bör vara information som står t ex på skolans hemsida.

Vad tror ni? Skulle skolan få sponsorer om den öppnade för möjligheten? Skulle det kunna vara ett sätt att både tillföra resurser och öka det allmänna intresset för skolan?