Tjugoandra luckan i Morricas #adventskalender

Julen handlar om olika saker för olika människor, traditionerna, liksom förväntningarna och förhoppningarna, skiljer sig från familj till familj. För mig är en viktig del att alla får lov att vara sig själva, att ingen känner att hen måste uppfylla andras förväntningar på vem hen skall framstå som.

Det innebär t ex att en legendarisk krigare, skicklig andrepilot, lojal, kärleksfull vän och usel förlorare i schack ibland lägger av sig patronbälten och i stället drar på sig tomteluvan och stämmer upp i en julsång, om det är vad hen önskar göra.

Annonser

I Star Wars vore jag

Han Solo är underbar, Leia fantastisk, och jag ska inte neka till att de som ser paralleller mellan mig och Darth Vader har en och annan poäng.

Men sanningen att säga, den karaktär jag har absolut lättast att känna igen mig i, den karaktär vars handlingar och reaktioner jag utan att ens behöva fundera eller anlysera förstår precis är en helt annan:

Now don’t you forget this! Why I should stick my neck out for you is far beyond my capacity!

 

 

Måndagmorgon

.

Men vi vet ju hur scenen slutar så….

Metagaming

I afton befinner jag mig på rekreationsresa. Världen vi besöker är jag inte hemma i ännu, men den påminner på många sätt om andra världar jag besökt. Det förvirrar mig lite, jag kämpar hela tiden mot min tendens att tolka världen utifrån erfarenheter av andra, snarlika världar. Dessa erfarenheter tycks ju stämma in här, miljöerna påminner i så hög grad om kända miljöer att jag rätt som det är tror mig veta vad som kommer möta mig om jag svänger till höger bakom hörnet… Och det gör jag ju inte.

Det är spännande, intressant, roligt och samtidigt kräver det så mycket fokus och energi bara att komma ihåg var jag inte befinner mig att jag missar stora delar av det som händer. Det kommer bli bättre när jag känner mig mer hemma i världen och kan lägga mer fokus på skeendet.

Grattis dyrbare!

I dag är det 23 år sedan min äldste son kom till världen. Grattis på födelsedagen, käre dyrbare!

Orimligt!

Star Wars i 3D. Visst, absolut, varför inte, tänkte jag när jag hörde talas om det. Lite extra djup, absolut, den visuella upplevelsen är en viktig del av berättelsen.

Men sen hör jag talas om dubbningen. Filmerna skall dubbas till svenska. Har man helt tappat all känsla för vad som är rimligt?!?!?

Jag förstår att de svenska rösterna tycker det är en jättekul grej, men precis som Shakespeare i svensk översättning blir lite taffligare, lite tunnare så blir dubbade filmer, hur väl läppsynkroniserade de än är, sämre, fånigare, tunnare. Tonfallet blir hurtigare, känslan i replikerna urvattnas och med den känslan i berättelsen.

.

.

Efter scenen med jättefästingarna trodde jag inte det gick att sjunka djupare.

Jag hade fel.

I’ve got a bad feeling about this

Kraften och tiden

Om Kraften och Tiden funderar Magnus Blixt:

Jag är övertygad om att alla lärare har en ambition att skapa maximalt med kunskapstillväxt och lärande genom så bra undervisning (Skollagen 3§) som det bara är möjligt för att barn och unga ska ges möjligheter att nå sin potential (” ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.” /Skollagen 4§). Men att göra det kräver både Tid och KraftKärnan i lärararbetet är undervisningen. För att undervisningen ska hålla hög kvalitet krävs det tid och möjligheter för planering och uppföljning. ”för- och efterarbete brukar lärare ofta benämna denna uppgift, men jag använder konsekvent ”planerings- och uppföljningsarbete” som ju även icke-lärare förstår vad det innebär.

men, fortsätter han:

 Ändå så minskar denna tid stadigt i skolan. Det märker jag. De som har arbetat längre säger att trenden varit tydlig länge. Den minskar inte till förmån för kompetensutveckling, forskning, reflektion, vilket antagligen gett vinster på sikt och därmed kunnat ses som en investering. Den minskar istället genom att allt fler administrativa uppgifter läggs på, allt mer vaktmästaruppgifter, omsorg, fostran, föräldrakontakter, dokumentation för dokumentationens skull. Samtidigt ökar mängden undervisning, sakta men säkert.

Det Magnus säger äger sin riktighet – tiden är begränsad, det gäller inte minst den betalda arbetstiden, och till synes små uppgifter som att byta en glödlampa, fixa pappersstopp i kopiatorn, ta ett snabbt telefonsamtal från en förälder och tala om vilka kläder som är lämpliga på den kommande friluftsdagen eller skriva en rekvisition för häftklamrar till häftapparaten kostar på många skolor runt om i landet många dyrbara lärartimmar.

Det går ut över eleverna. Det vet de flesta lärare väl om, men långt ifrån alla politiker, kommunala tjänstemän och föräldrar är medvetna om detta. Att det är så är inte alls konstigt.

Många tror sig veta precis hur det går till i skolan, eftersom de själva varit elever en gång i tiden. Det är lätt att minnas tillbaka och tro att det ser likadant ut i dag, vare sig ens gamla skola numera är vandrarhem, har byggts om så att ens gamla klassrum numera används som kapprum eller är sig tämligen lik. Man tror att man vet vad lärarjobbet innebär, eftersom man minns sina egna lärare.

Men lika lite som man får någon vidare helhetsbild av en politikers arbetsvardag utifrån det man ser i direktsändningarna från riksdagsdebatterna eller av en skådespelares arbetsvardag utifrån att man ser filmen får man det av en lärares arbetsvardag utifrån det man som elev ser i klassrummet. Det som sker bakom kulisserna vet man nog egentligen mycket lite om, gör man inte?

Därför är det upp till lärare själva att se till att fokus hamnar på uppdraget, på elevernas lärandesituation, på undervisningen och elevernas kunskaputveckling. Det är upp till lärare själva att dra och vidmakthålla gränserna. Hur man gör det skiljer sig sannolikt från lärare till lärare, från skola till skola. Där en är betjänt av att avsätta en timme eller två i veckan till telefontid istället för att ständigt vara tillgänglig för föräldrakontakt är en annan mer betjänt av att säga nej till allt som liknar vaktmästarsysslor, medan en tredje behöver göra båda dessa avgränsningar och fler ändå.

Detta måste man göra själv, men måste man verkligen göra det ensam? Jag föreställer mig att om man hjälps åt inom kollegiet, får stöd ifrån facket och ifrån det utökade lärarkollegiet går det både lättare och snabbare, och de som tjänar mest på det vore eleverna. Låter det rimligt?

.

.

May the Force be with you!