Nya bord

Det är möjligt att den som följt min blogg ett tag har fått uppfattningen att jag är rätt förtjust i kaffehus. Inte caféer som i trendiga ställen där man kan välja mellan 25 olika sorters bönor malda på ett antal olika sorters sätt serverade på minst femton olika sorters sätt, utan kaffehus som i ställen där människor kan mötas, sitta tillsammans och prata om vad som händer i världen, i samhället, i livet. Där det finns tid och utrymme att läsa en tidning eller en bok, studera lite, diskutera idéer med andra eller lyssna på när andra diskuterar. Ibland är dessa ställen belägna i trendiga caféer, och ibland på andra platser.

Det stämmer. Jag är mycket förtjust i kaffehus.

Häromdagen fick vi nya bord i klassrummet, och de flesta tycks uppskatta förändringen. Till min oändliga glädje kommenterade flera på hur de tycker det ser ut som ett café eller som ett kaffehus. Jag tycker också det blev fint:

Fördelen med runda bord i ett språkklassrum är att den allt avgörande kommunikationen hamnar i fokus. Det är dessutom lätt att spontansamarbeta med den man delar ett runt bord med.

På väg

Ungefär nu är jag på väg till första dagen av Projektet. Håller ni tummarna för att det blir av?

Någon frågade varför jag är intresserad av ämnet, och jag svarade att främst är det för att jag inte vet något om saken, trots att så mycket finns att veta. Och precis så enkelt är det. Jag kan svenska, och jag vet en del om hur det går till när man lär sig ett nytt språk, både på kort och på lång sikt. Men jag vet inget alls om hur det svenska språket ter sig för den som närmar sig det från persiskan, eller från arabiskan. Vilka ljud är svårbemästrade, och vilka är busenkla? Hur ligger det till med ordföljden? Använder vi oss av pronomen på samma sätt? Hur uppfattas den svenska prosodin?

.

.

Ah, det finns hur många frågor som helst! Jag hoppas att det jag lär mig under projektet skall göra mig till en bättre lärare, naturligtvis, och jag hoppas innerligt att erfarenheterna skall komma andra till nytta och glädje. Jag kommer nog att blogga en del om saken (jag vet att det låter som att jag tar för givet att det kommer att bli av. Det gör jag inte, men jag tänker som såhär, att tar jag ut glädjen i förskott får jag i bästa fall glädja mig två gånger, och blir det nobben har jag åtminstone fått glädja mig en gång) och om ni vill får ni gärna dela med er av erfarenheter och funderingar kring ämnet.

 

Om ämnet ämneskunskaper och utvidgat lärarkollegium

Jag tillhör gruppen som förespråkar grundliga ämneskunskaper hos lärare. Det har jag aldrig gjort någon hemlighet av. För mig är det liksom själva fundamentet, för att kunna lära ut något måste jag själv kunna det.

Därmed inte sagt att man automatiskt blir en bra lärare bara för att man kan sitt ämne, jag skulle utan att blinka kunnat (om jag varit lite elakare än jag är) räkna upp en handfull grundligt ämneskunniga fullkomligt bedrövliga lärare jag stött på i min dag (jag tänker inte ens nämna vilket yrkesområde samtliga kom ifrån från början, eller vilka närliggande ämnen de undervisade i), där är mer som ska till. Men att man behärskar de ämnen man undervisar i på en långt mer avancerad nivå än den ens elever förväntas uppnått när de går vidare från ens klassrum till nästa nivå är lika självklart för mig som att man, som lärare, ser till att hålla sig någorlunda uppdaterad med utvecklingen inom området och forskning kring både ämnet och kring lärande och undervisning. Hur ska man annars kunna möta alla elevers behov? Rätt som det är kommer det t ex en entusiastisk ämnesnörd in i ens klassrum och vill också utmanas och utvecklas, och har rätt till det, precis som alla andra elever.

Själv undervisar jag i språk, och försöker efter bästa förmåga leva som jag lär. Jag är ingen superlärare, verkligen inte, jag skulle ranka mig själv som tämligen medelmåttig, men jag försöker hålla mig hyggligt uppdaterad på aktuell litteratur inom språkområdet, kultur, nyheter, samhällsutveckling, miljöutveckling etc, både via media, bloggar, samtal med människor, via forskningsrapporter och andra kanaler. Det tar tid, visst gör det, men jag har alltid betraktat det som en oundgänglig del av mitt arbete, ett sätt att hålla mina verktyg vassa och mina färdigheter i trim.

Förmodligen var det detta som fick mig att bli svarslös, förstummad av ren chock, när jag hörde en ämneskollega (som arbetar på en skola i en helt annan del av landet, och jag tänker inte tala om var eller på vilken nivå, det är inte relevant. Betrakta kollegan som en anonym representant för ett fenomen snarare än som en individ) uttala sig om hur h*n försöker läsa böcker på undervisningsspråket, men upplever hur det snarare försämrar än förbättrar. Samtidigt som jag applåderar initiativet och kollegans strävan, trots motvinden, blir jag skakad – om läraren upplever att bokläsande på undervisningsspråket är så komplicerat och tungt, hur ska då eleverna uppleva det? Hur ska h*n kunna uppmuntra eleverna till att läsa och övertyga dem om att det kan vara till nytta och glädje?

Och slutligen, den fråga som känns viktigast av allt, hur kan vi, som utvidgat lärarkollegium, stötta varandra och dela med oss av de kunskaper vi har så att vi tillsammans höjer den allmänna ämneskunskapsnivån hos svenska lärare? Kan vi det? Vill vi det? Bör vi det?

Jag är övertygad om att det vore väldigt bra för den allmänna kunskapsnivån i skolan, och hos eleverna, men jag kanske missar viktiga delar i det hela. Vad tror ni?