Att tänka kritiskt

Min söndagsmorgon börjar med att jag råkar på ett samtal mellan tre personer som såvitt jag känner till samtliga arbetar med undervisning i svenska skolor. De talar, helt öppet och med illa dold stolthet om hur de arbetar – hur de själva minsann sätter ‘ungarna’ i centrum; hur deras kollegor fåfängt kämpar med att försöka tvinga ‘ungarna’ att lära sig utantill, medan de låter ‘ungarna’ jobba med det ‘ungarna’ tycker är roligt och kan se nyttan av. Givetvis får utbildningsministern en slentriankänga, och med koketta blickar över axeln skryter de tre om hur de minsann struntar i det mesta av det centrala innehållet, en tiondel eller kanske en femtedel hinner de med, resten av tiden ägnas åt sånt som ‘ungarna’ tycker är relevant och roligt. Någon formulerar att ”läsa på wikipedia och se dokumentärer kan göras på fritiden”.

Inte så vackert, inte så ovanligt.

Fortsättningen är lika vanlig den. De tre herrarna – det sociala kön de valt att visa upp i sammanhanget är inte relevant i sak men jag nämner det ändå, ty ofta nog lyfts andelen kvinnor i svensk lärarkår som en delförklaring till dagens situation, framför allt för pojkelever, så dessa tre herrar är faktiskt, vare sig de vill det eller inte, med sitt raljerande på offentlig plats, representanter för de manliga förebilder elever i svensk skola möter – flosklar glatt ur sig formuleringar on att ‘ungarna’ inte ska kunna rabbla faktakunskaper, utan bli kritiskt tänkande individer.

Låt oss för ett ögonblick granska resonemanget kritiskt, och högt ställa den brinnande frågan: Hur då?

Att tänka kritiskt innebär att kunna ifrågasätta, många nivåer bortom ‘Ahmen varför ska vi göra det här för?’  För att kunna uppnå dessa nivåer är det absolut nödvändigt att ha en uppfattning om bakgrund och sammanhang, om utveckling och tendenser. Med en smartphone i fickan går det på ett ögonblick att hitta fakta och bekräfta aningar, men bara för den som vet vad hen letar efter.  Hur ska hen som ”sluppit” ägna tid i skolan åt det som föraktfullt avfärdas som ”Trivial Pursuit-fakta” och lättsamt hänvisats till att ”läsa Wikipedia på fritiden” ens veta att det finns något att leta efter? Hen är utelämnad åt omgivningens välvilja, och löper många gånger större risk att falla för de förföriska locktoner som spelar på hens känslor.

Nej, hela lärarkåren är inte som de här tre herrarna. Men de är lärarröster, lärarröster som öppet och offentligt vädrar ett sådant förakt för styrdokument och kunskap, och de bidrar till den offentliga bilden av skolan. Vill vi ha det så?

Annonser

Vem ska göra’t?

I kvällens skolchatt pratade vi om goda exempel, och den ofrånkomliga frågan om vem som faktiskt ska genomföra saker och ting, vem som ska se till att det finns tid att nätverka, att det utbyts idéer och delas tankar, vem som ska påverka organisationer och system så att nödvändiga förändringar genomförs kom upp ungefär i halvtid. Sedan vi bollat frågan fram och tillbaka en stund, stött den och blött den ställdes den på sin spets:

Ska lärare ta ansvar för att förändra situationen, är det inte skolledning eller politiker det ligger på?

Mitt svar är ett rakt ja, lärare skall ta det ansvaret.

Av många orsaker, inte minst för att det ligger i lärarnas eget intresse.

Dels för kårens status, rätt upp och ner – det talas mycket om hur läraryrkets status är lägre än man skulle önska, lägre än i många andra kulturer, lägre än yrkesgrupper man uppfattar som jämförbara. En aspekt av den status man efterlyser är just att ha inflytande och möjlighet att påverka skeendet och situationen. Frånhändar man sig denna möjlighet genom att säga att någon annan först måste sopa isen åt en så frånhändar man sig samtidigt den aspekten av status, och inte bara för sig själv, utan för lärare som grupp.

Dels för sin egen skull. Den lärare som väljer att nätverka, att dela med sig av sina tankar och sina idéer, att ta del av andras tankar och erfarenheter, att ta del av forskningen, att påverka situationen i den skola där hen verkar, vare sig man väljer att göra det inom organisationen som sådan eller via politiken, via media eller via nätverkande, stärker sin egen förhandlingsposition, skapar sig en stabilare plattform att verka utifrån, ökar sitt eget inflytande och därmed sin individuella status.

Men också för framtiden och för det samhälle där vi alla lever och bor. Ty ett samhälle där den generella bildningsnivån är hög står bättre rustat för förändringar, klimatmässiga, ekonomiska, sociala etc, än ett samhälle där medlemmarna är utbildade för den vardag som råder för ögonblicket och inte mer. För att vi skall nå dit igen behövs god undervisning och goda lärandemiljöer i alla delar av vårt samhälle. Det bör lärarna ta ansvar för. Idealiskt vore att lärarna inte behöver göra det ensamma, men det är bättre att lärare gör det ensamma än att ingen gör det alls.

Så ja, lärarna kan och bör ta ansvar. Någon måste börja.

Du kan väl ta ett skämt?

Ni vet hur det kan vara. Man menar inget illa. Man vill liksom bara öka på sitt sociala kapital lite, få lite positiv uppmärksamhet, visa sig lite vitsig, snabbtänkt och intelligent och så slänger man ur sig den där snabba onelinern man precis kom på – eller hörde någon annan med lite status slänga ur sig.

Och det funkar. Man får skratten med sig. Man får blickarna som bekräftar att skämtet gick hem.

Wow!

Men. Ja, det är klart det finns ett men. Den där glädjedödaren, ni vet. Den som inte skrattar. Den som antingen är så politiskt korrekt så det blir larvigt, eller kanske rent av tar illa vid sig av t ex en liten oskyldig tillspetsad formuleringen om hur man åt en negerboll till eftermiddagskaffet, kanske för att hen upplevde att skämtet i någon mån kunde tolkas som att det skett på personens bekostnad. Kanske är hen till och med är så jobbig att hen kommenterar på skämtet. På ett sånt sätt att luften går ur det.

Då har man ett val.

Det är lätt hänt att man känner den där nyvunna statusvinsten vittra sönder. Kanske blir man lite irriterad, och slänger ur sig något om ‘men herregud, du kan väl ta ett skämt?’ och kanske, om det vill sig riktigt väl får man ännu ett litet skratt, möter en bekräftande blick och får den där trevliga varma känslan av att man är en i gruppen.

Man kan också helt enkelt ignorera kommentarerna från glädjedödare, låtsas att man inte hörde eller att det aldrig sades. Man slipper riskera att tappa ansiktet inför gruppen om man gör det, och det är rätt skönt.

Men man kan också be om ursäkt för sin klumpighet, och tänka sig för nästa gång. Det är ett alternativ som ger mindre direkt belöning, och känslan av att ha gjort bort sig, och dessutom erkänt det, är inte alls så trevlig.

Men i många sammanhang, och i ett lite längre perspektiv kan det vara så att alternativ tre ändå lönar sig bäst. Det är åtminstone alltid värt att tänka över.

Hierarkier

Tidigare idag försäkrade Zoran Alagic i en kommentar till inlägget Skolan är osexig apropå olika yrkesgrupper i skolsystemet att

Hierarki har aldrig LR talat om. Utan om att respektera olika kompetenser och yrkeskunskaper hos olika grupper

Trots detta tar Mats på TystaTankar strax därefter ännu en gång upp hur han upplever att samme Zoran ‘hetsar mot Lärarförbundet och förskollärare’. Att Mats inte läst Zorans kommentar här är inte så förvånande, därför lyfter jag upp den till en högre nivå och ger den ett eget inlägg, i förhoppningen att den därmed ska nå några fler.

Men samtidigt grubblar jag över Linda Linders kommentar till Mats inlägg. Hon skriver där att det handlar om status, och just hierarki. Kan det vara så att förskollärarna upplever att de ses som lägre i hierarkin än lärare i grundskolan och uppåt, trots att lärare inte ser detta utan förbryllas över bristen på yrkesstolthet och grubblar över varför förskollärare är så angelägna att tappa förleden i sin yrkestitel? Upplever förskollärare att de har mindre inflytande över sin arbetssituation är lärare har? Har de verkligen det, eller är det bara deras subjektiva upplevelse som t ex skulle kunna härstamma från en förändrad förskolevardag?

Jag vet inte, och jag vet inte om det finns någon forskning att tillgå heller. Men jag kan inte annat än fundera över hur denna upplevda hierarki ser ut, och varför den blir ett sånt brutalt fokus i debatten att både barn och elever tyckas helt hamna i skuggan.

Statushöjning

Plura talade i en kommentar till ett inlägg för lite sen om hur eleverna är skolans kunder, och jag har svårt att se mig själv som producent, eller försäljare. Det närmaste jag kom är en jämförelse med en sommelier, vars uppgift ju inte är att kränga det dyrbaraste eller mest imponerande vinet utan att genom sin kunskap och skicklighet bidra till att gästens upplevelse blir bästa möjliga.

Vilket raskt får mina tankar att glida vidare till statusfrågan, och den koppling till lönen som diskuteras. En sommelier får sin status genom sin skicklighet, och genom sitt rykte, om gästerna börjar besöka restaurangen på grund av att just denne sommelier finns där stiger hennes eller hans status raskt, och chansen att andra restauranger börjar bjuda över med lön och förmåner för att locka över honom eller henne är plötsligt väldigt konkret. Det är så det går till. Och jag funderar vidare: finns det någon lågstatusgrupp, inte individ eller fåtal individer utan en hel yrkesgrupp, i samhället vars status och lön plötsligen höjts, utan att gruppen i fråga direkt ändrat på något av betydelse i sitt arbetssätt, förhållningssätt eller annat? Mycket handlar om hur man förpackar varan, men i mina ögon innebär även detta, att polera upp varan och sätta på ett sidenband, placera om den så att den hamnar intill något som får den att framstå som ett Gott Alternativ etc ett förändrat förhållningssätt. Jag har så svårt att föreställa mig hur en sån här förändring skulle komma till stånd utan någon förändring, och hur det skulle gå till, i synnerhet idag när belöning tycks så tätt kopplad till prestation, och kan inte komma på ett endaste exempel.

.

.

Men att jag inte kommer på något enda exempel betyder inte att de inte finns. Kanske handlar det om att det plötsligt blivit brist i yrkesgruppen i fråga, så att arbetsgivarna måste bjuda över varandra för att få kvalificerad personal? Kanske handlar det om hur människor utanför gruppen genom film eller andra media får en annan bild av yrkesgruppen? Jag vet inte, hur tänker ni om saken?

Lärares status

Jag har grubblat och grubblat över vem den egentligen är som driver tesen om att lärarnas löner måste höjas för att lärarnas status ska höjas. Jag har då och då ställts till svars för denna vrångbild, när jag pratat om att lärarna själva måste ta ansvar för att avgränsa sitt uppdrag, och tydligt tala om vad som ingår och vad som inte ingår, att lärare måste hålla sig a jour och uppdaterade, inom sina respektive ämnen, inom skolforskning, inom politisk debatt, i media och i debatten på bloggar och social media. Jag talar om samarbete och öppenhet, om att släppa på prestigen och… äsch, har ni följt bloggen ett tag har ni läst det till leda.

Jag är glad att se att diskussionen börjar ta fart runtom på nätet och i landet, jag ser det på bloggar, på Newsmill, på Facebook och Twitter. Mer sånt, heja på, det utvidgade lärarkollegiet börjar etablera sig!

I dag fick jag faktiskt en glimt av den person som driver tesen att högre lön skulle leda till högre status. När jag skriver ‘den person’ menar jag inte att det är en enskild person, utan jag menar en fiktiv person som utgör ett konglomerat av de gemensamma egenskaper de olika personer som driver den har. Paradoxalt nog förvånas jag över att jag inte förvånas.

Det hade jag inte väntat mig.

 

Förvrängd och förvånad kommunikation

Jag skrev ett inlägg om hur jag ser dokumentation som kommunikation. Min egen dokumentation av mitt arbete ser jag som en kommunikation med mitt framtida jag, och jag vet att mitt framtida jag uppskattar den. Dokumentation av gemensamma aktiviteter ser jag som kommunikation till dels de som kommer att vara med nästa gång aktiviteten i fråga genomförs, vare sig det handlar om en utflykt, ett projekt, ett möte eller en resa; dels dem som av olika anledningar inte kunde delta men har behov av att ta del av det som tilldrog sig ändå.

Muntlig kommunikation har sina fördelar, den är snabb, enkel, flexibel, spontan, lättsam och miljövänlig, i synnerhet om de kommunicerande befinner sig i samma lokal, rimligt nära varandra. Fördelen är att i samma ögonblick som ett ord är sagt är det borta, så om man råkar uttrycka sig lite tokigt, eller tänka en tanke bara till hälften innan man säger den är det inte så farligt. Nackdelen är att i samma ögonblick som ett ord är sagt är det borta, och för den som i likhet med mig vet med sig att minnet är opålitligt blir det både stressande och nervöst om man förväntas förlita sig enbart på den muntliga kommunikationen. Risken att man har väldigt olika minnesbilder av vad som sagts och inte sagts är stor, och den ökar hela tiden med tiden. Om fler skall delges det man muntligen kommer överens om är risken att meddelandet förändras eller förvrängs nästan total. Många av oss har nog lekt Chinese whispers och kan minnas hur gräddtårta med vispgrädde hade förvandlats till skäggvårtan i Listlandet eller godståget kör genom natten innan meddelandet nådde den som skulle säga det högt.

I leken kan det bli vansinnigt roligt, i privatlivet gör det inte alltid så mycket om man minns fel eller glömmer, men i skolan kan det bli förödande för många. Inte bara för den som skulle fått ett specifikt meddelande, risken att det går ut över många andra är betydande. För mig är detta så uppenbart att det knappt behöver nämnas, ändå fann jag till min förvåning, när det lilla inlägget fick vingar och fladdrade iväg till en gren lite högre upp i cybersfären, att det här med att man skulle dokumentera inom skolan inte alls är så självklart, utan tvärtom väcker starka och upprörda känslor.

Att många lärare på många skolor idag har många arbetsuppgifter på sitt bord som inte har det minsta med deras faktiska läraruppdrag att göra vet vi. Jag pratar inte om utvecklingssamtal och elevsamtal, inte heller om rastvaktsarbete eller arbetslagsmöten utan om fastighetsskötaruppgifter och lokalvårdaruppgifter. Jag pratar om gardinstrykning, glödlampsbytande, golvsvabbande och snöröjning, om uppgifter som, även om de var och en för sig kan se små och enkla att utföra, sammantagna tar en ruskig massa tid. Jag har pratat om att lärarkåren måste, tillsammans och var och en för sig, säga ifrån, sakligt förklara varför det inte är i sin ordning att uppgifter som dessa tillåts ta tid från läraruppdraget, och sen faktiskt stå fast vid detta, även om det leder till ifrågasättande. Det är inte rimligt att läraren springer ner i källaren, letar halvtrasiga möbler och reparerar dessa för att eleverna ska få en trevlig klassrumsmiljö. Det är rimligt att skolan införskaffar och håller i skick trevliga möbler. Det är inte rimligt att läraren ska röja snö eller svabba golv för att eleverna inte skall riskera halka. Det är rimligt att kommunen anställer fastighetsskötare som har betalt och tid för just detta i sitt uppdrag.

Tycker jag.

Men jag blir under debattens gång varse att det är inte alla som tycker så, ty golvsvabbande och liknande arbetsuppgifter anförs som argument för varför det inte finns utrymme i dagens lärarvardag för den dokumentation som snart kommer att stå inskriven i skollagen.

Det förvånar mig. Vore det inte rimligare att prioritera bort möbelreparerande och glödlampsbyten för att få utrymme för dokumentationen, en del av läraruppdraget, istället för att prioritera bort denna del av läraruppdraget för att få utrymme för golvsvabbande och gardinstrykande? Inte för att lärare är för fina för att göra dessa uppgifter, utan för att de faktiskt inte har tid.

Tänker jag fel?