#skånelisa i stället för #skolchatt

Det var torsdag i går, och för första gången på mycket länge deltog jag inte i #skolchatt. Inte för att jag inte ville, jag saknade det enormt och i dag känns det inte riktigt fredag, men ibland krockar saker och ting.

Det jag gjorde i stället gav mig också en dos fortbildning, nätverkande och erfarenhetsutbyte, och denna torsdag irl. Det var ju nämligen i går Skåne-LiSA höll sitt första möte! Vi samlades i en föreläsningssal i en av Malmös vackra gymnasieskolor, hälsades välkomna och fick en inspirerande, intressant och informativ föreläsning om språkinlärning, hur det går till när vi lär oss språk, hur de språkliga mönstren förändras under inlärandet av Lunda-forskaren Anna Flyman Mattson.

Jag har förstått att känslan i dagens språk uttrycks #PEPP

Använd inte aldrig dubbla negationer

De tar liksom ut varandra, och budskapet blir luddigare och mer komplicerat än det behöver. Ibland avsiktligt, men oftare är tanken med de dubbla negationerna en annan – man vill understryka budskapet, varna, verkligen framhålla att detta är viktigt, och så råkar man ta i för mycket.

Men ibland, i undantagsfall, kan det blir tämligen ikoniskt:

.

Dax att införa hemläxa i förskolan

Länge nog har de där små rackarungarna i förskolan sluppit undan regelbundna hemläxor, utan de har obekymrade kunna drälla omkring hela eftermiddagarna och göra just ingenting om de har lust med det. Men nu, skriver Malin Siwe i Expressen, är det dags.

Nej, det är inget aprilskämt. Ledarartikeln är skriven den 23 mars, men det är först nu jag kommit mig för att kommentera på den, trots att jag helhjärtat instämmer i Siwes text:

Det händer att lärare i svenska för invandrare rekommenderar att titta på Bolibompa och annat på Barnkanalen med sina ungar, eller helt själva. Det förekommer att förskollärare ger samma råd. Men egentligen borde alla förskollärare ge barnen i läxa att kolla svensk barn-tv en timme om dagen, helst tillsammans med en förälder. Och därtill låna ut Pippi, Tsatsiki eller Alfons Åberg på dvd. Eller för all del något utländskt tecknat, om alla talar svenska.
Den som är född i Sverige, eller har kommit hit i späda år, måste ges möjligheten att själv välja sin identitet: svensk, svensk-irakier, irakier. Ungdomarna ska inte tvingas välja bort det svenska på grund av att de fått för dålig bas i skolan.

Problemet hon lyfter är på riktigt, och det är viktigt. Språk är makt, den som behärskar språket förstår vad som sägs, och blir inte lurad av undermeningar eller halvsagda sanningar. Den som behärskar språket kan uttrycka sig, kräva sin rätt, argumentera, förklara, motivera och nå fram.

Lär mig riktig svenska! Jag kan bara blattesvenska och jag vill inte låta dum!

sa en elev i mitt klassrum för några år sedan. Det är ett verkligt, konkret problem inte bara för de elever som, likt Ali i 9A sorgset suckar:

Jag är ju född i Sverige, jag har gått nio år i en svensk skola. Ändå ligger jag på en sådan nivå, det tycker jag är helt sjukt

utan för hela samhället. De vill inte låta dumma, ungarna från de invandrartäta förorterna, precis som ungarna från Bjästa, Kävlinge eller Örebro inte vill låta dumma. De vill kunna uttrycka sig, de vill ha språket och makten.

Att ge dem Bolibompa i läxa är en gåva som hjälper dem på vägen. Jag gillar’t. Vad tycker ni?

Tre generationer

I höstas skrev jag om hur språkförändring ter sig i en populationsgrupp. Sammanfattningsvis handlar det om att första generationen får jobba hårt för att ta till sig språkförändringen, andra generationen använder den självklart men medveten om att det är en förändring och tredje använder den utan att överhuvudtaget behöva reflektera över saken.

I Expressen beskriver ledarredaktionen samma fenomen på arbetsmarknaden och i samhället. Man rynkar på ett politiskt korrekt sätt bekymrat pannan över den första generationens, som man sammanfattningsvis benämner flyktingar, kämpigare situation:

för många flyktingar blir det nya språket ett oöverstigligt hinder. Andra gånger är utbildningarna och yrkeserfarenheterna obrukbara. Det fick östeuropéer med examen i marxistisk ekonomi erfara förr; det märker soldater, bananodlare och herdar nu.

men vänder sen uppmärksamheten till andra och tredje generationens situation och konstaterar att utvecklingen går som den brukar gå:

Barn som är födda och uppvuxna i Sverige ska kunna slå sig fram på arbetsmarknaden oavsett efternamn. Och de gör det.
Nu finns det chefer som själva är uppväxta med klasskamrater som hette Androniki, Melitta, Ibrahim och Reza. De blir inte konfysa av utländska efternamn, även om de inte får rätt på alla konsonanter i polska namn. Det är ju lika lätt att göra fel på svenskar som stavar sig Svenson, Svenzon eller Svensohn.

Främlingar förblir inte främlingar när man delar vardag och referensramar, det gäller den inflyttande likaväl som den som redan befinner sig på platsen, och Expressen sätter ord på en av de viktigaste nycklarna vi har i det svenska samhället, skolan och utbildningen:

Det viktiga är att flyktingarnas barn får samma chanser i skolan som andra svenskfödda barn. På det området finns mycket kvar att göra. Men det är inte omöjligt.

Flyktingarnas barn, som Expressen kallar dem, är helt enkelt andra generationen, den som lever i det nya med självklarhet men medveten om att det är något nytt. Det är inte så konstigt, men det är intressant att sätta ord på vad som händer. Det man sätter ord på ser man.

Text i arbete

Jag läser Lyft Språket, Lyft Tänkandet av Pauline Gibbons just nu. Den är mycket lättläst och trevlig, fylld med tydliga exempel och förklaringar, ett ypperligt val för lärare som känner att de behöver inspiration för att nytt arbetssätt. Gibbons förklarar och visar, pedagogiskt och tydligt, hur man hjälper eleverna att bli förtrogna med den svenska de behöver för att klara av att studera framgångsrikt, samtidigt som man undervisar i ämnet, vilket det än råkar vara.

.

.

Tack Anna för tipset!

3 generationer

Ibland behöver man bli påmind om att det som är så självklart i ens egen värld, det är kanske helt okänt i andras. Som det här med tre generationer och språkutveckling, t ex, som jag helt slarvigt bara tagit för givet att alla människor självklart är medvetna om.

Men eftersom det är något som inte är så dumt att känna till, så kommer här en snabb och väldigt ytlig förklaring:

Det tar tre generationer innan en språkförändring har slagit igenom i en populationsgrupp. Vi kan ta det här med Karl-Oskar och Kristina, Wilhelm Mobergs fiktiva utvandrare, och deras verkliga efterföljare: Karl-Oskar och Kristina reste över Atlanten och anlände utan vare sig förstå eller kunna göra sig förstådda i det nya landet. Även om mycket var obegripligt och främmande blev det så småningom allt mer hemma. De fortsatte tala svenska hemma och i vardagen, men lärde sig med tiden nyttofraser och nyckelord på det nya språket. De var den första generationen.

Deras barn, uppvuxna i det nya, omgivna av det nya språket med det gamla språket som det självklara vardagsspråket hemmavid, blev effektivt tvåspråkiga och växlade utan större möda mellan de båda språken. De var den andra generationen.

Deras barn i sin tur, Karl-Oskar och Kristinas barnbarn, de talade engelska, både hemma och ute i samhället. De kunde säkert ett par fraser och ord på svenska, för att kunna kommunicera med den äldre generationen och för ros skull, men deras svenska förblev i de flesta fall till och med mer rudimentär än första generationens engelska. De var den tredje generationen.

Det spelar ingen som helst roll vilket eller vilka språk det rör sig om, om det rör sig om två olika språk eller om det rör sig om förändringar inom ett och samma språk – det tar tre generationer innan förändringen blivit vardag och självklar. Vi ser det i du-reformen i svenska, vi ser det när vi tittar på hur språket utvecklades hos de som migrerade från Sverige till USA under artonhundratalets svältår och vi ser det på människor som flyttar till Sverige från andra språkområden, oavsett om det handlar om danska, arabiska eller engelska.

Det är inget konstigt med det. Det är fullkomligt normal språkutveckling.