Om natten

I Skåne är sommarnätter mörka. För mig som växt upp längre norrut är det ett ständigt fascinerande fenomen. Inte bara går solen grundligt ner och försvinner bakom horisonten, det blir riktigt mörkt, himlen blir svart och stjärnklar samtidigt som natten är lika vilsamt sval och ljuvlig som de ljusa sommarnätterna längre norrut.

Sommardagar ställer krav, som ett eko från bondesamhället, om att ‘ta vara på solskenet’, om allt man måste hinna med innan hösten kommer, allt det som inte är möjligt under de långa, mörka höst och vinterkvällarna så många svenskar fruktar.

Sommarnätterna är av en annan sort.

.

Annonser

Min lyckliga stjärna

Någon berättade för mig att man vet om man tittar på en planet eller en stjärna helt enkelt för att stjärnor tindrar och glittrar medan planeter lyser med ett stadigt sken, som månen fast mindre. Varför det är så har jag inte riktigt luskat ut ännu, men jag gläds åt att veta detta och känner mig genast mer astronomiskt orienterad*

Det var inte alls det jag tänkte prata om, men jag tänkte att det kanske är kul att veta.

I själva verket tänkte jag prata om något helt annat:

Jag, som är född under en vandrande stjärna, glömmer ibland att andra kan tillbringa tillvaron på ett mindre kringirrande sätt, och vara rätt nöjda med det. Det tycks mig fascinerande på ett exotiskt sätt, att man kan trivas bäst när man kan avgränsa sin tillvaro till ett geografiskt mycket begränsat område, helt utan att känna sig vare sig instängd eller begränsad. Jag anar att de människor som har den förmågan ser världen i ett helt annat ljus än jag ser den, och jag jobbar på att behärska min impuls att fråga ut dem för att försöka få en skymt av deras perspektiv.

Människor är rent generellt ett grundligt fascinerande släkte – så inbördes olika, med så olika önskemål, behov och sätt att tänka, agera, reagera och se på världen. Tack vare detta inte bara kan människor leva överallt på jorden, utan också trivas i alla olika slags miljöer. Och tack vare detta utvecklas och förändras de mänskliga samhällena hela tiden, ofta i förutsägbara, regelbundna mönster men rätt som det är i en helt oförutsedd riktning (att man i efterhand kan se vad som ledde till det som ledde till som ledde till betyder inte att det gick att se i förväg, med det man visste då)

Ja, det var ungefär allt jag har att säga om saken i kväll. Jag tror jag kommer återkomma till ämnet.

.

.

*via det utvidgade lärarkollegiet på Twitter lär jag mig att ”planets reflect light and shine, stars shine producing its own light, a twinkling light” och känner mig ännu mer astronomiskt orienterad. Tack!

Mörkrädsla

.

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.

Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.

I ljusa irisringen du bär en mörk pupill,

ty mörkt är allt, som ljuset med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där,

var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.

/Erik Blomberg

.