Studieteknikskulturkrock

Jag älskar hur det svenska språket erbjuder möjlighetent att koppla ihop ord efter ord efter ord som vore de ett enda långt BRIOträtågvagnsset. Inte alla språk erbjuder den möjligheten, och den morderna särskrivningstendensen hotar att bryta upp även de svenska långa ordkombinationskonstruktionerna i mindre enheter. Men inte än. Än står möjligheten oss till buds.

Ett stickspår av nostalgisk karaktär. Åter till ämnet:

Studieteknik är ofta något tämligen individuellt – det som är effektivt och rationellt för en är katastrofalt störande för en annan, ok men inte mer för en tredje och fullständigt obegripligt för en fjärde. Somliga vill diskutera med andra, vända och vrida på saker tillsammans med andra och upplever de nya perspektiven som berikande. Andra vill sitta ensamma, utan att höra världen omkring. Det är lätt att tro att den studieteknik man själv har mest nytta av är den ultimata, den lämpligaste för alla, alltid. Minns ni studietekniklektionerna från sjuttiotalet, där instruktioner om lämpligt intagande av näring innan läxstunden, stolshöjd, i förhållande till bordet, golvet samt den sittande, sittställning, ljusets infallsvinkel, pennans grad av vässning etc etc spelade tillräckligt stor roll för att vara det enda som fastnat i mitt opålitliga minne? Läxorna må ha givits i färgglada Hej Matematik, men rekommendationen var att de skulle utföras i en militärisk stil.

Lyckligtvis har även studietekniksinstruktionerna utvecklats sen den tiden, och vissa nymodiga inslag orsakar en och annan kulturkrock mellan föräldragenerationen och dagens elevers studietekniska behov och vanor:

Ibland behöver vi lägga oss i och föreslå en alternativ metod, men först och oftare bör vi lyssna när de beskriver sin metod och varför den fungerar:

Och för den som funderar över referensen: Periodiska systemet och Dmitri Mendeleev.