Plötsligt händer det

Och jag påminns, om jag skulle vackla i anden plötsligt, om varför jag försöker att alltid stå redo när det behövs. Jag är inte bäst på att gå med Florence Nightingales lykta, jag är dålig på att lyssna stöttande, sådär fint inkännande, och ofta alltför lösningsfokuserad. Jag vet. Och jag jobbar på saken.

Jag är däremot jätteduktig på att glida från ämnet.

Det som hände var att någon häromdagen, öppet och inför andra, ställde sig bakom mig. Täckte min rygg, stöttade upp min flank, helt enkelt.

Wow! Jag är fortfarande smått tagen, glad, känner omtanken och stödet och lättnaden i att veta att där finns någon. När jag var på väg att backa undan stod någon där och tog över. Det är svårt att förklara i ord hur stort det är, att beskriva hur kraften rinner tillbaka i lemmar och själ, hur ryggraden sträcker ut sig och blicken av sig själv lyfts igen.

Jag är väl medveten om att jag inte är unik. Vi är många som aldrig kunnat ta för givet att någon står där. Som vet hur det är att vara sista länken i kedjan, sista utposten, den utan något kavalleri på väg, belägrade av någon som byter sina trupper till utvilade flera gånger per dygn. Men som också har upplevt känslan när förstärkning kommer, när någon sluter upp, stöttar öppet.

Den gör skillnad, den känslan. Därför backar jag upp när jag kan, stöttar, står bakom, tar över facklan, svänger fanan, drar flak. För att den jag backar upp förtjänar att veta att där står någon och håller flanken, så hen orkar lite till.

Annonser

om Norge

Jag kan inte prata mer om ondskan just nu. Proportionerna blir fel. Istället vill jag prata om människors okuvliga mod och godhet inför ondskans ansikte. Hur kärleken är större än hatet, hur omtanken finns överallt och lyser starkare än något annat.

Jag läser i Expressen  och SvD om hur räddningstjänsten inte fick gå in till ön, men hur båt efter båt ändå nådde ungdomar:

Samtidigt som brandmännen inte fick närma sig ön arbetade civila med att hämta överlevare från stranden.

.

Ett par meter bort låg tyska Marcel Gleffes lilla röda motorbåt […] Han sprang ner till båten han hyr och körde ut. Det var kaos i vattnet. Han kastade ut flytvästar till de första han såg och körde vidare och drog upp dem som inte hade några. Men ungdomarna i vattnet litade inte på honom utan simmade åt andra hållet när han kom nära. – Är du polis?, frågade de. Nej, sade jag. Jag vill bara hjälpa till.

När de kom in till land togs de emot av vuxna främlingar, de fick kramar, vänliga ord, filtar, omtanke och hjälp. I främlingars bilar fördes de till tryggheten där föräldrar och anhöriga kunde finna dem.

Jan Bjerkeli är en av dem som får lämna sina uppgifter. Han var här i fredags och tog emot ungdomarna när de kom iland. Han visade dem till varma duschar, gav dem ullfiltar och pratade med dem.

– Jag fick numret till en killes föräldrar. Han kunde inte slå siffrorna själv, så jag ringde. Det första jag sade var ”er son är välbehållen”, innan jag ens presenterade mig.

Och jag läser om ungdomarnas omtanke om varandra, in till sista hjärtslaget:

Efter att brandmännen fick tillåtelse att närma sig ön började de arbeta med att dra upp de döda från vattnet, så att de inte skulle försvinna ut i fjorden.
– Det var helt overkligt. De låg i klungor och man såg att de hade försökt skydda varandra in i det sista. De satt och låg döda, arm i arm. Skjutna i den ställning de gömde sig i. De måste ha hört hans fotsteg när han kom.

De tog hand om varandra, sökte stöd hos varandra i en kärlek som inte ens dumdumkulor rår på. Jag läser vittnesmål från några av de ungdomar som överlevde och ser återigen samma omtanke:

Vi sa ingenting till varandra. Vi höll varandras händer. Vi försökte hålla oss lugna. Vi hade bara ögonkontakt för att göra varandra lugna och trösta varandra. Vi kunde inte säga något, vi måste vara stilla.

Jag läser om den norske statsministern Jens Stoltenberg och ser styrkan hans öppet visade omtanke:

Den unga killen från ungdomsförbundet AUF går fram till statsminister Jens Stoltenberg som sitter längst fram i Oslos domkyrka. De kramar om varandra och den unga killen gråter hejdlöst. Tårarna vill aldrig ta slut. Stoltenberg håller om honom hårdare och hårdare. Tårarna fortsätter att rinna. Det är en scen som etsar sig fast i minnet – den unga politikern som vill för­änd­ra världen och den store ­ledaren som nu måste ena och trösta ett land i sorg.

Omtanken, kärleken och den tillåtande, öppna gemenskapen. Dessa vill jag prata om istället, ty de är så mycket större.

Om Rosengårdsskolor

uttalar sig den socialdemokratiske stadsdelsnämnsordföranden i Rosengård Andreas Konstantinides:

Andreas Konstantinides har haft det politiska ansvaret i Rosengård i nio år och därmed även ansvaret för att inte mer har hänt.

– För första gången har vi nu tjänstemän som vågar, som är engagerade och driver frågorna starkt. Har vi inte det händer ingenting oavsett vad vi politiker vill driva.

Han nämner stadsdelschefen Eva Ahlgren och barn- och ungdomschefen Jytte Lindborg som de starka pådrivarna. Men även att det finns politisk enighet att allt måste göras om.

Det stämmer det han säger, politiker och tjänstemän måste hjälpas åt att dra åt samma håll för att man ska komma någon vart. Om han hade stannat där tror jag ingen sagt emot honom, men Konstantinides går vidare och pekar även ut rektorerna, lärarna och förskollärarnas ansvar i skolsituationen:

Att förskolan och skolan har misslyckats hävdar han är skolans eget fel.

– De kommer bara med bortförklaringar. De skyllde på Rosengårdsbornas socioekonomiska situation, på kravaller, stenkastning och bränder. Rektorerna har dessutom kört sitt eget race. Många gånger har jag frågat dem om vi kan fortsätta så här men förändringsbenägenheten har inte funnits, säger Andreas Konstantinides.

I mars i år hade Rapport ett inslag om situationen på Rosengårdsskolan med anledning av den rapport från skolverket Konstantinides refererar till i artikeln. I reportaget fick vi veta att skolledningen hittade två orsaker till elevernas dåliga resultat: den socioekonomiska situationen i stadsdelen och det faktum att en av fem elever är nyanländ till Sverige. Tyvärr ligger inte inslaget kvar, så ni får bara ett torftigt referat av rektorns uttalande om skolsituationen:

“den här skutan kommer att vändas. Den kommer inte att vändas på ett år eller två år, men det kommer att se väldigt mycket annorlunda ut i framtiden.” Reporterns påpekande om hur detta tidsperspektiv innebär att ytterligare årskullar kommer att offras viftas bort: “Nä, jag vill inte säga offrar, för att jag menar att få en 100 procentig måluppfyll… eller få  en mycket kraftig ökning, det tar tid, allting tar tid. Alla förändringar tar tid.”

Jag sade i samband med reportaget, och jag säger det igen:

 skoltid är relativt – rektorn och lärarna har sin hemvist i skolan, deras tidsperspektiv rör sig över tjogtals år och att tänka sig en stegvis förändring, där lärarna kan känna sig trygga med varje steg och man provar sig fram tycks rimligt och genomförbart.

Elevernas perspektiv ser annorlunda ut. För den som, i likhet med eleverna i Rapport-inslaget, går i åttonde klass finns inte mycket tid att vinka på. En förändring som träder i kraft om två år är ingen förändring för eleven, som lämnat skolan vid det laget. Om förändringen ska vara till minsta nytta, ur dessa elevers perspektiv, måste den ske nu.

Konstantinides säger samma sak. Förändringen måste ske nu.

 Till dem som inte vill förändra har han sagt att passar det inte kan de söka jobb någon annanstans.

– När jag sa det blev det alldeles tyst i salen. Men vi måste alla ta vårt ansvar och inse att vi har gjort fel, allihopa, och att det nu inte finns någon återvändo, säger han.

Givetvis har det kommit reaktioner. Elisabeth Elgh, moderat och tidigare vice ordförande i Rosengårds stadsdelsfullmäktige under flera år, deklarerar:

-Övriga politiker borde kräva hans avgång. Genom sitt uttalande har Konstantinides avhängt sitt förtroende och hans attityd mot personalen är skrämmande. Hur tror han att de ska uppbåda motivation och engagemang efter en sådan salva?

men får inte medhåll från partikollegor som arbetar tillsammans med Konstantinides:

– Det är inget vi har diskuterat inom partiet. Men jag delar hennes upprördhet. De brister som Skolinspektionen fann under sin inspektion har sin orsak i flera faktorer. Främst handlar det om stor elevomflyttning och bristande språkkunskaper i svenska. I Rosengård har vi många fantastiska lärare men det hjälper inte eftersom vi har politiker som fört en helt felaktig politik under flera år, säger Montaser Eneim.

Eneim är dock positiv till den omorganisation och satsningar som ingår i Framtidens skola.

– Åtgärderna har vi moderater velat genomföra under en lång period. Vi hyser stor förhoppning om att förändringarna, inom något år, kommer att generera bättre skolresultat. Jag hyser stort förtroende för stadsdelschef Eva Ahlgren och Jytte Lindborg, chef för barn och ungdom.

I ett pressmeddelande ifrågasätter även folkpartisten och fullmäktigeledamoten Ulla Herbert, Konstantinides uttalande. Samtidigt är hon positiv till de förändringar som nu ska ros i land.

Rosengårds skolor och förskolor står inför stora utmaningar, det kommer att bli kämpigt och jobbigt. Ibland kommer det att kännas hopplöst, och ibland smärtsamt. Men det som behöver göras har gjorts tidigare, det finns andras erfarenheter att luta sig mot och andra skolor och lärare att nätverka med och få stöd ifrån. Och det första man bör göra är att fråga sig för vem skolorna finns där, och vilket syftet med verksamheten är. När man har besvarat dessa frågor har man en riktning.

Ett inlägg om, snarare än i, skoldebatten

Var inte rädd för mörkret,

ty ljuset vilar där.

Vi ser ju inga stjärnor,

där intet mörker är.

I ljusa irisringen

du bär en mörk pupill,

ty mörkt är allt, som ljuset

med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,

ty ljuset vilar där,

var inte rädd för mörkret,

som ljusets hjärta bär.

/Erik Blomberg

Zarembas artiklar, idag med Minervaskolan i Umeå som utgångspunkt, rör än en gång upp känslorna i skoldebatten. Man pratar om vikten av att lyfta fram ‘de goda exemplen’ för att ‘skapa balans’ och ‘orka gå till skolan när helgen är över’.

Och jag funderar på dem som går tillbaka till de skolor man inte riktigt orkar pratar om. De skolor där papper och penna och utdaterade kartböcker där Jugoslavien fortfarande är en nation och uppslagverk där det bara finns en Bush i USAs presidentlängd är motsvarigheten till ‘de goda exemplens’ datorer och Internet. De skolor där den som håller i mattelektionerna låter matteböckerna stå för undervisningen och använder exemplen från dessa som genomgångar på tavlan. De skolor där man kan få ett godkänt i svenska trots att man inte har de kunskaper som tarvas för att kunna läsa och förstå en artikel om dagens politik i Metro. De som trots det fria skolvalet inte har något val.

De orkar. Det är fan imponerande. De orkar gå tillbaka. Nog borde vi andra orka prata om deras situation då, utan att falla ihop i veklagan över hur deras fattigdom riskerar att dra ner helhetsintrycket av skolan och smeta av sig på oss? Hur var det nu, nämndes det inte något om jämlikhet i skollagen?

.

Chokladbit

Jag fick en chokladbit. Från ett oväntat håll, ända från England, och jag är rätt säker på att den som gav den inte förutsåg hur stor betydelse den skulle ha. Men den var fantastisk. Den gav mig energi, lust och glädje, det ganska tunga moln som hängt ovanför mitt huvud lyfte en bit, och det snöblandade slaskregnet övergick i ett uppfriskande dis.

Tack, kära du!

Visdom och choklad

Jag skulle vilja återberätta en lumparhistoria en klok ung man berättade för mig en gång när han var elev hos oss. Den innehåller mycket visdom, och jag beklagar att jag berättar den så mycket sämre än han gjorde. Läs den ändå, den är värd det.

Den unge mannen var befälselev och hade ansvaret för en grupp lika unga män. Historien utspelar sig under en lång övning ute i skogen, långt ifrån torra sängar, affärer och andra bekvämligheter, om jag minns rätt flera dagar lång.

I sina respektive utrustningar hade de bland annat fått med sig varsin chokladkaka. De flesta åt upp sina chokladkakor i början av övningen, men den unge mannen sparade sin, och gömde den väl i sin packning.

Den sista dagen av övningen var alla trötta, det var kallt, kläderna var fuktiga, alla frös, hade ont här och där, och förväntades som avslutning gå långt och länge för att ta sig tillbaka till civilisationen, varma duschar, torra kläder och vila. Humöret och orken låg långt under nollstrecket.

Och då plockade den unge mannen fram sin chokladkaka. Han bröt den i små bitar och delade ut till alla i sin grupp. Ingen fick jättemycket, men alla fick en liten bit. Alla tinade upp, humöret steg, energin ökad och rätt som det var tycktes inte ens den långa jobbiga marschen hem lika lång.

Poängen med historien är att något till synes litet och obetydligt, som en liten bit lätt fuktig chokladkaka i en kall skog, kan göra stor skillnad. I skolvardagen kan den lilla chokladbitens motsvarighet vara ett vänligt ‘godmorgon’, ett leende, en inbjudan om att slå sig ner vid samma bord i matsalen eller en utlånad penna.

Det är väldigt klokt, och jag är mycket tacksam att han delade historien med oss.