Det besvärliga barnet

Det var en gång en liten gosse, låt oss kalla honom Anders. Inte för att han heter Anders, det gör han inte, men för att det blir lättare att sätta sig in i hans situation om vi har ett namn att tänka på.

Anders har alltid varit den sortens gossen kring vilken saker och ting bara händer – porslin trillar i golvet för att möbler gungar till när han passerar, han springer in i träd och snubblar på saker och ting för att han har för bråttom när han ska ta sig från en plats till en annan, han trillar ner ur klätterställningar och träd. En liten olycksfågel, helt enkelt.

När Anders börjar i skolan konstaterar fröken att Anders dels har svårt att koncentrera sig, dels tycks ha problem med finmotoriken – att forma prydliga bokstäver i långa rader är svårt för honom, bokstäverna dansar omkring som de vill på papperet, ändrar storlek, rymmer ut på bänken ibland och varje gång fröken går igenom något på tavlan tappar Anders intresset och hoppar omkring på stolen istället, pratar med bänkgrannen, snurrar eller somnar rent utav. Det enda sättet, konstaterar fröken, att hålla Anders intresse vid liv är att placera honom i en ensam bänk längst fram där fröken kan hålla ett strängt öga på honom. Då lyssnar han och följer med.

Anders är född i februari, så det går inte att förklara hans uppförande med att han skulle vara född sent på året. Hans föräldrar är skötsamma människor som klipper häcken till radhuset i tid och är med i rätt sammanhang. Anders syskon är trevliga och prydliga barn som inte har några problem i skolan. Man börjar misstänka att Anders har ADHD, men eftersom lärarkåren på Anders lilla lugna och trevliga skola precis gått fortbildning och fått lära sig att man ska strunta i diagnosen och istället fokusera på individen, på vad som fungerar och inte fungerar för barnet initierar man ingen utredning utan koncentrerar sig på att göra Anders skolvardag strukturerad och lugn. Han flyttas från sin klass till en mindre grupp och får ett enklare schema.

Men inget hjälper.

Anders börjar i tredje klass och kan fortfarande varken läsa eller skriva ordentligt. Elevvårdsteamet ser på varandra och suckar, och man bestämmer sig för att man nog inte har något val längre – man intitierar en utredning, Anders får en diagnos och man kan från skolans sida inte göra annat än konstatera att den välmenta hjälp man gett Anders inte alls varit den hjälp han behövt. Utifrån diagnosen kan man nu istället skräddarsy en lösning som passar Anders, och vips kan han inte bara gå tillbaka till sin klass, han tycks rent förvandlad – han lär sig skriva och läsa på rekordtid, han följer uppmärksamt med i genomgångar på tavlan, saker faller inte längre i golvet omkring honom och han springer obehindrat, utan att ständigt snubbla och skrapa upp båda panna och knä.

I Anders, som existerar någonstans i verkligheten men heter något helt annat, fall visar diagnosen att Anders är fruktansvärt närsynt och det är starka glasögon som behövs. När diagnosen väl ställts var det inte längre någon som föreslog att man skulle strunta i den och fokusera på individen utan Anders fick såklart sina glasögon, världen blev tydlig i konturerna och han kunde slappna av.

Sensmoralen i min historia är helt enkelt den, att diagnoser är verktyg man har till sitt förfogande för att göra tillvaron enklare för individer. Man kan välja att inte använda verktygen, men det är svårare och tar mycket längre tid att slå in en spik med en sko än med en hammare, och resultatet blir sällan lika bra.

Länkar om livet, hur det kan te sig

Mymlan skriver viktigt om hur livet kan te sig när man lever i ADHD – om hur mycket energi och kraft det kräver att vara oerhört snabbtänkt, superfokuserad på en sak och fruktansvärt lättdistraherad, allt på samma gång. Hur stressande det är att göra saker och ting som för vanliga människor inte är något alls när man är tvungen att dela upp varje aktivitet i moment efter moment. Läs, och läs också hennes viktiga ord om bekräftelsebehov. Inte bekräftelsebehov som ‘oh, så duktig du är’ utan bekräftelsebehov som i ‘japps, det är rätt’ och ‘nej, nu blev det fel’.

Att prata om diagnos eller inte diagnos innebär ofta väldigt olika saker för den som får diagnosen och den som står vid sidan av. Många föräldrar säger nej till att låta sina barn bli utredda och pratar om stigmatisering och stämpel. Jag tror att det handlar om att föräldrarna skäms, mer över sig själva och sin upplevda otillräcklighet som förälder än över sitt barn, och att de skäms för att de skäms.

Och det blir bara dumt för alla parter.