Det här med ADHD

Det debatteras än en gång friskt kring huruvida ADHD faktiskt finns, och om det i så fall överdiagnosticeras, om inte de här barnen egentligen skulle kunna klara skolan om bara lärarna bemöter dem rätt, om det månne inte egentligen handlar om att de aktuella barnens hemsituation är sådan att de blir som de blir, om det kanske snarare beror på socker eller färgämnen eller ungefär vad som helst annat än en faktiskt medicinsk diagnos.

ADHD har kommit att bli en slaskdiagnos, en sophink dit man sopar ner dem som inte riktigt passar in. Det är otroligt dumt, på många vis. Inte minst för att det är lika dumt att behandla den som inte har ADHD som den hade ADHD som det är att behandla den som inte har diabetes med insulin eller den som hör illa med glasögon.

Samtidigt är det en stigmatiserande diagnos. Många föräldrar, och många pedagoger, är beredda att gå väldigt långt för att, som man uttrycker sig, förhindra att barnen ‘stämplas i pannan’. Människors sätt att se på en förändras i det ögonblick man talar om att man har ADHD, man sjunker ett par steg i deras aktning och respekten i bemötandet följer med ner. Det är inte ovanligt med kommentarer av antingen den överslätande modellen ”men så upplever ju alla det ibland” eller ”jag är också disträ, jag vet precis hur det kan vara” eller rena ohövligheter som ”jaha, är det det som är fel på dig”.

Det gör mig sorgsen. Ty samtidigt som man kämpar på alla sätt för att hitta andra förklaringar än det där skamliga, så skriker man ut att den som faktiskt diagnosticeras är en Sämre Människa. En Skamlig Varelse. Diagnosen blir, i stället för ett instrument som ger nycklar till hur svårigheterna kan hanteras och styrkorna tas till vara, ytteligare något man måste dölja.

GothBarbie beskriver väl problem som hänger ihop med diagnosen. Det är värt att läsa, och värt att reflektera över hur stigmatiseringen inte får problemen att försvinna, bara gör dem svårare att hantera.

ADHD är en rätt ny diagnos, men det betyder inte att fenomenet är nytt, och inte heller att det var ett mindre problem förr i tiden. Däremot syntes det sannolikt mindre i ett samhälle där färre faktiskt syntes, där den som inte klarade skolan försvann ut i kulissen och lämnades att klara sig själv eller gå under utan att det gjordes något väsen av saken. Att vi faktiskt ser även de besvärliga, krångliga, konstiga, udda, trasiga gör det svårare att låtsas att världen vi lever i är den bästa av världar, och det är inte alls konstigt om den som inte riktigt orkar hantera komplexiteten försöker låtsas att man inte ser, att det kantiga inte finns. Det är inte konstigt, men det är respektlöst och rätt omoget, är det inte?

.

Länkar om livet, hur det kan te sig

Mymlan skriver viktigt om hur livet kan te sig när man lever i ADHD – om hur mycket energi och kraft det kräver att vara oerhört snabbtänkt, superfokuserad på en sak och fruktansvärt lättdistraherad, allt på samma gång. Hur stressande det är att göra saker och ting som för vanliga människor inte är något alls när man är tvungen att dela upp varje aktivitet i moment efter moment. Läs, och läs också hennes viktiga ord om bekräftelsebehov. Inte bekräftelsebehov som ‘oh, så duktig du är’ utan bekräftelsebehov som i ‘japps, det är rätt’ och ‘nej, nu blev det fel’.

Att prata om diagnos eller inte diagnos innebär ofta väldigt olika saker för den som får diagnosen och den som står vid sidan av. Många föräldrar säger nej till att låta sina barn bli utredda och pratar om stigmatisering och stämpel. Jag tror att det handlar om att föräldrarna skäms, mer över sig själva och sin upplevda otillräcklighet som förälder än över sitt barn, och att de skäms för att de skäms.

Och det blir bara dumt för alla parter.