Crossover

Världar som kolliderar, som blandas ihop förvirrar ibland, berikar ibland, och ibland blir det bara helt ljuvligt:

.

.

Tack Jesper!

Annonser

Genom Dalarna bakom ett godståg

Vårt tåg lunkar långsamt genom februarikvällsmörkret. Framför oss dunkar sig ett godståg fram som godståg plägar, långsam, stadigt på väg mot sin destination. Och jag tänker, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att vore det inte en vinst för alla med dubbla spår i ett järnvägsnät som gjorde skäl för namnet nät? Vävt på längden och på bredden över landet, så att man smidigt och snabbt kan transportera gods på ett spår och passagerare på ett annat, från och till även de idylliska små inlandsorterna?

Det känns som ett tillfälle så gott som något att sammanfatta intrycken från #ngl2012

Konferensen var liten och långsam, det var långa pauser och gott om tid att mingla, prata, mötas och faktiskt  både påbörja och utveckla samtal. Det tog åtminstone spattiga mig en stund att komma in i detta, jag stressade runt som ett skållat troll i god konferenstradition men föll så småningom in i tempot. Och så plötsligt hände något som fick mig att inse att de här akademiska kvartarna i början av varje session var en gåva till oss besökare.

Det som hände var helt enkelt en Trekkie som blev glad över att jag uppskattade hans blinkning till eventuella mednördar i publiken (We have seen a lot of Data) och att det fanns utrymme för det vindlande samtalet om skönhetens betydelse för känslan i upplevelsen, skridskoåkning på Amsterdams kanaler, sorg och gravitation som följde. Det har jag aldrig tidigare upplevt på en konferens, och jag insåg att jag hade hunnit ha flera sådana samtal. Utan att missa några presentationer.

Wow!

Presentationerna jag tagit del av har varit intressanta, relevanta, roliga, tankeväckande och inspirerande. På bussen (jag vet fortfarande inte hur man betalar på bussarna i Falun, förvirrade turister tycks få åka gratis) till tåget pratade jag med en konferensdeltagare som uttryckte att hennes huvud var så fullt av nya tankar att det kändes som om det skulle explodera! Jag upplever det annorlunda, många nya tankar svävar i min hjärna, men kanske tack vare upplägget så rör de sig lugnt och harmoniskt, bekantar sig med de tankar som befunnit sig där ett tag och verkar finna sig väl till rätta.

Jag är mycket nöjd med konferensen, men, är jag rädd, en förfärligt tråkig medpassagerare till min stackars medresenär på det tåg som nu fått upp farten.

Nästa generations lärande

Konferensen här i Falun heter så, fast på engelska eftersom den är internationell. Next Generation Learning. Här pratas, som det plägar på konferenser, om en massa saker – mycket IT, mycket plattformar, mycket öppenhet och delakultur och mycket om appar. Såklart, och det är intressant och spännande. Men än mer spännade är det som handlar om människorna, för teknik i all ära, det är människor som lär, människor som delar med varandra, som möts, som använder dessa plattformar och appar, som reagerar på gränssnitten och känner sig hemma eller främmande i designen.

Dr Albin Wallace från United Church Schools Trust berättade om hur eleverna använder lärplattformar ungefär som skolväskor, de hämtar och lämnar sina hemläxor där och är inte särskilt lockade av att skapa, pyssla eller dela med varandra utöver vad skolarbetet kräver. Man hade hoppats att de skulle utnyttja tekniken mer, det var ett litet bakslag, men när man frågat ut eleverna om vad de tycker om plattformarna är svaren entydiga: Mer än något annat uppskattar man att de vanliga, mänskliga lärarna finns tillgängliga och ger hjälp med skolarbete och hemläxor utanför skoltid.

Gunnar Augustsson från Mittuniversitetet berättade om en undersökning kring hur studenter som studerar på distans uppfattar den skriftliga feedback de får på sina uppgifter. Visst uppskattar de den konstruktiva kritiken, och visst uppskattar de att få veta vad de behöver ändra och göra bättre, men de saknar den lilla enkla, mänskliga uppmuntran vi ger varandra sådär lite i förbifarten när vi möts öga mot öga, klappen på axeln, en liten kommentar om vad som var bra, trots att mycket behöver göras.

I dag berättade Dan Peters från Blackboard om utvecklingen av datorer, telefoner och appar. Han pratade om den konflikt som ibland uppstår mellan marknadens intressen och slutanvändarnas, dvs de vanliga människor som faktiskt använder tekniken, önskemål, och så berättade han om hur de, alldeles nyss, gjort om gränssnittet med ett nytt tänkande – vackert, tilltalande utöver användbart om än lite fyrkantigt. Trots att de egentligen inte ändrat något av de praktiskt användbara aspekterna så är reaktionerna innerligt positiva. Människorna känner sig plötsligt mer hemma i miljön när det som möter dem är tilltalande för ögat.

Jag ser fram emot i morgon, och hoppas att den jag pratat med på Twitter men inte riktigt vet vem det är faktiskt kommer fram och säger hej! Om du läser detta så vet du att det skulle göra mig mycket glad!

Jedi-ism

Mats förundras inför Star Trek och Star Wars, och undrar om man väljer sida ungefär som man kan välja att hejja på ett eller annat hockeylag. Jag anar att den enligt uppgift fjärde största religionen i Storbritannien,  Jedi-ismen, också kan väcka viss förundran.

.

Nyårslöftet och förbaskat också!

Jag har glömt att jag lovade att titta på TV, inte det minsta lilla program har jag sett sedan 9A i måndags!

Å andra sidan har jag sett annat av intresse med högt kulturellt värde:

.