Flitigt läsa gör dig klok

I DN skriver Jenny-Maria Nilsson i en replik på Martin Widmarks uppmärksammade debattinlägg om hur hon ser en risk att Läsrörelsens välmenande fortbildningskampanj riskerar att slå tillbaka mot skolan och  läsundervisningen:

Widmark bör respekteras för sitt goda hjärta och genuina engagemang, men vad är det han säger? Att lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det?

Widmark skriver själv att 49 procent av de tillfrågade lärarna i låg- och mellanstadiet inte fått fortbildning i läsinlärning alls de senaste fem åren. Katastrof! menar han. Men mer än hälften har alltså fått fortbildning? Läsrörelsen startades år 2000 och det är sedan dess läsförståelsen har sjunkit mest. Nej, det hänger givetvis inte ihop, men vi kan stryka idén om att fristående organisationer kommer att lösa våra storskaliga läsförståelseproblem.

Läsning är viktigt i dagens värld. och skolan är den plats där alla unga, oavsett bakgrund, får möjlighet att bli de drivna, kritiska läsare som har möjlighet att ifrågasätta och ompröva faktoider och känsloargument i samhällsdebatten. Men inte bara därför, Läsning är  till och med mer och större än faktaläsning, än nyheter, än intertextualitet, än nya perspektiv, nya tankespår, ett rikare språk, en större tyngd och större möjligheter att påverka sin position i världen.

Läsning är också ett sätt att resa. Ett sätt att besöka andra världar, ett sätt att vila från denna världs stress och smärta. Det är ett sätt att få distans till det som händer, ett sätt att möta varelser, människor och karaktärer att identifiera sig med, att lära sig av, ja rent av att få råd ifrån.

AndersHvilans bokcafé besöktes senast av Tolkien-passionerade Anders Söderberg. Han berättade, inlevelsefullt, kärleksfullt, välkomnande, lockande om sitt förhållande till den värld som Tolkien berättar om i sina böcker. Han berättade om hur viktig läsning är för honom, men också om hur mycket tid och kämpande som faktiskt låg bakom det ögonblick när han äntligen förstod vad det här med läsning är.

Och där, precis där, har vi nyckeln till framgångsrik läsning – det tar tid, det kostar möda och kämpande, men det är värt varenda ögonblick vi investerar i det. Detta måste skolan ge eleverna.

Nilsson igen:

Myter uppstår ur olika särintressen i skoldebatten. Men de kanske är bra? Får oss på de så kallade tårna? Vi vet att bristande läsförståelse är den största orsaken till nedgången i kunskaper. I vår texttunga värld är utvecklingen en tragedi för både individer och samhälle, så alla behöver ju ändå skärpa sig. Men det är just det som inte sker när van­föreställningar får fäste. Läsrörelsens chocksiffror är mer till för deras egen skull än för Sveriges elever och uppgivet har jag hört lärare mena att det är svårt att lära barn läsa nu när högläsningen hemma har upphört. Skoldebatten tycks alltså ha avintellektualiserats i samma takt som skolan.

Läsinlärning är inte raketforskning. Målet för den lärare som verkar inom det som tidigare kallades lågstadium är att barnen ska vara proffs på att läsa, skriva och räkna med de fyra räknesätten, när de går ut tredje klass. Det är inte alltid enkelt. Men ett välfärdssamhälle som lägger stora pengar på skolan och nyss var världsmästare i läsförståelse bör inte betrakta det som nästintill omöjligt.

Nej, läsinlärning är inte raketforskning. Men för att kunna forska om och med rakteter behöver eleverna kunna tillgodogöra sig såväl föreställningen om att där alltid finns mer att upptäcka, mer att lära, som de fakta och de kunskaper som forskare innan dem redan upptäckt. Och där är läsinlärningen en av de allra viktigaste nycklarna.

Falstaff Fakir får än en gång avsluta, få säger det bättre:

Flitigt läsa gör dig klok.
Därför läs varenda bok.

Lärandet

Anne-Marie Körling återger en dialog om läraryrket från härom morgonen:

-Ja men, ingenstans kan man läsa om det. Om man får tro tidningarna och medierna så är skolan så kass, så dålig och att det måste vara fullkomligt hemskt att jobba där, fortsatte mannen. Men så verkar det inte vara?

Ingenstans kan man läsa om vad? Verkar inte vara hur? Och vad svarade Anne-Marie på detta? Läs mer här.

Jag tänker istället prata lite om en annan aspekt av läraryrket än den som avhandlades i morgondialogen, en berikande aspekt som också borde skrivas om i tidningarna och media. Det här med lärares lärande, det som är en förutsättning för yrket, i vardagligt tal kallat fortbildning. Det här med att man som lärare aldrig blir färdiglärd, det finns alltid mer att lära, nya områden att utforska, nya rön att ta del av, nya tankar att tänka, hur ett leder till ett annat och man finner nya horisonter att häpna inför.

Låt mig illustrera med mig själv som exempel:

Under förra läsåret läste vi på Hvilan Pauline Gibbons, vi lärde oss om scaffolding, om att undervisa i språket samtidigt som man undervisar i ämnet och blev påminda om sambandet mellan tänkandet och språket. Nu läser jag Löwing och Kilborn, en bok som bygger vidare på tankegångarna från Gibbons, med fokus på språkets och kulturens betydelse i matematikundervisning. Vi pratade lite om boken på Twitter häromdagen, och det visade sig att alla inte fått ut så mycket av den. Jag finner den givande, men hade bara läst ett och ett halvt kapitel vid samtalets början (två mot slutet av samtalet, inte mycket det heller) och inte direkt hunnit reflektera över det jag läst, så jag kunde inte säga så mycket om det då. Men nu, när jag kommit lite längre, har jag en tanke om vad våra vitt skilda upplevelser skulle kunna bero på.

Ni vet de formuleringar om forskning och beprövad erfarenhet som finns i styrdokumenten? De är rätt omdebatterade, de flesta har nog åtminstone hört dem nämnas. Jag tror det kan vara så att eftersom Löwing och Kilborns bok i mångt och mycket är skriven utifrån beprövad erfarenhet, de framhåller med emfas att texten inte är en forskningsöversikt utan deras syfte är att lyfta fram och synliggöra ett antal kritiska faktorer. De talar utifrån erfarenhet, sin egen och andras, och talar mer om språkets betydelse i matematikundervisning än om matematikundervisning per se. Resonemangen bygger ofta på att läsaren redan har en åtminstone grundläggande uppfattaning om saker som språkliga register, språkförändringar inom en population, sociokultur, scaffolding etc. Har man inte det tror jag att man vinner på att läsa Gibbons innan man läser Löwing och Kilborn. Hon ger en forskningsbaserad grund att stå på och därmed blir läsningen mer givande. Tror jag.

Detta i sig är ytterligare en viktig del i fortbildningen som fenomen: jag påminns hela tiden om hur det är att lära sig, hur viktigt det är att man faktiskt har den grund att bygga vidare på som läraren (eller läromedlet) förutsätter att man har, och hur viktigt det är att försöka försäkra sig om att eleverna har denna grund innan man dundrar vidare.

Jag gläds åt det informella, oplanerade givande samtalet på nätet, på Twitter, på Facebook, i bloggosfären, på andra sociala media. Det gör mitt lärande rikare och mer givande (dessutom fick jag en hel hög intressanta lästips att gå vidare med) att ta del av andras tankar och perspektiv. Det borde tidningarna också skriva om, tycker ni inte?

Ett projekt

Jag vet inte säkert, det kan vara så att detta får man prata öppet om, det kan också vara så att det bör hållas hemligt tills det accepteras och jag härmed komplett förstör för mig själv. Lite spänning i vardagen piggar upp tillvaron, särskilt om man lägger till lite stämningshöjande musik:

.

Så här ligger det till: jag och mina kollegor, ja nästan alla på nästan alla folkhögskolor i Skåne ingår i ett projekt. Och i detta projekt skall, som det plägar, komma att ingå delprojekt. Och jag har funderat ut ett superspännande projekt!

Jag vill lära mig mer om vilka specifika utmaningar och svårigheter det svenska språket bjuder för den som har antingen persiska eller arabiska som modersmål. Från så många aspekter som möjligt. Jag tänker på fonem och grafem, lyssnande, läsande, talande, skrivande. Jag tänker på aspekter som syntax och prosodi, språksociologiska och semantiska aspekter etc etc. Jag vill ta del av det som finns beforskat inom området, och jag vill ta del av andras empiriska erfarenheter, deras obesvationer och reflektioner kring frågan och dela med mig av mina egna till den som eventuellt visar intresse.

Vad säger ni? Visst låter det spännande? Skulle ni, om möjlighet gavs, vilja vara med och lära er mer om detta? Besitter ni lite (eller jättemycket) kunskaper på området och vill dela med er?

Jag tror det kan bli hur spännande och kul som helst!


Vad ska du göra i höst?

Ja, jag vet, det är mitt i sommaren nu, men jag vet också att det finns de som går omkring och tänker på hösten med en ångestknut i magen, och de som svarar så undvikande de kan när någon frågar om deras planer. Det finns de som får en ångestknut i magen om man pratar om skolan också, som inte alls känner sig hemma på ett traditionellt gymnasie eller på Komvux och nästan är beredd att ge upp.

Låt mig viska ett enda ord:

Folkhögskola

Ja, folkhögskola är skola, och precis som i vanliga skolor lär man sig saker och ting på folkhögskolor. Man utvecklas och reflekterar, analyserar och sätter i sammanhang. Man resonerar och diskuterar, tänker och funderar. Man gör det tillsammans, och man gör det individuellt. Man gör det trygg under lärares ledning och man gör det på egen hand, och eget initiativ, med läraren tillgängligt och inom räckhåll när man behöver stöd, hjälp, handledning, bollplank eller klagomur (för det behöver man ibland, det är inget att skämmas för)

Malin beskriver den väg hon tog till juristprogrammet, och rekommenderar:

ett år på Folkhögskola! På ett år får man kompletterande kunskap, många nya vänner i såväl elever som lärare, en varm och personlig miljö, och en större möjlighet att antas till ett program med hög konkurrens.

Visst låter det trevligt? Det är trevligt! Om du befinner dig inom pendingsavstånd till Åkarp (det går t ex bussar och tåg flera gånger i timmen från såväl Lund som Malmö) och vill komplettera dina kunskaper och behörigheter så har Hvilan fortfarande en del platser kvar. Om du befinner dig någon annanstans i landet finns det folkhögskolor lite överallt.

Det finns ingen skolform som passar för alla, vi är individer vi människor med olika styrkor och svagheter, med olika intressen och förutsättningar. Men folkhögskolan passar för många, och oftare än man vågar tro passar folkhögskolan för den som traditionella skolor inte passar för.

.

Att tala med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin

Hos Mats på Tysta Tankar för vi ett samtal kring ett citat ur the Guardian:

Misplaced fear of interfering with self-expression has led to a damaging failure to correct pupils who communicate in an argot mixing linguistic influences from Cockney to Indian, according to a Centre for Policy Studies pamphlet commissioned by the London mayor, Boris Johnson

Artikeln handlar om en undersökning kring den bristande språkförmågan hos engelska skolbarn. Det är inte i första hand invandrarbarn som har problem, även om föräldrarnas egen engelska är bristande är de ofta noga med barnens utbildning, förklaras i rapporten. Nej, det är andra barn som har de största problemen:

Gross says child illiteracy is made worse because many teachers have a weak grasp of spelling and syntax, and argues that the problem cannot be blamed on the large number of immigrant pupils in city schools.
”There is in fact a great deal of evidence … to show that it is white working-class children who have the most intractable reading difficulties,” she writes. ”Unlike most immigrant parents, who are very keen on their children receiving a good education even if they themselves speak very little English, white working-class parents often seem to be indifferent to their children’s education.”

Mats ställer frågan:

Har svenska lärare en undergiven hållning till barns språk?

Jag skulle inte kalla det undergiven hållning, men alla larmrapporter om svenska ungdomars bristande språkförmåga, både när det gäller talat och skrivet språk, indikerar att det definitivt finns problem. Elevers ordförråd är ofta torftigt, att läsa en dagstidningsartikel ställer till problem. Att skilja på vardagsspråk, talspråk och skriftspråk, att känna till att det finns olika skriftspråksnivåer och att ha en känsla för vad som passar var är inte alls självklart, och det beror inte på bristande begåvning hos eleverna.

Det måste vi ha grundligt klart för oss i alla pedagogiska diskussioner: eleverna idag är inte i någon mån dummare eller mindre begåvade idag än vi var igår. Tvärtom.

Däremot finns en ovilja hos många lärare, framför allt, tror jag, i de tidigare skolåren, att peta för mycket i språket. Man är rädd att störa producerandet, att slå ner den lille skribentens glädje över att producera. Jag är rätt övertygad om att man hugger i sten när man gör så. Hos Mats liknade jag skrivprocessen vid bildskaparprocessen, och jag upprepar bilden här:

Det är stor skillnad på ett litet provinsiellt och internationellt sett obetydligt språk som svenskan och ett globalt, världsomfattande världsspråk som engelskan, men den tendens som talas om i citatet, den förskrämt politiskt korrekta rädslan att rätta elevernas språk i någon slags ogrundad tro att man i samma handling ska reducera deras lust att uttrycka sig och deras kreativitet, är densamma.

Man kan jämföra med bildskapande: i skräck för att störa bildskapandeprocessen genom att introducera nya verktyg gömmer man akvarellfärgerna, akrylfärgerna, oljefärgerna, de stora dukarna, stafflierna, paletterna och penslarna högt uppe i skåpen, låser in dem och låter eleverna fortsätta med vaxkritor och kopieringspapper.

Att det är bättre att låta eleverna få måla med hela paletten, prova olika material och metoder och utvecklas tror jag inte någon invänder mot. Att det därtill är bra för både kreativitet, självförtroende, motorik och mycket annat att få måla tror jag inte heller många invänder mot.

Så varför låter man inte elever måla med hela paletten när det gäller att måla i ord? Varför visar man dem inte fler ord, fler språknivåer, låter dem experimentera och lär dem använda de nya verktygen också? Inte för att kasta bort de gamla, vaxkritors värde skall aldrig underskattas, men för att ge dem fler, vidga deras horisonter, ge dem nycklar till fler dörrar att öppna och öka deras möjligheter i framtiden.

Kom ihåg att språk är makt, och ger vi eleverna tillgång till ett rikt och varierat språk ger vi dem ökade möjligher att ta makten över sina egna liv.

Och så skulle jag väldigt gärna, när jag ändå är inne på ämnet, vilja veta varför i hela fridens namn man lär elever att börja ny rad varje gång de börjar ny mening? Det blir väldigt otympligt, liknar snarare listor än sammanhängande texter och gör det oerhört mycket mer komplicerat än det behöver vara att lära sig att dela in en text i stycken. Om någon skulle vilja förklara för mig varför man gör så vore jag tacksam, jag vill verkligen gärna förstå tanken bakom!

ps Rubriken från Karlfeldts dikt om Fridolin – Sång efter Skördeanden