Ett projekt

Jag vet inte säkert, det kan vara så att detta får man prata öppet om, det kan också vara så att det bör hållas hemligt tills det accepteras och jag härmed komplett förstör för mig själv. Lite spänning i vardagen piggar upp tillvaron, särskilt om man lägger till lite stämningshöjande musik:

.

Så här ligger det till: jag och mina kollegor, ja nästan alla på nästan alla folkhögskolor i Skåne ingår i ett projekt. Och i detta projekt skall, som det plägar, komma att ingå delprojekt. Och jag har funderat ut ett superspännande projekt!

Jag vill lära mig mer om vilka specifika utmaningar och svårigheter det svenska språket bjuder för den som har antingen persiska eller arabiska som modersmål. Från så många aspekter som möjligt. Jag tänker på fonem och grafem, lyssnande, läsande, talande, skrivande. Jag tänker på aspekter som syntax och prosodi, språksociologiska och semantiska aspekter etc etc. Jag vill ta del av det som finns beforskat inom området, och jag vill ta del av andras empiriska erfarenheter, deras obesvationer och reflektioner kring frågan och dela med mig av mina egna till den som eventuellt visar intresse.

Vad säger ni? Visst låter det spännande? Skulle ni, om möjlighet gavs, vilja vara med och lära er mer om detta? Besitter ni lite (eller jättemycket) kunskaper på området och vill dela med er?

Jag tror det kan bli hur spännande och kul som helst!


Genomgående tema i kväll: idoler

Svenska Akademiens stol nummer 6 besätts den 20 december av språkforskaren Tomas Riad.

Hurra!

Jag är förtjust i Svenska Akademien, kombinationen av lättsam lekfullhet och akademisk dammighet ger mig en känsla av balans och förtjusning. Riad är ett gott val, han är en sympatisk, kunnig och relevant språkvetare med gott sinne för såväl det bestående som det föränderliga i språket. Hans område är språkets ljudegenskaper, och hans forskning är lätt att förstå även för den som inte är superinsatt i området.

Ett gott val, jag tror han kommer att ha mycket spännande att tillföra akademien!

.

Om ämnet ämneskunskaper och utvidgat lärarkollegium

Jag tillhör gruppen som förespråkar grundliga ämneskunskaper hos lärare. Det har jag aldrig gjort någon hemlighet av. För mig är det liksom själva fundamentet, för att kunna lära ut något måste jag själv kunna det.

Därmed inte sagt att man automatiskt blir en bra lärare bara för att man kan sitt ämne, jag skulle utan att blinka kunnat (om jag varit lite elakare än jag är) räkna upp en handfull grundligt ämneskunniga fullkomligt bedrövliga lärare jag stött på i min dag (jag tänker inte ens nämna vilket yrkesområde samtliga kom ifrån från början, eller vilka närliggande ämnen de undervisade i), där är mer som ska till. Men att man behärskar de ämnen man undervisar i på en långt mer avancerad nivå än den ens elever förväntas uppnått när de går vidare från ens klassrum till nästa nivå är lika självklart för mig som att man, som lärare, ser till att hålla sig någorlunda uppdaterad med utvecklingen inom området och forskning kring både ämnet och kring lärande och undervisning. Hur ska man annars kunna möta alla elevers behov? Rätt som det är kommer det t ex en entusiastisk ämnesnörd in i ens klassrum och vill också utmanas och utvecklas, och har rätt till det, precis som alla andra elever.

Själv undervisar jag i språk, och försöker efter bästa förmåga leva som jag lär. Jag är ingen superlärare, verkligen inte, jag skulle ranka mig själv som tämligen medelmåttig, men jag försöker hålla mig hyggligt uppdaterad på aktuell litteratur inom språkområdet, kultur, nyheter, samhällsutveckling, miljöutveckling etc, både via media, bloggar, samtal med människor, via forskningsrapporter och andra kanaler. Det tar tid, visst gör det, men jag har alltid betraktat det som en oundgänglig del av mitt arbete, ett sätt att hålla mina verktyg vassa och mina färdigheter i trim.

Förmodligen var det detta som fick mig att bli svarslös, förstummad av ren chock, när jag hörde en ämneskollega (som arbetar på en skola i en helt annan del av landet, och jag tänker inte tala om var eller på vilken nivå, det är inte relevant. Betrakta kollegan som en anonym representant för ett fenomen snarare än som en individ) uttala sig om hur h*n försöker läsa böcker på undervisningsspråket, men upplever hur det snarare försämrar än förbättrar. Samtidigt som jag applåderar initiativet och kollegans strävan, trots motvinden, blir jag skakad – om läraren upplever att bokläsande på undervisningsspråket är så komplicerat och tungt, hur ska då eleverna uppleva det? Hur ska h*n kunna uppmuntra eleverna till att läsa och övertyga dem om att det kan vara till nytta och glädje?

Och slutligen, den fråga som känns viktigast av allt, hur kan vi, som utvidgat lärarkollegium, stötta varandra och dela med oss av de kunskaper vi har så att vi tillsammans höjer den allmänna ämneskunskapsnivån hos svenska lärare? Kan vi det? Vill vi det? Bör vi det?

Jag är övertygad om att det vore väldigt bra för den allmänna kunskapsnivån i skolan, och hos eleverna, men jag kanske missar viktiga delar i det hela. Vad tror ni?