Ord och kommunalisering

Bengt Silfverstrand är en av dem som röstade igenom kommunaliseringen i skolan. Det tycks inte vara det ögonblick i politikerkarriären han är mest stolt över, att döma av artikeln i Aftonbladet, men han står för sitt misstag, och konstaterar helt enkelt:

De argument för saken som då framfördes fann jag rimliga och relevanta. Men i perspektivet av vad vi därefter upplevt så tycker jag att beslutet var felaktigt. Jag erkänner, utan att känna prestige, att jag som politiker hade fel.

Ja, jo, det kan man ju säga. Det var rätt många som sa det då också, men inte med tillräcklig tydlighet och tillräckligt övertygande argument. Silfverstrand har ändrat uppfattning, men understryker att det gör honom unik bland socialdemokrater:

Såvitt jag kan bedöma i dag kommer Socialdemokraterna inte inom överskådlig tid att svänga i frågan. Det tycks fortfarande finnas låsningar knutna till Göran Persson inom partiet i denna fråga. Men genom opinionsbildning, inte minst inom lärarfackförbunden, tror jag att det på sikt skulle gå att få partiet att ompröva sin inställning.

Jag återkommer till det jag sagt tidigare: Vi måste sätta ord på det vi ser, vår vardag, våra elevers vardag. Vi måste sätta ord på problemen, och på hur lösningarna ser ut, och vi måste göra det på ett sådant sätt att inte bara andra lärare förstår utan så tydligt att även den som inte sett insidan på en skola sedan sin egen skoltid under femtiotalet förstår.

Ingen kommer att göra det åt oss.

Om ni tvivlar på vad jag säger, se vilken effekt Björklunds val av ord fick. Få lyssnar till vad han faktiskt sa, det belastade ordet katederundervisning står i vägen och i dess skugga försvinner såväl citationstecknen han använder kring ordet som formuleringar som ”läraren har en aktiv dialog med eleverna”. Varken de faktum att han talar om att lärarledd undervisning måste bli vanligare, inte att den ska vara det allena rådande, eller att han understryker att elever är olika lyckas nå fram. Inte ens att han säger, rent ut, att lärarens uppgift är att så långt det är möjligt ge alla elever möjlighet att utvecklas, utifrån sina egna förutsättningar:

Det är lätt att förstå att denna förändrade lärarroll kan fungera olika för olika elever. Om eleven ska ta mer eget ansvar för planering och kunskapsinhämtning kommer detta naturligtvis att gynna elever som är mogna att ta ett stort eget ansvar, eller har föräldrar som engagerar sig och pushar eleverna. Den aktiva skolan, den aktiva läraren, har ju i grunden en kompensatorisk roll, att jämna ut skillnader som finns mellan elever med olika förutsättningar. Det var därför som liberaler en gång införde den obligatoriska skolan.

Om ett enda ord kan få denna effekt, tänk då hur långt flera stycken välvalda skulle kunna nå!

Björklund är förresten inte heller kommunaliseringskramare:

I det vakuum som uppstod när staten drog sig tillbaka vid kommunaliseringen axlade snabbt Kommunförbundet rollen att utveckla skolan. De använde sig av sin arbetsgivarroll i förhandlingarna om kollektivavtal för att driva igenom centrala pedagogiska riktlinjer. Mest flagrant var den policyskrift vid namn ”Resultat i fokus” som Kommunförbundet försökte föra in som en del av löneavtalet år 2000. ”Undervisning undviker vi helt”, stod det i skriften, eftersom begrepp som elev, undervisning och lärare var ”bundna till vissa roller och relationer”.

Jag nämner det eftersom jag ser en konkret risk att det försvunnit i upprördheten över katedern.