Lektionsplanering

Välkomna till två av veckans lektioner. Ja, för respektive kurs är det bara en lektion, men för mig blir det två, eftersom det är två olika grupper som behöver få sig den tillgodo.

På förekommen anledning

Att gråta en skvätt är ett utmärkt sätt att bli av med lite stress. Det är inget att skämmas över, inget att be om ursäkt för, och inget tecken på svaghet.

Ok?

Bra. Då går vi vidare.

Slutet av höstterminen-stress

Christermagister beskriver hur han vaknar en söndagmorgon i december och finner sig författande formuleringar till det halvfärdiga dokument som väntar på honom på jobbet. Jag tror många, såväl lärare som lärande, känner igen sig i den beskrivningen – i december, strax innan jullovet slår till, är arbetsbelastningen ofta hög och tiden knapp. För att orka behöver man distrahera sig en stund, sysselsätta hjärnan med något helt skol-o-relaterat. Christermagisters valda distraktion, Assasins Creed, är ett alternativ jag gärna rekommenderar fler att prova:

.

Tyngst tagelskjorta vinner?

I Aftonbladet gör Monica Gunne oblyg reklam för boken Min Kamp 2. Boken är, enligt informationen på AdLibris sida

en studie i extremrealism genom blottläggandet av vardagligheter, av utanförskap och av självförödmjukelsens yttersta fascination.

Enligt Gunne är det en berättelse om hur

Den jämställde mannen betalar ett högt pris, när han kryper in i kvinnornas och barnens värld och försöker trivas, vara glad och anpassa sig.

Det är ingen rolig tillvaro som beskrivs i boken, att döma av det referat Gunne ger oss:

Baka, fiska krabbor, våtservietter, blöjor, dålig ­stämning, gräl, gap och skrik. Klaga, klaga, klaga. Dolda konflikter som försvinner när familjen trycker i sig varsin varmkorv. Det är ridhjälmar och kanelbullar och ”invänjning” på föräldrakooperativet där man delar ut arbetsscheman till föräldrarna.

Det är vanmakt och raseri.

Och Knausgård inte mer än ”uthärdar” vardagslivets plikter och rutiner. Det är ­inte ”hans liv”, skriver han. Han känner varken ”glädje” eller ”lycka” och han längtar hela tiden bort. ”Längtan efter något helt annat gröpte fullständigt ur allt jag företog mig.”

Det låter inte som någon drömtillvaro, men jag funderar över Grunnes vinkel, är det här verkligen något unikt för män? Känner kvinnor automatiskt ”glädje” eller ”lycka” i den här sortens tillvaro, eller biter de också ihop och härdar ut, trots att längtan efter något helt annat gröper ur allt de företar sig?

.

.

Jag tror man ska vara försiktig med att bära för tunga tagelskjortor för ofta och för länge, man behöver ha lite kul ibland också. Oavsett vad som syns när man badar.

Spridda semesterskurar

Det är bättre, berättar en studie som Aftonbladet berättar om, att sprida ut semestern, ta ett par dagar här och ett par dagar där, istället för en lång, sammanhängande ledighet:

Fyra veckors semester är inte bra för hjärnan i sig, man återhämtar sig helt enkelt inte. Därför bör man ha flera mikrosemestrar istället, säger Bengt Arnetz, professor vid Uppsala Universitet och vid Wayne State University i Michigan, med stress och återhämtning som specialområde […] Att vi skulle må bättre av längre semestrar är en myt. Det spelar ingen roll hur lång semester du har. Det finns tvärtemot ett starkt biologiskt stöd för att sprida ut den.

och jag kommer genast att tänka på diskussioner vi haft om läsårstider. De behov det anakronistiska upplägg vi nostalgiskt håller fast vid svarade mot finns inte längre kvar. Sommarlovet var inte en lång ledighet för att vila upp sig från det hårda skolåret, utan en arbetsintensiv period på gården då alla händer behövdes för att man skulle ha mat under det lågintensiva vinterhalvåret, då barnen istället kunde avvaras och ägna sin tid åt skolan. Ja, med undantag för det som i vissa delar av landet kallas potatislov, i andra delar betlov eller skurlov, då arbetskraften behövdes igen, och de kristna högtiderna förstås.

Industrisamhället visste att ta vara på tiden, med skiftlag och ackord höll man produktionen igång, men maskinerna behövde servas och repareras ibland, och det stoppade upp verksamheten. Lösningen blev industrisemestern, fyra veckor då man stängde av de löpande banden, stannade maskinerna och servade och reparerade medan arbetarna fick ledigt i högsommarvärmen.

Men det var då det. Nu är en annan tid, understryker Arnetz:

Man behöver ta semester då och då. Men att jobba stenhårt och försöka återhämta sig på fyra veckor fungerar inte. Vi är dessutom i ett kunskapssamhälle där man inte behöver stänga industrin för att serva maskinerna i fyra veckor. Den bästa hjärnvården har att göra med vad som sker på semestern.

Det svenska samhället är i mångt och mycket inrättat efter skolan. Semestrar läggs i huvudsak under lov, dels för att det är då barnen är lediga, dels för att det är då ungdomarna är lediga och kan gå in som billiga, underpriviligierade men nödvändiga semestervikarier. Tre terminer skulle ge utrymme för de kortare och mer frekventa semestrar som skulle ge oss den återhämtning vi behöver.

Tanken är värd att tänka såhär i semestertider.

För lite stress i svenska skolor!

I en diskussion på bloggen Tysta Tankar presenterar en kommentatör den revolutionerande tanken att svenska elever behöver stressas mer för att öka sin framtida anställningsbarhet. Ursprunget till kommentaren är en diskussion kring listan ”7 obvious things in education that are ignored”, ungefär ”7 självklarheter inom utbildning som ignoreras” (jag tror dubbelmeningen är avsiktlig), där det i punkt ett hävdas att barn lär sig sämre när de är stressade.

Jag måste säga att jag personligen har svårt att se hur tanken om att svenska skolelever behöver stressas mer för att bli framgångsrika skulle kunna bli en prioriterad fråga, i synnerhet som vetenskapliga undersökningar tycks indikera motsatsen.

Det adrenalintillskott vi får vid stress fyller definitivt sin funktion om vi t ex möter en sabeltandad tiger som verkar vara ur humör, men i stora doser under lång tid får det oss lätt att agera en aning irrationellt, påverkar våra sociala relationer, våra prioriteringar och vår hälsa. Att utsätta elever för detta för att eventuellt öka deras anställningsbarhet på en framtida arbetsmarknad som vi strängt taget inte har en aning om hur den faktiskt kommer att se ut känns inte helt genomtänkt.

Hur ser ni på saken?

.

Morrica ritar och berättar

I går kväll skrev jag ett smått konsternerat inlägg om inställningen till obetald övertid i den svenska lärarkåren, och detta inlägg är ett svar på en av kommentarerna till det inlägget:

Att uppleva uppskattning är för många förknippat med vilken stolthet man känner över sitt yrke. Att få känna stolthet över det man gör är för väldigt många lärare en stark drivkraft. De skötsamma lärarna satsar på att arbeta mer och mer, hårdare och hårdare när någon gnäller över lärarnas prestationer.

För många är det här sambandet helt självklart. Vad är det som gör att du inte tycker det?

Jag är väl medveten om att jag har ett sätt att se världen som inte alls överensstämmer med många andra, men låt mig försöka förklara vad jag ser i den här frågan med hjälp av bilder. Så här ser konsekvenserna av det samband Jan hyllar ut idag:

Låt oss börja med att titta på den blå kurvan: läraren ökar sin arbetsinsats, blir varmare i kläderna, tar på sig fler uppdrag, fler ansvarsområden, och det funkar. Det flyter på, h*n håller bollarna i luften, eleverna lär sig. Den ökande stressnivån är inte alls besvärande, tvärtom, den ger en adrenalinrusch som får allt att kännas roligt, omgivningens beundran och ger bekräftelse och ytterligare en rush, läraren svävar fram i korridoren, highfivar elever, skämtar och ler och skrattar. Kurvan går brant uppåt!

Låt oss nu titta på den röda kurvan: ju mer läraren ökar sin arbetsinsats, ju mer stiger stresskurvan, men det är ett betryggande gap mellan de två kurvorna, och den blå ligger långt över. I gapet finns återhämtningen, kraftsamlingen, reflektionstiden, det som ger ork att fortsätta.

fig 1

.

Titta på den blå kurvan igen, ty efter ett tag händer något – kurvan planar först ut, och sjunker sedan. Vad är det som händer? Jo, det är helt enkelt omgivningens förväntningar som hinner ikapp, man har vant sig vid att läraren håller alla bollarna i luften, tackar ja till uppdrag, tar på sig nya ansvarsområden och får saker att funka. Man tar det för givet, visst uppskattar man lärarens insats men man ser den inte som något speciellt längre, h*n är ju sån!

Men lärarens egna förväntningar sjunker inte – h*n vill tillbaka upp dit, vill känna rushen igen, vill få bekräftelsen och uppskattningen.

Så h*n kämpar på, tar på sig fler uppdrag, jobbar fler timmar, satsar av gapet, återhämtningstiden, för att komma tillbaka, upp dit där adrenalinet smakade sött och h*n svävade fram. Den röda kurvan stiger konstant, ju mer läraren sliter, medan den blå sjunker och gapet krymper till inget alls och mindre ändå. Rätt som det är hamnar den röda stresskurvan ovanför den blå, gapet där återhämtningen skulle ske är negativt, stressen brakar uppåt i samma takt som den där goda känslan av att göra ett bra jobb rasar nedåt och rätt som det är står den där, den fruktade väggen, och smällen blir smärtsam.

Inte bra för någon.

Såhär borde det se ut:

fig 2

.

När återhämtningsgapet mellan kurvorna minskar och går över i negativt måste stresskurvan brytas. Om den inte gör det hamnar läraren i fig 1 igen.

Men om den bryts, om läraren lyckas sluta upp att jaga ruschen, på egen hand eller med hjälp av någon, t ex facket eller kollegor, anhöriga eller psykolog, genom att läsa en bok eller på något annat vis, så kommer lärarens känsla av att vara nöjd med sitt arbete att börja stiga igen, samtidigt som stressen minskar. Återhämtningsgapet ökar och när läraren kommer fram till väggen, som vi alla kommer fram till då och då, upptäcker h*n var dörren är och slipper slå sig sönder och samman.

Det är vad jag ser.

Det är vad jag förespråkar.

Nej

Apropå inlägget jag skrev om sjuttiotalisternas stressnivå, apropå inlägg jag skrivit tidigare om lärares arbetssituation, apropå inlägg jag sannolikt kommer att skriva om stress, arbetsmiljö och annat i samma riktning.

Det är ok att säga nej till saker man inte har tid att göra.

Det är ok att säga ifrån när ytterligare en arbetsuppgift, ytterligare ett prov samma vecka, ytterligare moment i momentet blir för mycket.

Det är ok att säga nej när det blir för mycket.

Du är bra ändå.

Stress!

Sjuttiotalisterna håller på att klappa ihop, berättar konsulten i stresshantering, Tomas Danielsson, i en artikel i GP:

Just 70-talisterna är mest illa ute, menar Tomas Danielsson.

– De är mellan 33 och 38 år, har fina examina, har hunnit få barn, lägger stor vikt vid utseende och hälsa, är ständigt uppkopplade och nåbara. Stress och aggressivitet präglar hela dagen.

– De jäktar igenom frukosten, lämnar barnen på dagis, sitter i bilkö på väg till jobbet och dunkar knytnäven i ratten, hastar in på dagens sammanträde med uppdragna axlar, ska leverera på topp hela dagen. Sedan ska de hämta barnen, köra dem till olika aktiviteter. Och ovanpå det ska de pricka av alla sociala åtaganden.

Det däringa livspusslet, ni vet. Och så det där paradigmskiftet jag ständigt återkommer till. Vi gamlingar, vi växte upp i Saltkråkanvärlden. En på många sätt idyllisk tillvaro där gräset var grönt, himlen blå med små vita moln och man kunde dricka vattnet i bäckarna. Med framtidshopp och goda utsikter, med klara gränser och stora industrier där det alltid fanns jobb att få och kalla kriget på sin höjd var spännande spionfilmer.

Men tiden gick.

Sjuttiotalisterna växte upp i till en annan värld, och när det var dags för dem att börja etablera sig som vuxna var allt plötsligt annorlunda. Den värld de läst om i skolan, utbildats för och förberetts för att hantera och leva i försvann i det närmaste över en natt. Berlinmuren föll med ett brak som skickade svallvågor runt hela världen, kalla kriget töade hastigt bort och digital revolution och ekonomisk globalisering förändrade villkoren inom de flesta arenor.

Sjuttiotalisterna är de första som hanterar denna nya värld från början av sin yrkesverksamma karriär, och det tvingas göra det omgivna av oss från den tidigare eran, som tofflar omkring fullständigt övertygade om att allt är som det var. Att försöka hantera värderingar från en gammal värld i en tillvaro där förutsättningarna är helt annorlunda är stressframkallande, och till skillnad från tidigare generationer har de inga andra än sig själva att lita till, ingen annan har heller levt i denna värld innan.

Tomas Danielsson framhåller hur viktigt det är att man från arbetsgivarhåll också minns att det är människor, inte robotar, man har att göra med. Världen har förändrats, inte människorna i den:

– Ett exempel är kontorslandskap. Jag har sett många ställen där man ansett att det skulle effektivisera arbetet. I stället har man tagit ifrån människor koncentrationen och inbjudit till rollspel. Man går omkring och låtsas vara effektiv.

– På en sådan arbetsplats försvinner möjligheterna till de små pauser som är nödvändiga. Människan behöver två minuters total urkoppling av hjärnan varje timme, annars lär sig musklerna inte att stänga av kamp- och flykttillståndet. Det i sin tur medför värk i kroppen och sömnproblem.

Två minuters total urkoppling av hjärnan, och med tanke på stressnivån i samhället är det nog en absolut miniminivå så jag dubblar dosen:

Människor i 24-timmarssamhället

I Aftonbladet beskriver professor Jerker Hetta de konsekvenser som drabbar ungdomars sömn när 24-timmarssamhället krockar med industrialismens sätt att se på tiden och dygnet:

andelen kvällsmänniskor ökat från 25 till 50 procent och vår sovtid krympt rejält. Framförallt bland tonåringar och yngre vuxna där nio av tio numera har sena vanor. Var fjärde svensk sover mindre än sex timmar per natt. Minst sju timmar behövs för att en vuxen kropp ska fungera optimalt. Nio timmar kräver tonåringen för att vakna pigg och glad. Inte konstigt att alla är trötta.

Han har så rätt så i sin analys. Inte ett dugg konstigt!

Däremot håller jag inte alls med om hans lösning på problemet. KBT? Va? Menar han på fullt allvar att vi ska försökta terapeuta oss tillbaka till förfluten tid? Eller är det själva paradigmskiftet vi ska terapeuta oss igenom?

Vet ni, jag tror inte det kommer att fungera i längden. Jag tror vi behöver hitta en annan angreppsvinkel på problemet.

I dag förlägger de flesta skolor undervisningen på ett sätt som är anpassat efter tanken att en stor andel av eleverna skall skolas in i det tidstänkande som behövs för att man skall kunna sköta ett industrijobb. Ändå kommer många av eleverna att befinna sig inom helt andra sfärer i sina respektive framtider.

Mitt förslag är att vi på allvar tar och genomför flexibla skoldagar, med början på gymnasiet. Dela in ungdomarna i morgon- respektive eftermiddags-grupper, utifrån deras egen önskan, istället för i klasser utifrån var de bor, när de råkar söka, skostorlek, längd eller vilka kriterier man nu råkar ha idag. Schemalägg kärnämnena i morgonpass och sena eftermiddagspass, och låt sedan somliga lärare ta hand om morgongrupperna, och somliga (t ex jag) om eftermiddagsgrupperna. I mitten av dagarna placerar man profilämnen, och så har man konferenstid mitt på dagen för kärnämneslärare, på morgon eller eftermiddag för specialämneslärare, och där det passar för hela lärargruppen.

Det är absolut inte en färdigtänkt idé, men jag tror den har potential. Och jag tror faktiskt unga människor skulle må bättre om de fick sova ut om morgnarna.